The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

The kids at the club don’t give a shit about indie rock history

with 2 comments

Once in awhile a lo-fi shitty sound can have commercial appealIndie rock anthem time! Eftersom det tycks som att vi trippar på K i dag fortsätter vi dagen med att posta The Hive Dwellers version av Superchunks ”My Noise”. Var det någon som sa något om I-N-D-I-E-R-A-W-K-A-N-T-H-E-M? My god is Superchunk the shit or what. Men tror ni att kidsen på klubben bryr sig? Vem bryr sig? Super-Mac bryr sig!

It rides beside me
It has no choice
It’s my life
It is my voice
It is stupid
It is my noise

It’s old & silver
But to me it’s gold
It’s never silent
And that’s dangerous i’m told
I’m told
Yeah

The Hive Dwellers är Calvin Johnsons nya band och ”My Noise” är hämtad från Superchunks första EP (när de fortfarande kallade sig för Chunk). 1989, Merge Records, MRG004. En indierockklassiker om något. När ideologi och musik fortfarande hängde ihop som ler och långhalm. Som Sten & Stanley, Lois & Clark, J & Lou, Jake & Silent Bob. När vad man sa fortfarande betydde något och inte som i dag när allt handlar om vad du ser ut att säga. Nag. Nag. Nag. This dude is getting too old will somebody please stop him eller så är allt detta bara ett skämt. Vet i fan men frågan är om det spelar någon roll. Hur var det nu med sanning och lögn enligt The Mongonaut. Anyhoo, The High Dwellers version av ”My Noise” är tom och ihålig. Lite småödslig och lagomkaotisk. Precis perfekt så att texten kommer fram. För jag utgår från att det är ett medvetet val med tanke på hur monumental texten är. Snacka om att peka ut riktningen. Däråt ska vi och vi viker inte en tum. Släpp inte en djävel över bron och låt inte de djävlarna ta dig. No Elvis, Beatles or The Rolling Stones. Precis som man vill att det ska vara. Kompromisslöst, besinningslöst och övertygat. Yes!

Och när vi ändå har farten uppe passar vi på att posta ytterligare en låt från ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”: Bright Eyes version av Magnetic Fields ”Papa Was A Rodeo”. Och jag måste säga att jag vet i fan om det blir så vidare värst lyckat. Det är i och för sig svårt att göra något vettigt av en låt som är så pass fulländad i originalskick. Å andra sidan så var det väl precis vad John Yoko lyckades med för ett par år sedan. Deras version av ”Papa Was A Rodeo” är maximerad. Ren perfektion. Slö och romantisk. Sockersöt. Mmmmm.

Låtlistan för ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”:

Quasi: Beautiful Things
Les Savy Fav: Precision Auto
The Shins: Plenty Is Never Enough
St. Vincent and the National: Sleep All Summer
Broken Social Scene: Complications
Ryan Adams: Like a Fool
Bright Eyes: Papa Was a Rodeo
Lavender Diamond: New Ways of Living
The Apples in stereo: King of Carrot Flowers Pt. 3
Laura Cantrell: Cowboy on the Moon
Bill Callahan: Santa Maria
Barbara Manning: Through With People
The Mountain Goats: Drug Life
The New Pornographers: Don’t Destroy This Night
Tracey Thorn and Jens Lekman: Yeah! Oh, Yeah!
The Hive Dwellers: My Noise
Ted Leo & the Pharmacists: The Numbered Head
Okkervil River: All You Little Suckers
Death Cab for Cutie: Kicked In
Times New Viking: Neighborhood #1

Inte direkt kattskit. Gräddan av grädden på indierockmoset. Uhu! Tracey Thorn, John Darnielle, The New Pornographers, Bright Fucking Eyes, Ryan Adams, Calvin Johnson och Benjamin Gibbard. Gonna be huge! Och inte helt oväntat är det Superchunk som föräras med flest covers. Hela 4 stycken. Flest därefter har Magnetic Fields och East River Pipe. Köp albumet när det släpps den 7:e april. Support your local dealer.

För er som inte visste det kan det meddelas att Superchunk har en ny EP på gång. Även den släpps den 7:e april. På Merge Records. Se nu till att stödja scenen genom att köpa den, ungdjävlar!

Written by M.

mars 30, 2009 at 5:53 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

O’ Liberty, where art thou

leave a comment »

Bitchin' 'bout this 'n' that, corpse paint among other thingsSöndag. Tiden vreds tillbaka. Firades med lite blåbärspannkakor till brunch och unholy shopping på vilodagen. En dag jag spenderat fri, utan åtaganden. Eller? Kanske är jag som råttan i labyrinten, fast i snabbmatskonsumtionens fjättrande tankebanor. Utan att jag vet om det. I så fall är rock’n’rollsocialisten Ian Svenonius frälsaren när han ropar ”down with liberty, up with chains”. Eller som det står på K Records webbsida  ”So just as they call it ”liberty” or ”freedom” when war and greed stalk the land, Svenonius calls his band: CHAIN And The GANG”. Svenonius (Make-Up, Nation of Ulysses) nya band har tagit kampen och kokat ner i fyra ord som utgör ett högst symboliskt bandnamn. Har han rätt? Ingen aning, jag är ju blott en lättmanipulerad råtta som följer den Pied Piper som låter bäst. Men just nu är det utan tvekan Ian och hans K-rec-all-star-band med bl a Mr K(alvin) himself, Old Time Relijun-folk och andra lärjungar (som Veronica Ortuño från nästan lika imponerande Finally Punk). De bjuder upp till en oemotståndlig dans med lika delar DFA som K och ”kool thing”. De får mig att återuppväcka Oscar Brown Jr från graven för att skriva om Work song, istället för att ropa oh no när the judge say five years on chain-gang you gonna go, vrålar vi nu oh yeh oh yeh. Jag förvandlas till en anti-Cool Hand Luke, spottar ut äggen, bryter in i fängelset och ropar, var är mina bojor? Och så sjunger jag i takt med ”Interview with the chain gang”:  ”what’s my stance? I like to dance…and smash things up”.

Chain & The Gang: Interview With Chain & The Gang

Publicerad inom ramen för ”Byråkrater – förena eder!”.

Written by M.

mars 30, 2009 at 10:00 f m

Publicerat i Agit-pop

Everybody’s talking…

leave a comment »

Yeah yeah, industrial estate!… about the new ”Fall Demo & Rarities Bootleg”. Nu har jag inte hunnit lyssna på denna bomb men jag är fullständigt övertygad om att den är pure gold. Pure gold, säger jag. Hear me now!

Tack till So Tough! So Cute! för tipset. Via Burning World.

Written by M.

mars 30, 2009 at 9:44 f m

Publicerat i Lo-fi heaven

It’s not your speakers, it’s your pre-amp!

leave a comment »

Stick it to the man!En sak som är lustig är att det finns vissa band, vissa sound, vissa skivor, vissa låtar som kan ta över ens liv totalt. Slave to the rhythm. Helt plötsligt blir man tvungen att släppa allt för det enda som du vill och kan göra är att spela den där låten eller den där skivan en gång till. Igen och igen och igen. Ingenting annat är längre viktigt. Vardag, kneg, fotboll – you name it – har inte längre någon mening. Den där låten/soundet är ditt allt. Du bär den i ditt hjärta som det vore den sista droppen vatten. Det är lustigt när vuxna män helt plötsligt släpper allt de har för händerna. Fru. Barn. Trädgårdsarbete. Vad är det när det finns något som kallas för vinyl. Som småbarn på julafton sitter de sedan framför stereon med tindrande ögon. Dyrkande det som kommer ur högtalarna. Manna från himlen, eller fuel som den gode Hunter S. Thompson kallade det. Igen! Igen! Igen! And around ‘n’ around the record spins. Och för varje varv som skivan snurrar blir du bara lyckligare och lyckligare. Snart sitter du där och glädjetårarna rullar ner för din kind. Du är som ett litet barn. Och du vet att det enda som är viktigt är att du får spela den där låten eller den där skivan en gång till. Bara en gång till. För om jorden går under i morgon har du i alla fall spenderat din tid väl. Ägnat tid åt det du älskat allra mest. Du kan lämna världen lycklig.

Just nu är Nothing People ett sådant band för mig. Just can’t get enough! Det är för mig fullständigt omöjligt att att sluta spela deras senaste platta, ”Late Night”. Jag är nästintill beredd att säga att det är bland det bästa jag har hört. Någonsin. OK. OK. OK. Det där var kanske en smärre överdrift men vad fan ska man göra för att driva hem poängen att du måste lyssna på Nothing People så snart som möjligt. Trust me, jag vill dig bara väl. Det är för ditt eget bästa. Tro mig. Nothing People har jämförts med allt från Chrome och Cramps till Television och Flesh Eaters. På senaste skivan tycker jag mig dock höra allt detta men även inslag av tidiga Mercury Rev och mitten-av-90-talet-Pavement. Is that super or what!?

Chrome – check!
Cramps – check!
Television – check!
Flesh Eaters – check!
Tidiga Mercury Rev – check!
Pavement anno ”Crooked Rain” – check!

Samtliga favoritband och -sound på en och samma skiva. Kan det bli bättre. Knappast. ”When I Drink” är min absoluta favoritlåt nu. Lite senare i dag kommer jag att spela den för hundrade gången det senaste dygnet. Som sagt, just can’t get enough.  Jag kan lätt säga att det är det vassast jag har hört sedan Sic Alps ”Gelly Roll Gum Drop” eller ”Message From The Law”. Un-fucking-believable. Plattan är utgiven på S-S Records och om ni skyndar er kan ni säkert få tag i ett exemplar innan den blir utgången och ni måste punga upp hundralappar för den på Ebay. The world needs Nothing People!

Nothing People: When I Drink

Nothing People:  Stick In The Mud

Written by M.

mars 29, 2009 at 11:18 f m

Publicerat i Lo-fi heaven

Kick That Habit Man

leave a comment »

Is That A Skull Defekt?Var i går en bra dag or what. Inledde dagen med att strax efter kl. sex på morgonen upptäcka att Tyvek och Cheveu kommer till Göteborg. Tack för det Release The Bats och Utmarken. Helt. Djävla. Otroligt. Mina bröstvårtor har tamefan inte varit så här styva sedan jag hörde Brainsbombs ”Jack The Ripper Lover” för första gången. Dagen fortsatte sedan med att jag upptäckte att Drajan från Brainbombs släppt en sjua under namnet ”Diskad”. Klockan var kanske några minuter i sju. What a start! Därefter 9 to 5. Väl ute ur byråkrathelvetet igen, strax efter kl. 16.41, drog man stegen mot Nostalgipalatset. Väl där snubblade jag direkt över Chromes ”Firebomb” på sjua. Mint condition. Några bläddringar bort stod sedan Dooms ”Police Bastard”. Boing! Wood. Två av mina absoluta favoritsjuor inom loppet av 25 sekunder. Vad är oddsen för det egentligen? Helt. Djävla. Otroligt. Doom-sjuan var i och för sig en tredjepress men vem bryr sig om det. Tror knappast att jag skulle ha råd men en originalpress i dagsläget. Förkvällen avslutades sedan i gott sällskap med en riktigt fet hjortwallenbergare featuring gröna ärtor, lingon och potatismos. Pricken över i:et blev sedan Skull DefektsStrand Etablissemanget. Efterbliven babianrawk är helt min grej. Tyvärr var volymen lite väl nedtagen för att det skulle lyfta till oanade höjder. Oavsett vilket så kickade Skull Defekts ass. So what else’s new. Avslutningen med en åtta minuter lång tribute till power metal och Monte Cazzazzas ”Kick That Habit” var sjukt vacker.

I lurarna på promenaden hem över Västerbron:

Doom: Police Bastard
Chrome: Firebomb
Trés Nooners: Space 1998
Sick Things: Committed To Suicide
Magik Markers: Don’t Talk In Your Sleep
Pearl Before Swine: Drop Out!
Axemen: Stoopid Symbol of Women-Hate
Poppets: Get Back
Fever Tree: I Can Beat Your Drum
The Uzi Rash Group: High & Phree
Teenage Queers: Learn To Hate In The 80’s
Axemen: Just A Pollutant

And now, back to work! Och i kväll smäller det igen. Skull Defekts på Röda Sten i Göteborg. The weekend starts here!

Skull Defekts: Kicking The Habit At Hornstull Strand Etablissemang

Written by M.

mars 27, 2009 at 12:31 e m

Publicerat i Free the noise, Skronk

When a man loves a woman he feels so cold

with 2 comments

You make me wanna walk just like a camelDet börjar som något som skulle kunna vara Mudhoney någon gång under slutet av 80-talet. Fuzz, wah-wah och feedback tryckta i botten. Pedal to the metal. Thelma och Louise-style eller nå’n så’n skit. Gone with the wind eller är det gone in 60 Seconds. Vad fan vet jag. Givetvis är det till största delen en illusion. Idle Times är mer garage-pop än vad Mudhoney någonsin var. Pure ny-psych från ett pojkrum i Seattle. Egentligen rör det sig nog mer om en stund av uppvaknande och självinsikt; snart 30 bäst jag gör något av livet och alla de här låtarna som bara ligger och skräpar. Och tur var väl det för med ”Get Your Feet Off The Ground” har Brian Standeford, aka Idle Times, gjort en av årets vassaste singlar. I’m totally floored. Don’t ever want to come down! Och det är bara mars, frågan är hur ska det här året sluta. Ute nu på Woodsist.

Idle Times: Get Your Feet Off The Ground

Written by M.

mars 26, 2009 at 7:08 f m

While My Guitar Violently Bleeds

leave a comment »

While My Guitar Gently Bleeds

En del människor gillar att fundera och tänka på saker och ting. De lägger gärna pannan i djupa veck och fundera länge och väl över hur saker och ting hänger ihop. Hummar och ahhar. Försöker se samband mellan ditten och datten. Så kallade inteklektuella. Teoretiserar. Terroriserar snarare. Pratar mer än gärna om kausalitet – orsak och verkan. Fucking wankers! Jag är inte så mycket för sådan skit. Pang på rödbetan är mer min melodi. Straight to third base så att säga. Jag är inte så mycket för teoretiserande och eftertanke. Jag är mer av en ”nail-his-fucking-balls-to-the-wall-why?-I-don’t-know-why-just-fucking-do-it! kinda of guy.

Pillow Talk: Methamphetamine Blues

Pillow Talk gör i vanliga fall mörk satanisk och skränig minimal synth i samma skola som The Anals och The Screamers. Känslokallt så in i bomben. Kargt och benhårt och smutsigt. Aggro bara för sakens skull. Bara för att det är möjligt. Det får mig att tänka på ”Ett hål i mitt hjärta”. I ”Methamphetamine Blues” har jag dock ingen djävla aning om vad de håller på med. Det låter banne mig som en gravt utvecklingstörd version av Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction”. En löjligt minimal getingdist, kaostrummor och en kille med ADHD på sång. Helt. Djävla. Magiskt.

Jag är fan i mig beredd att säga att ”Downtown Unga Wunga” är bland det bästa jag har hört någonsin eller i alla fall på riktigt, riktigt länge – kanske sedan jag hörde The Anals ”Wake Up You’re Dead”. Så djävla bra är det. Köp skiten nu eller lägg dig i badkaret och skär upp handlederna. Gone in 60 seconds. Du lär ångra dig. Finns hos Columbus Discount Records. Buy it now or face the consequences!

RTFO Bandwagon: Dums Will Survive

A girl-boy-duo som gör den allra mest gulliga, vimsiga och småsöta folkpoppsychedelia du kan tänka dig. ”Dums Will Survive” är hämtad från senaste plattan som finns ute på Dull Knife Records. Inte en tråkig stund.

Herpes: Komm Vorbei

Don’t know shit om det här bandet. Och inte bryr jag mig heller. Gillar låten. Herpes är dock ett rätt risigt namn men skit samma. Rask tysk halvplastig new wave med formerna på de rätta ställena. Dess värre verkar ”Komm Vorbei” var deras enda bidrag till mänskligheten. Resten av skiten på deras MySpace-sida sucks donkey dick och låter mest något som hunden släpat in, had his way with och gömt undan under soffan. Stinkin corpse. Well, at least this song is freakin amazing.

Outer Spacist: The Mind Is as Outer Space

Precis som Pillow Talk ger Outer Spacist ut sin skit på Columbus Discount Records. Satans gåva till mänskligheten eller i alla fall till oss som inte är nere med godhet och annan bullshit som de försökte lära oss i småskolan. ”The Mind Is as Outer Space” är explosiv neo-nowave som sitter som en Vitali Klitschko-uppercut på en sjuårig skolflicka. Pang! Boom! Tjoff! Game! Set! Match! A must have!

Written by M.

mars 19, 2009 at 6:45 e m

Publicerat i Lo-fi heaven