The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Shopping for records make you happy’ Category

The shape of things to come

leave a comment »

UtmarkenTog mig äntligen tid att besöka Utmarken i helgen. Och låt mig säga att det var väl spenderad tid även om det höll på att bli total pannkaka av hela grejen. Never trust a hippie punk. Som tur var fanns det någon vänlig själ där som släppte in mig fast Release The Bats-mannen hade försovit sig efter en hejdundrande fest kvällen innan ute på Röda Sten. No big deal. Som sagt blev jag efter lite om och en hel del men insläppt bland skivorna. Och tur var ju det för det var pure gold. Spenderade bra mycket mer stålar än vad jag hade tänkt mig från början.

Spending Money Makes Me A Happy Camper

Det här är vad jag kom över:

En helt fantastisk liten serie illustrationer från Jacob Hurtig
7′ Diskad: Diskad (DF01)
CDR Smycken: Live at Utmarken (Utmarken No. 5)
CS Henrik Rylander: Sluggish Detonations (Hästen & Korset)
7′ Poppets: Get Back/The Way She Walks/Phone Call/Filling In The Pie (Plastic Idol Records
7′ Poppets: Pre-Party/Stupid Town/New Year (Bachelor Records)
Mag Z Gun #3, 2009
LP Jason Crumer: Burning in Hell (Harsh Head Rituals)

Det blev nästan bara good stuff. Egentligen är jag bara missnöjd med ett köp och det är Jason Crumer-plattan som inte alls var vad jag hade väntat mig. Såg fram emot tjock, hotfull, fo’ real, kompakt och organisk undervattensnoise men vet inte riktigt vad jag fick. Det lät så bra. Det blev inte riktigt bra. You win some, lose some. What the fuck.

Annars är jag grymt nöjd med kassetten från Henrik Rylander. Jag har alltid gillar Rylanders prylar men det var väldigt länge sedan jag köpte något nytt. ”Formation” har jag nästan spelat sönder och samman, och det trots att L skyr den som en vampyr skyr dagsljus, vitlök och Silver Bullet. That girl hates noise och feedback like Suzy needs Dick. Den här kassetten är fylld med stillsamt brum och brus.  Static anybody? Djupt djävla avgrundsprassel. Slow, som Kylie sjöng en gång i tiden. Silence is rhythm too som Slits sjöng. The Mongonaut is a slave to the rhythm. And brumbruset. Bruuuuuum. Bruuuuuuuus. Bruuuuuuuum. Bruuuuuuuus. Precis som gud/satan/ödet/intet/whatever hade tänkt sig i begynnelsen. Before any thing there is no thing. Bara brus. Och kanske lite brum. Och rytm. Mmm, rytm. Det här är ett monster som långsamt växer och växer. Tills det äter upp dig. Fångar dig totalt. Hypnonoise. Försök ta dig ut innan du är fast. Det är banne mig hypnotiserande att lyssna på den här kassetten. Om allt vill sig illa kommer ni att en dag hitta mig död här inne i lägenheten medan den här kassetten snurrar på stereon. Jag har helt enkelt fastnat i stillsamheten och glömt tid, rum och att handla mat. Like a fucking pensionär med för många katter. Sorgligt men sant. Oh, and you need this shit.

Poppets-sjuorna borde jag ha köpt för länge sedan. Vad kan jag säga till mitt försvar? Inte mycket. Jag är en lat och bekväm djävel. Oavsett vilket så har jag dem nu i min ägo och jag kommer fan i mig att nöta ut skiten på ett par dagar. Like there was no tomorrow. In i väggen. Som Therese Alshammar. Jag älskar särskilt ”The Way She Walks”. När bandet om ett par månader släpper sin sjua med Brainbombs-covers kommer jag att hänga på låset. Det kommer att bli så bra. Så bra säger jag. Hear me now! Poppets kommer en dag att bli större än The Beatles. Fan vet om inte den sjuan kommer att få mer spaltmeter än en sjavigt bröllop mellan någon avdankad kronprinsessa och en gymägare. Folk borde ägna tid och uppmärksamhet åt väsentligheter, inte chimärer. Goo Poppets! Missa inte deras version av ”Jack The Ripper Lover”. Brainbombs blir aldrig mjäkigare än så.

Diskad är en sjua som inte kommer att komma fram vid allt för många tillfällen. Det är en pryl som man bara spelar när läget är det exakt rätta. Den ska spelas som pricken över i:et. Kanske vid femsnåret på morgonen när man kommer hem efter en hård kväll på streetan. Packad och djävlig. Utkörd. Slutkörd. Rumpkörd. ”53rd and 3rd, standing on the street, 53rd and 3rd, I’m tryin’ to turn a trick.” Då slänger man på Diskad. Klack-klack-klack-klack. Sedan brötar det i gång och så håller det på. Kort och intensivt. Att kalla det energiskt är att underdriva. Trummor och feedback. Trummor och orgel – go fuck yourself!

Avslutningsvis, låt mig bara säga att Smycken är the bomb diggity. Ni behöver ”Live at Utmarken” i er ägo. Det är länge sedan jag hörde något så vackert och kontrollerat som detta. Det är större än livet självt. Kom ihåg var du läste det sist.

Written by M.

april 2, 2009 at 7:43 e m