The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Lo-fi heaven’ Category

Brand new you’re retro

leave a comment »

Sitter på ett tåg på väg ner till Malmö och kommer att gå retro on your asses. I dag Trelleborg för lite fotboll – ÖIS möter Trelleborg i Allsvenskan och jag har aldrig besökt Vångavallen vilket känns som ett måste innan man är klar med svensk fotboll – i kväll Malmö och öl, ost och käk på Tempel (Tempo). I morgon Köpenhamn. Galen vecka: inser att jag under veckan som gått kommer att ha hunnit med följande städer: Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå, Trelleborg, Malmö och Köpenhamn. Sju dagar, sju städer. Tur man har lap top och en ipod. Annars skulle livet vara galet tråkigt och uddlöst.

Senaste veckan har jag dock varit patetiskt retro. Det hela började med att en polare började tjata om Rides ”Vapour Trail”, vilket ledde till att jag grävde fram alla gamla Ride-plattor jag kunde hitta. Fyllde ipoden med ”Nowhere” och samtliga sju tolvor som bandet släppte mellan 1990 och 1992. You’re in heaven when you listen to Ride. Efter det hamnade jag i ett djupt Swervedriverkoma: ”Son of Mustang Ford”, ”Rave Down”, ”Sandblasted”, ”Never Lose That Feeling” och ”Raise”. Och på den vägen är det. Jag har dessutom rotat lite i skräphögen vad det gäller oväsen och garagepop.

The Twins: The Man With The Toothpaste Head

Häpnadsväckande slarvig och livsbejakande. Ett fynd! Bi-joopiter gets the deal done.

The Savoys: Can It Be

Garagepop till you drop. Och ett gitarriff att dö för. Överdjävligt medryckande.

Swervedriver: Son of Mustang Ford

Allt jag minns från teaternladan i Hultsfred 1992 är ett djävla dån och ringande i öronen. Jag har inte tittat upp sedan dess.

JAMC: Alphabet Street

Frågan är om JAMC någonsin har låtit bättre. Möjligtvis på ”Ambition”.

Written by M.

maj 1, 2009 at 2:06 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

Thank heaven for little girls

with 8 comments

När solljuset äntligen kommer blir man blindgalen. Utan att tänka sig för kutar man allt vad orkar ut i parken. Exploited, Conflict och Swervedriver på bandaren. Helt bortglömt blir då förstås alla andra sysslor som att i rollen av en tvättäkta medelklassmonngonaut förkunna och sprida ordet om lo-fin. I dagar har jag gått och funderat över om jag inte ska posta en grej om Bearded Magazine eller Jeffrey Lewis monumentala powerpoppärla till album. Det blir liksom inte av eftersom de enda jag kan komma mig för är att ligga i parken – gärna på arbetstid – dricka punkisar, grilla t-benstekar lika stora som Varg Vikernes hjärta är kolsvart och lyssna på Exploiteds ”Barmy Army”.

I dag så ändrades dock allting. För det första sa min arbetsgivare åt mig att det inte höll att jag aldrig var på mitt kontor när hon behövde mig och att det inte var OK att dofta Chanel No. 3,5 när jag träffade kunder. För det andra upptäckte jag The Pheromoans nya sjutummare. Nu är allt som sagt annorlunda. Nu ligger jag i parken, dricker punkisar, grillar t-benstekar lika stora som Fenriz hjärta är fejksvart och spelar The Phermoans på full patte. Allt sker givetvis på arbetstid. Du kan ta det här jobbet och stoppa upp det någonstans.

The Pheromoans gör småplottrigt, plonkigt lo-fi-blues som för tankarna till Subtle Turnhips, tidiga Billy Childish och Dan Melchior Und Das Menace. Ett korn av sanning, ett korn av Captain Beefheart och ett korn lögn och en hel djävla massa ass kickin’ roch ‘n’ roll.

The Pheromoans: Revamper

The Pheromoans: Penius Envy 96

Written by M.

april 27, 2009 at 9:19 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

The kids at the club don’t give a shit about indie rock history

with 2 comments

Once in awhile a lo-fi shitty sound can have commercial appealIndie rock anthem time! Eftersom det tycks som att vi trippar på K i dag fortsätter vi dagen med att posta The Hive Dwellers version av Superchunks ”My Noise”. Var det någon som sa något om I-N-D-I-E-R-A-W-K-A-N-T-H-E-M? My god is Superchunk the shit or what. Men tror ni att kidsen på klubben bryr sig? Vem bryr sig? Super-Mac bryr sig!

It rides beside me
It has no choice
It’s my life
It is my voice
It is stupid
It is my noise

It’s old & silver
But to me it’s gold
It’s never silent
And that’s dangerous i’m told
I’m told
Yeah

The Hive Dwellers är Calvin Johnsons nya band och ”My Noise” är hämtad från Superchunks första EP (när de fortfarande kallade sig för Chunk). 1989, Merge Records, MRG004. En indierockklassiker om något. När ideologi och musik fortfarande hängde ihop som ler och långhalm. Som Sten & Stanley, Lois & Clark, J & Lou, Jake & Silent Bob. När vad man sa fortfarande betydde något och inte som i dag när allt handlar om vad du ser ut att säga. Nag. Nag. Nag. This dude is getting too old will somebody please stop him eller så är allt detta bara ett skämt. Vet i fan men frågan är om det spelar någon roll. Hur var det nu med sanning och lögn enligt The Mongonaut. Anyhoo, The High Dwellers version av ”My Noise” är tom och ihålig. Lite småödslig och lagomkaotisk. Precis perfekt så att texten kommer fram. För jag utgår från att det är ett medvetet val med tanke på hur monumental texten är. Snacka om att peka ut riktningen. Däråt ska vi och vi viker inte en tum. Släpp inte en djävel över bron och låt inte de djävlarna ta dig. No Elvis, Beatles or The Rolling Stones. Precis som man vill att det ska vara. Kompromisslöst, besinningslöst och övertygat. Yes!

Och när vi ändå har farten uppe passar vi på att posta ytterligare en låt från ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”: Bright Eyes version av Magnetic Fields ”Papa Was A Rodeo”. Och jag måste säga att jag vet i fan om det blir så vidare värst lyckat. Det är i och för sig svårt att göra något vettigt av en låt som är så pass fulländad i originalskick. Å andra sidan så var det väl precis vad John Yoko lyckades med för ett par år sedan. Deras version av ”Papa Was A Rodeo” är maximerad. Ren perfektion. Slö och romantisk. Sockersöt. Mmmmm.

Låtlistan för ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”:

Quasi: Beautiful Things
Les Savy Fav: Precision Auto
The Shins: Plenty Is Never Enough
St. Vincent and the National: Sleep All Summer
Broken Social Scene: Complications
Ryan Adams: Like a Fool
Bright Eyes: Papa Was a Rodeo
Lavender Diamond: New Ways of Living
The Apples in stereo: King of Carrot Flowers Pt. 3
Laura Cantrell: Cowboy on the Moon
Bill Callahan: Santa Maria
Barbara Manning: Through With People
The Mountain Goats: Drug Life
The New Pornographers: Don’t Destroy This Night
Tracey Thorn and Jens Lekman: Yeah! Oh, Yeah!
The Hive Dwellers: My Noise
Ted Leo & the Pharmacists: The Numbered Head
Okkervil River: All You Little Suckers
Death Cab for Cutie: Kicked In
Times New Viking: Neighborhood #1

Inte direkt kattskit. Gräddan av grädden på indierockmoset. Uhu! Tracey Thorn, John Darnielle, The New Pornographers, Bright Fucking Eyes, Ryan Adams, Calvin Johnson och Benjamin Gibbard. Gonna be huge! Och inte helt oväntat är det Superchunk som föräras med flest covers. Hela 4 stycken. Flest därefter har Magnetic Fields och East River Pipe. Köp albumet när det släpps den 7:e april. Support your local dealer.

För er som inte visste det kan det meddelas att Superchunk har en ny EP på gång. Även den släpps den 7:e april. På Merge Records. Se nu till att stödja scenen genom att köpa den, ungdjävlar!

Written by M.

mars 30, 2009 at 5:53 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

Everybody’s talking…

leave a comment »

Yeah yeah, industrial estate!… about the new ”Fall Demo & Rarities Bootleg”. Nu har jag inte hunnit lyssna på denna bomb men jag är fullständigt övertygad om att den är pure gold. Pure gold, säger jag. Hear me now!

Tack till So Tough! So Cute! för tipset. Via Burning World.

Written by M.

mars 30, 2009 at 9:44 f m

Publicerat i Lo-fi heaven

It’s not your speakers, it’s your pre-amp!

leave a comment »

Stick it to the man!En sak som är lustig är att det finns vissa band, vissa sound, vissa skivor, vissa låtar som kan ta över ens liv totalt. Slave to the rhythm. Helt plötsligt blir man tvungen att släppa allt för det enda som du vill och kan göra är att spela den där låten eller den där skivan en gång till. Igen och igen och igen. Ingenting annat är längre viktigt. Vardag, kneg, fotboll – you name it – har inte längre någon mening. Den där låten/soundet är ditt allt. Du bär den i ditt hjärta som det vore den sista droppen vatten. Det är lustigt när vuxna män helt plötsligt släpper allt de har för händerna. Fru. Barn. Trädgårdsarbete. Vad är det när det finns något som kallas för vinyl. Som småbarn på julafton sitter de sedan framför stereon med tindrande ögon. Dyrkande det som kommer ur högtalarna. Manna från himlen, eller fuel som den gode Hunter S. Thompson kallade det. Igen! Igen! Igen! And around ‘n’ around the record spins. Och för varje varv som skivan snurrar blir du bara lyckligare och lyckligare. Snart sitter du där och glädjetårarna rullar ner för din kind. Du är som ett litet barn. Och du vet att det enda som är viktigt är att du får spela den där låten eller den där skivan en gång till. Bara en gång till. För om jorden går under i morgon har du i alla fall spenderat din tid väl. Ägnat tid åt det du älskat allra mest. Du kan lämna världen lycklig.

Just nu är Nothing People ett sådant band för mig. Just can’t get enough! Det är för mig fullständigt omöjligt att att sluta spela deras senaste platta, ”Late Night”. Jag är nästintill beredd att säga att det är bland det bästa jag har hört. Någonsin. OK. OK. OK. Det där var kanske en smärre överdrift men vad fan ska man göra för att driva hem poängen att du måste lyssna på Nothing People så snart som möjligt. Trust me, jag vill dig bara väl. Det är för ditt eget bästa. Tro mig. Nothing People har jämförts med allt från Chrome och Cramps till Television och Flesh Eaters. På senaste skivan tycker jag mig dock höra allt detta men även inslag av tidiga Mercury Rev och mitten-av-90-talet-Pavement. Is that super or what!?

Chrome – check!
Cramps – check!
Television – check!
Flesh Eaters – check!
Tidiga Mercury Rev – check!
Pavement anno ”Crooked Rain” – check!

Samtliga favoritband och -sound på en och samma skiva. Kan det bli bättre. Knappast. ”When I Drink” är min absoluta favoritlåt nu. Lite senare i dag kommer jag att spela den för hundrade gången det senaste dygnet. Som sagt, just can’t get enough.  Jag kan lätt säga att det är det vassast jag har hört sedan Sic Alps ”Gelly Roll Gum Drop” eller ”Message From The Law”. Un-fucking-believable. Plattan är utgiven på S-S Records och om ni skyndar er kan ni säkert få tag i ett exemplar innan den blir utgången och ni måste punga upp hundralappar för den på Ebay. The world needs Nothing People!

Nothing People: When I Drink

Nothing People:  Stick In The Mud

Written by M.

mars 29, 2009 at 11:18 f m

Publicerat i Lo-fi heaven

When a man loves a woman he feels so cold

with 2 comments

You make me wanna walk just like a camelDet börjar som något som skulle kunna vara Mudhoney någon gång under slutet av 80-talet. Fuzz, wah-wah och feedback tryckta i botten. Pedal to the metal. Thelma och Louise-style eller nå’n så’n skit. Gone with the wind eller är det gone in 60 Seconds. Vad fan vet jag. Givetvis är det till största delen en illusion. Idle Times är mer garage-pop än vad Mudhoney någonsin var. Pure ny-psych från ett pojkrum i Seattle. Egentligen rör det sig nog mer om en stund av uppvaknande och självinsikt; snart 30 bäst jag gör något av livet och alla de här låtarna som bara ligger och skräpar. Och tur var väl det för med ”Get Your Feet Off The Ground” har Brian Standeford, aka Idle Times, gjort en av årets vassaste singlar. I’m totally floored. Don’t ever want to come down! Och det är bara mars, frågan är hur ska det här året sluta. Ute nu på Woodsist.

Idle Times: Get Your Feet Off The Ground

Written by M.

mars 26, 2009 at 7:08 f m

While My Guitar Violently Bleeds

leave a comment »

While My Guitar Gently Bleeds

En del människor gillar att fundera och tänka på saker och ting. De lägger gärna pannan i djupa veck och fundera länge och väl över hur saker och ting hänger ihop. Hummar och ahhar. Försöker se samband mellan ditten och datten. Så kallade inteklektuella. Teoretiserar. Terroriserar snarare. Pratar mer än gärna om kausalitet – orsak och verkan. Fucking wankers! Jag är inte så mycket för sådan skit. Pang på rödbetan är mer min melodi. Straight to third base så att säga. Jag är inte så mycket för teoretiserande och eftertanke. Jag är mer av en ”nail-his-fucking-balls-to-the-wall-why?-I-don’t-know-why-just-fucking-do-it! kinda of guy.

Pillow Talk: Methamphetamine Blues

Pillow Talk gör i vanliga fall mörk satanisk och skränig minimal synth i samma skola som The Anals och The Screamers. Känslokallt så in i bomben. Kargt och benhårt och smutsigt. Aggro bara för sakens skull. Bara för att det är möjligt. Det får mig att tänka på ”Ett hål i mitt hjärta”. I ”Methamphetamine Blues” har jag dock ingen djävla aning om vad de håller på med. Det låter banne mig som en gravt utvecklingstörd version av Rolling Stones ”(I Can’t Get No) Satisfaction”. En löjligt minimal getingdist, kaostrummor och en kille med ADHD på sång. Helt. Djävla. Magiskt.

Jag är fan i mig beredd att säga att ”Downtown Unga Wunga” är bland det bästa jag har hört någonsin eller i alla fall på riktigt, riktigt länge – kanske sedan jag hörde The Anals ”Wake Up You’re Dead”. Så djävla bra är det. Köp skiten nu eller lägg dig i badkaret och skär upp handlederna. Gone in 60 seconds. Du lär ångra dig. Finns hos Columbus Discount Records. Buy it now or face the consequences!

RTFO Bandwagon: Dums Will Survive

A girl-boy-duo som gör den allra mest gulliga, vimsiga och småsöta folkpoppsychedelia du kan tänka dig. ”Dums Will Survive” är hämtad från senaste plattan som finns ute på Dull Knife Records. Inte en tråkig stund.

Herpes: Komm Vorbei

Don’t know shit om det här bandet. Och inte bryr jag mig heller. Gillar låten. Herpes är dock ett rätt risigt namn men skit samma. Rask tysk halvplastig new wave med formerna på de rätta ställena. Dess värre verkar ”Komm Vorbei” var deras enda bidrag till mänskligheten. Resten av skiten på deras MySpace-sida sucks donkey dick och låter mest något som hunden släpat in, had his way with och gömt undan under soffan. Stinkin corpse. Well, at least this song is freakin amazing.

Outer Spacist: The Mind Is as Outer Space

Precis som Pillow Talk ger Outer Spacist ut sin skit på Columbus Discount Records. Satans gåva till mänskligheten eller i alla fall till oss som inte är nere med godhet och annan bullshit som de försökte lära oss i småskolan. ”The Mind Is as Outer Space” är explosiv neo-nowave som sitter som en Vitali Klitschko-uppercut på en sjuårig skolflicka. Pang! Boom! Tjoff! Game! Set! Match! A must have!

Written by M.

mars 19, 2009 at 6:45 e m

Publicerat i Lo-fi heaven