The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘The Weekly Round-Up’ Category

Word around here is that you’re fucked

leave a comment »

Chicks dig old time rock 'n' roll The weekend starts here. Hell week. Hell month. Hell projekt. Precis klockat ut från Stocktown – staden där det inte finns någon kärlek kvar (eller vad var det Kaah sa?) – och nu är det in i dimman som gäller. Planen är att gå ”on a bender” i stil med de som Mark E Smith och Aidan John Moffat sjunger om. Eskapism eller vad kallas det. I vilket fall som helst så startar helgen här och nu med den här posten och de här låtarna. Det här är soundtracket till min helg, bara så att ni vet det. Håll till godo!

Suicide: Diamonds Furcoat Champagne

Diamanter, pälsrock & champagne. Det är så jag lever mitt liv. Large. Kvinnor, cadillacar, kokain. Jag lever livet så det var tänkt att levas. I stora munsbitar. Glupsk är mitt mellannamn. Jag sitter här i min château och ser ner på de lägre klasserna. Två extratjocka gummiband runt plånboken. Big money spender, going on a bender. Med en förfalskad själ som förklädnad. Lättfotade artonåringar, sex träffar speed bara för att ta sig ur sängen, rostat bröd och kokainsprinklad anklever till frukost. Det är storsiltat, rent av extravagant, och med stil och finess. Det är kanske inte ett liv för alla utan för oss som vill ha ut lite mer av livet. Det goda livet. Diskon, snabba cash, storslagna drömmar. Det är så jag lever mitt liv. I frifräsarfilen. Det är så jag lever, och det är så jag kommer att leva, och när jag dör så gör jag det med båda ändarna brinnande. Out with a bang. Och helt plötsligt var det som han aldrig hade existerat.

Charles LaMonte & The Extremes: I’ve Got To Keep On Moving

Den enda låt som jag egentligen behöver just nu. Yeah-yeah-yeah. Det finns inget dåligt med denna northern soul rökare. Let’s get this party going. Charles LaMonte har en grym röst. Arrangemanget är perfekt stökigt och pumpigt. Körerna i refrängen är all killer, no filler, så att säga. En låt som får en att gå ner på knä och tacka soul-gudarna på Kent Records för att de bevarat sådana här fina guldklimpar för eftervärlden. Helgen kan knappast börja bättre (skulle väl vara om Bo Diddley dök upp hemma i vardagsrummet och framförde ”Bring It To Jerome” eller kanske ”Dancing Girl” i bar överkropp och klassisk plankgitarr. Arrgh, plankstek. Plankstek och stöl får det nog bli till Arsenal-Bolton imorgon, eller kanske en klassisk biffstek.

The Bobbettes – I’ve Gotta Face The World

The Harlem Queens goes gammal rostig nordisk soul! Personligen så trodde jag att The Bobbettes bara hade haft en hit-låt. Den gamla girl group-klassikern ”Mr Lee”. Bevisligen har jag inte gjort min research. ”I’ve Gotta Face The World” är klockren. Bara en sådan sak som att gitarrlicket i versen bara är to die for. Vilket häng. Vilket twang. Är det Duane Eddy? Varför skrivs det inga sådana här riff/licks längre. Varför är det ingen som vågar tänja lite extra på tonen och låta den ringa ut så att man får ett så här skönt häng? Where’s the balls in today’s music? Den här snubben, gitarristen alltså, hade bevisligen så stora cajones att han var tvungen att vandra genom livet med hjälp av en skottkärra. Good stuff! Den här låten lämnar mig andlös. Sanslös. Mållös. Som George säger i något gammalt avsnitt av Seinfeld: ”I’m speechless. I have no speech.” Men djävlar vad jag ler när jag dansar till den här låten. OK, OK, OK, det där är en lögn, jag dansar inte, det är helt riktigt, även om jag önskar att jag gjorde det när jag hör så här bra låtar. Men en dag, då ska elefanterna dansa igen…

The Imps – That’ll Get It

Skön instrumental-rocker från mitten eller kanske slutet av 50-talet. Half surf, halft r’n’r, half stomp, half r’n’b. Ut kommer en legendariskt svängig låt. Om det fanns ett ställe i stan som spelade den här skiten hela natten lång skulle jag aldrig gå hem. Nu blir det väl istället som så att man hamnar på Lokal eller Rover, därefter 7:ans och att man stapplar hemåt Aschebergsgatan någon gång framåt 3-snåret. Ett klart misslyckande. Men om det bara fanns någon skön juke joint någonstans då skulle jag vara ute hela natten och dansa, dricka moonshine och stöta på kvinnor mansåldrar äldre än mig själv. Åhh, btb, för några veckor sedan snackade jag saxofonljud med en bekant. Låt mig bara säga att vi kanske inte var helt ense i vad vi gillade/ogillade när det gäller saxofon i popmusik. Personligen avskyr jag David Bowies tutande i luren. Ljudet är helt enkelt för klent, för rent, disgusting. Jag är more the kinda dude som gillar den typ av saxofonljud som The Imps får till. Låt mig bara säga att det här är ett underbart saxofonljud. Det är så här jag vill att det ska låta. Problemet är att det inte verkar gå att få det här ljudet längre. ”That’ll Get It” har förövrigt en hel perfekt produktion. I mina öron är det här förebilden. Lagom brummigt och brusigt. Murr-murr-murr. Och fan vet om det inte gör att låten lyfter lite extra. It sure gets me going. Out on the floor? The Imps är egentligen helt okända för mig. Plockade upp den här låten på någon samling som Cut Chemist satt ihop över gammal bortglömd och dammig rock-a-billy och jump blues. Jag vet knappt vilket år det här är gjort men min gissning är att det är släppt någon gång under 1950-talet.

The Terminals – Liar Liar

En cover på The Castaways gamla hit-låt. För den intresserade kan sägas att originalet finns med på den första Nuggets-samlingen. En del av er tycker nog att det här i skräpigaste laget. Kanske att ni har rätt men under veckan har den här låten fungerat som någon form av säkerhetsventil när det blivit lite för mycket av struliga projekt och myndigheter som inte riktigt levererar det man vill ha eller det man behöver eller har blivit lovad. På sina ställe påminner det inte så lite om ”Agitated” eller ”Cyclotron” av The Electric Eels. Samtidigt står det ganska stadigt på egna ben. Och för guds skull, kom ihåg att den här skiten ska avnjutas framför skivspelare, gärna i bar överkropp, med ett gäng iskalla punkisar. Kom också ihåg att det är helt OK att väcka grannarna!

Hunx & His Punx – You Don’t Like Rock ‘n’ Roll

En lite halvsnygg punk-pastich från förra året. Snygg text, halvschyst vers och en helt OK refräng. Det behöver inte alltid vara så svårt. Det viktiga är ju ändå att partyt kommer i gång och är det något som den här låten fixar så är det partyt. Saken är biff. Anthem time!

It’s not that I think you’re bad looking
But you don’t like rock’n’roll
It’s not that I don’t like your cooking
But you don’t like rock’n’roll
I think you’ve got a nice body
But you don’t like rock’n’roll
All my friend think you’re a honey
But you don’t like rock’n’roll
What the hell is wrong with you I think you sniffed to much glue
You don’t like rock’n’roll and I don’t like you

Ahh, vad är good looks om du inte fattar att Sic Alps är det bästa som har hänt människosläkten sedan digerdöden på 1300-talet. Vad är cooking skillz om du inte ens känner igen en bra låt om den hoppar upp och biter dig i näsan? Ingenting. Smak framför kärlek. Det kan aldrig funka. Hunx var, eller vad vet jag kanske är, med i det gamla fina Gravy Train men verkar ha tagit ett break därifrån för att teama upp med Nobunny för att göra världen osäker. Som sagt det här är inget särskilt; just some good ol’ retarded punk-glam-pop.

Animals & Men – Don’t Misbehave In The New Age

English crap that talks back! Primitiv skit med ett härligt driv som gör åtminstone mig väldigt, väldigt glad. Animals & Men existerade mellan 1979 och 1982. D-I-Y från dag ett med andra ord. Det här hör hemma i samma hög som Desperate Bicycles, Swell Maps, The Instant Automatons och tidiga The Fall. Jag har fått för mig att ”Don’t Misbehave In The New Age” är från bandets första singel. Oavsett vilket så måste jag nog säga att jag tycker att den är fullkomligt gudomlig. Just can’t get enough of you baby! Det bör dock sägas, och det här är inte lite osmakligt, att elakartade rykten gör gällande att Animals & Men nu har återuppstått och förpestar världen med 40+ do-it-yourself-pop. Say it ain’t so! Låt oss istället bli äckligt nostalgiska och minnas hur bra det kunde låta.

En sista grej, är det någon som har lagt märke till att John Cale borde kunna stämma Nick Cave för varumärkesstöld? Insåg det först idag hur mycket Cave har snott från Cale när det gäller röstläge, intonation och frasering. Scary shit.

Annonser

Written by M.

januari 9, 2009 at 7:30 e m

Publicerat i The Weekly Round-Up

You speak of fall, I breathe fire!

leave a comment »

Collector's Hell

Det är dags för The Mongonaut Speaks första “weekly round-up”. De bästa fynden från den gångna veckan.  Bara det bästa är gott nog för The Mongonauts och vi inleder med en liten petitess från det brittiska bandet Mexican Kids at Home. Nu kan man ju fråga sig varför man bjuder på en petitess när man precis har utlovat att bara bjuda på det absolut bästa, och det är väl i och för sig en befogad fråga, men saken är den att vi råkar gilla petitesser, särskilt när det är petitesser som börjar med lite ukelelemangel och ett taffligt försök till surfkörer men som sedan byggs upp till en tre minuter och trettio sekunder lång mjäk-pop-pärla. Ni hittar ”Start a One Man Band” på Mexican Kids at Homes senaste EP, ”When We All Live in Igloos”, som är utgiven på The Mongonauts absoluta favoritbolag Wee Pop Records.

Mexican Kids at Home Start a One Man Band!

Vi följer upp mjäk-popen med lite tät och svulstig fuzz-drone-rock. In i molnet av krautrockgitarrer bara! Onwards. Forwards. Eller hur man nu säger. Det är helt enkelt dags att mata feedbackmonstret och det gör vi så klart med hjälp av Wooden Shjips, som för något år sedan slog igenom med dunder och brak. Sett i bakspegeln kan det te sig något förvånande då de, precis som 2 miljoner band före dem, låter som ett gäng snubbar som överdoserat på The Doors, The Velvet Underground och den där ”heliga” växen som får dig att finna lugn och ro samt känna välbehag.  Skillnaden är kanske så pass enkel som att där andra band är intresserade av att efterapa Velvet-standards som “Venus in Furs”, “Heroin” och “All Tommorw’s Parties så är Wooden Shjips mer intresserade av det där andra Velvet Underground; det där Velvet som vi finner bortom popen. Det är kanske helt enkelt som Eric ”Ripley” Johnson, sångare och gitarrist i Wooden Shjips, säger; “I always felt that most band were influenced by the wrong aspects of The Velvets, the wrong albums. We’re influenced by the “Sister Ray” Velvets; the lo-fi bootleg Velvets.” Vad kan vi säga; inte mycket, vi är dess värre ”too busy sucking on Wooden Shjips ding-dongs!” för att uttala oss i saken. Feed the fuzz-o-tron!

Wooden Shjips – Sol ’07

Jag vill inleda med att be om ursäkt; jag vet att jag redan har postat  en Just Joans-låt denna vecka men jag är just nu så upp över öronen förtjust i det här bandet att jag bara inte kan undanhålla årets video för er. Jag skulle helt enkelt skämmas allt för mycket om jag gjorde det. Ledsen att tråka ut er allt för mycket med detta himmelska band men de är ju bara världens bästa band just nu så vad annat kan jag göra; det blir liksom min plikt när ingen annan gör det. Dessutom vem vill missa en låt som droppar Dolly Mixture, Haruki Murakami, The Smiths, kvällskurser i oljemålning, Magnetic Fields och Woody Allen som raggningsknep? Det låter väl mer som en låt som man vill älska! Och om jag kunde och hann så skulle jag vara i Glasgow nästa vecka för att se när The Just Joans spelar ihop med The Felt Tips. Herre djävlar, vilken kvälll det skulle kunna bli!

Well, well, well, var inte det där bland det bästa ni någonsin har upplevt? Anyhooo, let’s move on. Det finns få saker som jag älskar så mycket som lo-fi-pop i Jonathan Richman- och Velvet Underground-skolan. Den ska vara hetsigt euforisk – fast den får inte bli fånigt flåsig och hurtfriskt som hos en viss svensk popsångare med ett skumt förflutet i det ena mer kreddiga bandet än det andra – och det ska vara rått gitarrskrammel – helst av en snubbe som inte har hållit i en gitarr mer än två gånger i sitt liv och det gör absolut ingenting om han är över 40 bast och började spela i band först för två veckor sedan, in fact, det är något som jag rekommenderar – och sedan ska det vara en fördjävla pipig orgel som bara gör några små enstaka markeringar och som kanske, men bara kanske, förgyller låten med lite melodi här och där för att hotta upp stämningen, och sedan måste det vara “stomp a la pappkartong” – här gör det ingenting om det låter som att trummisen spelar på ett par papplådor som han hittade i soprummet ett par minuter innan bandet skulle gå på scenen/in i studion, in fact, det är något som jag rekommenderar – och sist men inte minst så måste sångaren låta som om han inte riktigt lyckas hålla ihop det hela utan desperat måste anstränga sig till sitt yttersta.

Sonic Chicken 4 – Sexiest

Sonic Chicken 4, som kanske har ett av historiens sämsta bandnamn kommer från franska Perpignan och gör väldoftande gammalgarage så som den låtit sedan urminnestider. Classic lo-fi like it was meant to be. Jepp, svårare än så är det inte. Låten “Sexiest”, jag vet, shitty titel, but what’s a boy to do, påminner om Velvet Underground – under den period då de vara som allra, allra vassast och gav ut hits som “Foggy Notion” (kanske världens bästa låt alla kategorier), “I Can’t Stand It” och “I’m Sticking With You” – och är hämtad från bandets debutplatta som släpptes förra året på allas vårt favoritbolag In The Red.

Dino Felipes “Stuck On You” är en liten meningslös poplåt utgiven på finfina noiserockbolaget No Fun Production som i vanliga fall ger ut mer machofierade saker som Merzbow, Hair Police, Mouthus, To Live & Shave In LA och Burning Star Core. Mao, ett bolag för oss killar med så mycket muskler att vi knappt får på oss en tröja och så stora cajones att det är en plåga att bära brallor. Dino Felipe, däremot, är en kille med hjärtat på rätt plats, i halsgropen, som vet hur man levererar en låt som håller i ungefär två veckor innan den helt faller ur minnet. Nåväl, det var i alla fall kul för stunden.

Dino Felipe – Stuck on You

Sedan kommer vi på ytterligare ett band som jag har överdoserat på under den senaste månaden; Psychedelic Horseshit. Jag antar att de har tagit namnet Psychedelic Horseshit på grund av att de är psychonauts, d.v.s. snubbar som gillar att gå loss i världsrymden genom att käka svamp, och som vi alla vet växer ju den bästa magiska svampen i/på just häst- och komockor. Hence Psychedelic Horseshit. Åtminstone låter det som att de svalt ett rejält gäng svampar och sedan bestämt sig för att göra den bästa popen som gjorts på den här sidan Slay Tracks eller Let’s Build a Car. Även kända som “the little brother band” eftersom de är polare med, och under flera år har supportat, Times New Viking. Vad kan man säga, ren och skär noisepop – straight from the horse’s ass.

Psychedelic Horseshit – New Wave Hippies

Hur kan veckan vara perfekt utan lite Sic Alps? Ett band som jag upptäckte genom den fantastiska, men nu inslumrade, bloggen Detailed Twang. Sic Alps “Message from the Law” är, enligt min mening, en fullkomligt makalös låt. Slapp, slö och lös i konturerna. Manna från himlen. Fan vet om den inte har precis allt som man vill att popmusik ska ha.

Sic Alps – Message From the Law

Jag föreställer mig att Pink Reason, och därmed även “Borrowed Time”, låter som de (den) gör för att de (den) är följden av en blöt natt i Berlin någon gång under sent 70-tal när som av en händelse David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop och Ut hamnade i samma säng. Ingen minns riktigt vad som skedde den där natten men vad spelar det för roll när den varelse som skapades denna hemska natt nu har startat ett band som låter som the perfect match mellan Treepeople, Archers of Loaf och Pavement. Pure genius!

Pink Reason – Borrowed Time

Och som sig bör ska den här ”weekly round-upen” avslutas med veckans Aidan John Moffat-låt! Mannen ifråga är trots allt någon form av geni och hans ”I Can Hear Your Heart” är helt klart årets album. Aidan-Power!

Aidan John Moffat – All the Love You Need

Written by M.

september 6, 2008 at 4:56 e m

Publicerat i The Weekly Round-Up