You’re gonna miss me when I’m gone

När man summerar bortgångna musikers livs- och musikgärning slås man ofta av hur det finns vissa musiker vars sammanlagda gärning är större än de låtar, intryck och känslor som de lämnat efter sig. Personer som på sätt och vis har visat vägen genom sitt outtröttliga intresse för de bortglömda och undanskymda delarna av musikhistorien. Man kan t.ex. tycka mycket om Bobby Gillespie, in fact jag har en sjuhelvetes massa åsikter om den mannen, bl.a. att han är en anorak men det är en helt annan historia, men det är trots allt svårt att bortse från alla låttips och bortglömda artister som jag har hittat genom den mannens envetna letande i musikhistoriens skrymslen och vrår. En annan minst lika tongivande person, som tragiskt nog gick ur tiden under den gångna veckan, 62 år gammal, var The Cramps Lux Interior. Om jag skulle räkna upp alla låtar, band och artister som jag har hittat genom den mannens missionerande skulle jag få hålla på och prata/skriva i ett par dagar. Jag kan lätt säga att Lux Interior, Poison Ivy och The Cramps har betytt otroligt mycket för mitt intresse för musik, för att inte tala om min skivsamling. Kanske inte så jättemycket genom The Cramps egen musik, även om jag är nere med ”New Kind Of Kick” så det står härliga till, utan mer genom alla låtar som de gjort cover på och tipsat om i intervjuer genom åren. Som en tribute till Lux, och Poison, tänkte jag därför dagen till ära posta min topp tio-lista över låtar som jag upptäckt genom Lux Interior.

The gospel according to Lux

1. The Shells: Whiplash
2. Freddie & The Sinners: Sinner
3. Blenders: Don’t Fuck Around With Love
4. Porter Wagoner: The Rubber Room
5. Donald Woods & The Belairs: Death Of An Angel
6. The Third Bardo: I’m Five Years Ahead Of My Time
7. The Bosstones: Mope-itty Mope
8. Ronnie Cook & The Gaylads: Goo Goo Muck
9. Bill Allen: Please Give Me Something
10. The Imps: Uh Oh

I got a Speed Demon on my trail

Chill the fuck out! Psych. Under många år använda jag ordet psych som ett skällsord. Ungefär på samma sätt som jag slängde ur mig benämningarna ”neo-hippie”, ”prog-rock” och ”folkhögskolefunk” med förakt i rösten. Idag är det annat ljud i skällan. Om jag inte hade L och vänner som höll koll på mig och tvingade ut mig på sociala evenemang som invigningar av Kåkenhus, konserter, barer m.m. där jag tvingas att interagera med speed demoner och annat löst folk skulle jag sitta inne på min kammare och lyssna på psych dagarna i ända. Att jag använde psych som ett skällsord får jag väl skylla på ungdomlig dumhet och att jag vid den tiden spelade i ett skabbigt garage-rockband där man såg ner på alla band som hade låtar som var längre än en minut. Idag är jag en sucker för psychedelia. Jag kan inte få nog! De senaste dagarna har jag förälskat mig i Shugo Tokumarus ”Wedding”. Det är som manna från himlen. God damn vad man kan använda religiösa uttryck och referenser i en blogg. Det är så det står härliga till. Anyhoo, Shugo Tokumaru gör fantastiskt vacker psychedelia, precis på gränsen mellan M. Wards mer väna och finstilta akustiska pop och den lite mer freakiga och folkiga pop som till exempel som Six Organs of Admittance, MVEE och Barn Owl leverar. Obotligt vackert och skört. ”Wedding är en av årets bästa låtar. Just nu gör mig dessutom Ilyas Ahmeds ”Returned Prayer” helt sjövild. Jag vet, jag vet, det är precis raka motsatsen mot vad psychedlia förväntas göra med en när man lyssnar på det. Men som jag sagt så många gånger förut, regler är för andra människor. Ilyas Ahmed psych är traditionell, akustisk och alldeles bedårande. Under de senaste åren har Ilyas Ahmed släppt hur många CD-r:er som helst och hans låtar är alldeles perfekt droneiga för att förgylla tiden och få en att drömma sig bort i timmar. Även detta är oehört skört och vackert och det får mig att tro på framtiden.