The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Garage-Pop’ Category

On the 13th floor there’s a door to my mind’s eye

leave a comment »

Got 45's to play at nightHoly moly! I’ve got a brand new love! Och precis som vanligt så gör den mig så där vackert rosenkindad som bara en barbiedocka kan vara. A perfect 10. A fucking mess. Yup, that’s me. I alla fall i dag. Orsaken till mitt tillstånd är The Strange Boys. I min värld är The Strange Boys ett sådant där band som får en att dra ut på gatorna i stora protesttåg för att ställa till ett himla liv och oväsen. More rock ‘n’ roll. More R&B. More of everything. Jörg Haider-style! Sure, det är trad-rock med snotty vocals så det förslår. Det kan man säkert ha en hel del invändningar emot So what! We’re gonna have a good time, inte sant. En del Stones anno ’66/67, en del Velvet innan de gick electric on our asses och en del The Modern Lovers vid tiden för inspelningen av ”Precise Modern Lovers” får en att må bra, att glömma tid och rum, just good times. En bra låt är en bra låt är en bra låt. Ni vet hur visan går.

The Strange Boys levererar i alla fall lekfull och simpel shitty lo-fi pop ‘n’ roll. Inga krumbukter här inte utan det är lika naket som pure t’n’a. Kanske, kanske att de ger lite väl mycket associationer till trådsmala killar med trådsmala ben i alldeles för tighta svarta jeans från Bad Monkey. Ni vet den där ”När rocken kom till Sverige-looken” som var så stor ett tag under slutet av 90-talet. Oh bwoy, did the old times suck big donkey dick or what? Oops, getting carried away här, vad jag skulle säga är att The Strange Boys gör mig ready for a good time och att de har en hel del gemensamt med The Barbaras. Så där, stick nu i väg och köp skiten hos In The Red Records.

Annonser

Written by M.

april 16, 2009 at 3:06 e m

Publicerat i Garage-Pop

The shape of things to come

leave a comment »

UtmarkenTog mig äntligen tid att besöka Utmarken i helgen. Och låt mig säga att det var väl spenderad tid även om det höll på att bli total pannkaka av hela grejen. Never trust a hippie punk. Som tur var fanns det någon vänlig själ där som släppte in mig fast Release The Bats-mannen hade försovit sig efter en hejdundrande fest kvällen innan ute på Röda Sten. No big deal. Som sagt blev jag efter lite om och en hel del men insläppt bland skivorna. Och tur var ju det för det var pure gold. Spenderade bra mycket mer stålar än vad jag hade tänkt mig från början.

Spending Money Makes Me A Happy Camper

Det här är vad jag kom över:

En helt fantastisk liten serie illustrationer från Jacob Hurtig
7′ Diskad: Diskad (DF01)
CDR Smycken: Live at Utmarken (Utmarken No. 5)
CS Henrik Rylander: Sluggish Detonations (Hästen & Korset)
7′ Poppets: Get Back/The Way She Walks/Phone Call/Filling In The Pie (Plastic Idol Records
7′ Poppets: Pre-Party/Stupid Town/New Year (Bachelor Records)
Mag Z Gun #3, 2009
LP Jason Crumer: Burning in Hell (Harsh Head Rituals)

Det blev nästan bara good stuff. Egentligen är jag bara missnöjd med ett köp och det är Jason Crumer-plattan som inte alls var vad jag hade väntat mig. Såg fram emot tjock, hotfull, fo’ real, kompakt och organisk undervattensnoise men vet inte riktigt vad jag fick. Det lät så bra. Det blev inte riktigt bra. You win some, lose some. What the fuck.

Annars är jag grymt nöjd med kassetten från Henrik Rylander. Jag har alltid gillar Rylanders prylar men det var väldigt länge sedan jag köpte något nytt. ”Formation” har jag nästan spelat sönder och samman, och det trots att L skyr den som en vampyr skyr dagsljus, vitlök och Silver Bullet. That girl hates noise och feedback like Suzy needs Dick. Den här kassetten är fylld med stillsamt brum och brus.  Static anybody? Djupt djävla avgrundsprassel. Slow, som Kylie sjöng en gång i tiden. Silence is rhythm too som Slits sjöng. The Mongonaut is a slave to the rhythm. And brumbruset. Bruuuuuum. Bruuuuuuuus. Bruuuuuuuum. Bruuuuuuuus. Precis som gud/satan/ödet/intet/whatever hade tänkt sig i begynnelsen. Before any thing there is no thing. Bara brus. Och kanske lite brum. Och rytm. Mmm, rytm. Det här är ett monster som långsamt växer och växer. Tills det äter upp dig. Fångar dig totalt. Hypnonoise. Försök ta dig ut innan du är fast. Det är banne mig hypnotiserande att lyssna på den här kassetten. Om allt vill sig illa kommer ni att en dag hitta mig död här inne i lägenheten medan den här kassetten snurrar på stereon. Jag har helt enkelt fastnat i stillsamheten och glömt tid, rum och att handla mat. Like a fucking pensionär med för många katter. Sorgligt men sant. Oh, and you need this shit.

Poppets-sjuorna borde jag ha köpt för länge sedan. Vad kan jag säga till mitt försvar? Inte mycket. Jag är en lat och bekväm djävel. Oavsett vilket så har jag dem nu i min ägo och jag kommer fan i mig att nöta ut skiten på ett par dagar. Like there was no tomorrow. In i väggen. Som Therese Alshammar. Jag älskar särskilt ”The Way She Walks”. När bandet om ett par månader släpper sin sjua med Brainbombs-covers kommer jag att hänga på låset. Det kommer att bli så bra. Så bra säger jag. Hear me now! Poppets kommer en dag att bli större än The Beatles. Fan vet om inte den sjuan kommer att få mer spaltmeter än en sjavigt bröllop mellan någon avdankad kronprinsessa och en gymägare. Folk borde ägna tid och uppmärksamhet åt väsentligheter, inte chimärer. Goo Poppets! Missa inte deras version av ”Jack The Ripper Lover”. Brainbombs blir aldrig mjäkigare än så.

Diskad är en sjua som inte kommer att komma fram vid allt för många tillfällen. Det är en pryl som man bara spelar när läget är det exakt rätta. Den ska spelas som pricken över i:et. Kanske vid femsnåret på morgonen när man kommer hem efter en hård kväll på streetan. Packad och djävlig. Utkörd. Slutkörd. Rumpkörd. ”53rd and 3rd, standing on the street, 53rd and 3rd, I’m tryin’ to turn a trick.” Då slänger man på Diskad. Klack-klack-klack-klack. Sedan brötar det i gång och så håller det på. Kort och intensivt. Att kalla det energiskt är att underdriva. Trummor och feedback. Trummor och orgel – go fuck yourself!

Avslutningsvis, låt mig bara säga att Smycken är the bomb diggity. Ni behöver ”Live at Utmarken” i er ägo. Det är länge sedan jag hörde något så vackert och kontrollerat som detta. Det är större än livet självt. Kom ihåg var du läste det sist.

Written by M.

april 2, 2009 at 7:43 e m

When a man loves a woman he feels so cold

with 2 comments

You make me wanna walk just like a camelDet börjar som något som skulle kunna vara Mudhoney någon gång under slutet av 80-talet. Fuzz, wah-wah och feedback tryckta i botten. Pedal to the metal. Thelma och Louise-style eller nå’n så’n skit. Gone with the wind eller är det gone in 60 Seconds. Vad fan vet jag. Givetvis är det till största delen en illusion. Idle Times är mer garage-pop än vad Mudhoney någonsin var. Pure ny-psych från ett pojkrum i Seattle. Egentligen rör det sig nog mer om en stund av uppvaknande och självinsikt; snart 30 bäst jag gör något av livet och alla de här låtarna som bara ligger och skräpar. Och tur var väl det för med ”Get Your Feet Off The Ground” har Brian Standeford, aka Idle Times, gjort en av årets vassaste singlar. I’m totally floored. Don’t ever want to come down! Och det är bara mars, frågan är hur ska det här året sluta. Ute nu på Woodsist.

Idle Times: Get Your Feet Off The Ground

Written by M.

mars 26, 2009 at 7:08 f m

You’re gonna miss me when I’m gone

with one comment

Insane JaneNär man summerar bortgångna musikers livs- och musikgärning slås man ofta av hur det finns vissa musiker vars sammanlagda gärning är större än de låtar, intryck och känslor som de lämnat efter sig. Personer som på sätt och vis har visat vägen genom sitt outtröttliga intresse för de bortglömda och undanskymda delarna av musikhistorien. Man kan t.ex. tycka mycket om Bobby Gillespie, in fact jag har en sjuhelvetes massa åsikter om den mannen, bl.a. att han är en anorak men det är en helt annan historia, men det är trots allt svårt att bortse från alla låttips och bortglömda artister som jag har hittat genom den mannens envetna letande i musikhistoriens skrymslen och vrår. En annan minst lika tongivande person, som tragiskt nog gick ur tiden under den gångna veckan, 62 år gammal, var The Cramps Lux Interior. Om jag skulle räkna upp alla låtar, band och artister som jag har hittat genom den mannens missionerande skulle jag få hålla på och prata/skriva i ett par dagar. Jag kan lätt säga att Lux Interior, Poison Ivy och The Cramps har betytt otroligt mycket för mitt intresse för musik, för att inte tala om min skivsamling. Kanske inte så jättemycket genom The Cramps egen musik, även om jag är nere med ”New Kind Of Kick” så det står härliga till, utan mer genom alla låtar som de gjort cover på och tipsat om i intervjuer genom åren. Som en tribute till Lux, och Poison, tänkte jag därför dagen till ära posta min topp tio-lista över låtar som jag upptäckt genom Lux Interior.

The gospel according to Lux

  1. The Shells: Whiplash
  2. Freddie & The Sinners: Sinner
  3. Blenders: Don’t Fuck Around With Love
  4. Porter Wagoner: The Rubber Room
  5. Donald Woods & The Belairs: Death Of An Angel
  6. The Third Bardo: I’m Five Years Ahead Of My Time
  7. The Bosstones: Mope-itty Mope
  8. Ronnie Cook & The Gaylads: Goo Goo Muck
  9. Bill Allen: Please Give Me Something
  10. The Imps: Uh Oh

Written by M.

februari 8, 2009 at 2:48 e m

Down that road lies madness, insanity, and other desirable but unreachable things

leave a comment »

För någon dryg vecka, eller om det var tre eller kanske fyra veckor sedan, hyllade jag det amerikanska lo-fi-bandet Home Blitz för deras senaste tolva ”Weird Wings”. Nu när allting har sjunkit in och jag riktigt har marinerat mig i bandets tidigare sjuor och LPs måste jag säga att Home Blitz är mitt nya favoritband (tillsammans med Cheveu, The Barbaras, Pens, Psychedelic Horseshit och Eat Skull). Det är därför dags för ytterligaren post som höjer Home Blitz och allt de har gjort till skyarna.

Home Blitz gör musik för små korpulenta män i trettiofem- till fyrtioårsåldern som älskar garage-punk, åttiotals lo-fi och att samla små rara sju- och tolvtumsstora oljebitar. Så’na där patetiska män som man ser på skivmässor runt om i landet dreglandes över gamla dammiga förstautgåvor av Slay Tracks (1933–1969) och andra s.k. obskyra sjutummare som de envisas med att betala alldeles för mycket pengar för. Home Blitz gör något så enkelt, och vackert, som musik för skivnördar. Inget snack om den saken. ”Hey” är hämtad från Home Blitz självbetitlade album från förra året och låter som om någon har kört Richard Berrys ”Louie Louie” genom en galet sprucken och trasig batteridriven förstärkare och fått ut ren och skär kärlek formulerad i dryga fyra minuter av den mest älskvärda pop du kan tänka dig. Home Blitz debut är till bredden fyllda med spelglädje, pröva-på-bara-för-the-hell-of-it-mentalitet, entusiasm och lekfullhet så att det praktiskt taget svartnar för ögonen när man bränner igenom allt för många låtar på raken. Och fan vet om Home Blitz låter som ett avloppsindränkt Flamin Groovies vid tiden för ”Teenage Head” eller kanske är det som ett lite slarvigare och något slöare Half Japanese runt omkring ”Half Gentlemen/Not Beasts”. Om nu något sådant skulle vara möjligt att föreställa sig. ”Stupid Street” är det mest modernloverska jag har hört sedan The ‘Lil Fighters fantastiska album ”Boys & Girls” från 2001 eller Herman Dünes ”Mas Cambios”. En bländande fin historia som inom loppet av ett par minuter går från klassisk Modern Lovers a la John Cale demos via Big Stars ”In the Street” till ett råare Rolling Stones anno Exile on Main Street. Det är bara det att allting är täckt av ett par lager damm och smuts och att det är helt enastående briljant. Allting är himmelskt och vi avslutar det hela med Home Blitz störande version av Slades ”My Town”.

Written by M.

oktober 13, 2008 at 8:08 e m

When I say I’m in love you best believe I’m in love – L U V

leave a comment »

Och så har det då hänt igen. Störtkär. Upp över öronen förälskad. Uppe i det blå. Ett hjärta som hoppar över vartannat slag och en värme som strålar från magen. Så där överdrivet förtjust att jag ser stjärnor för ögonen. Eller som det en gång i tiden så strålande bandet The Wave Pictures sa ”Oh no, I think I’ve fallen in love again”. Och bandet som fått mig att falla så där skönt handlöst är San Diego-bandet Wavves. Ett band som helt plötsligt har seglat upp på lo-fi-himlen och tagit precis allt och alla med storm:

”It was all a whirlwind. Heat and Flash. Within a week we killed my parents and hit the road”

Det är framförallt ”So Bored” från Wavves kassettrelease ”Cassette” som får mig att känna mig så där överdrivet lycklig, rosenkindad och sugen på varm choklad med vispgrädde och mashmellow och kanske någon att hålla i handen och drömma små rosamolnfluffiga drömmar om en gemensam och lycklig framtid där vi får precis allt vi har drömt om med. Som om det fanns ett kungarike någonstans därute, som bara väntade på att bli upptäckt och erövrat för att senare kasseras och lämnas kvarglömt på någon smutsig bakgård. Ungefär så, om ni förstår vad jag menar.

Wavves låter som något som jag föreställer mig att Chevvy Chase rollfigur Fletch hade lyssnat på under den delen av den första filmen där han är undercover som en skön drömmande surfer dude och bor under en pir medan han spanar på the bad guys. Det finns de som kallar det ”Beach Punk”, ”Slacker Surf”, ”Speed-Demon-Lo-Fi”” eller ”Loser Twang”. Allt jag kan säga är vem fan bryr sig, kalla det vad ni vill så länge ni inte kallar det ”Shitgaze” eller något annat fånigt och utslitet. Personligen så tycker jag att Wavves på ”Swain” och ”So Bored låter som ytterligare ett av alla dessa amerikanska band som har överdoserat The Turtles, Jan & Dean, The Wipers, Beat Happening och metaamfetamin. Precis så låter det och det är paradisiskt vackert.

Och precis som de flesta metaamfetaminister så är Wavves helt fokuserade på en sak – att gå upp en och bara en sak är en av metaamfetaministernas karaktärsdrag för den som inte visste det – och det är att föra unga män, ofta män i sina mest produktiva år, bakom ljuset, för att ge dem hopp, för att ge dem tro, för att ge dem ett ljus i tunneln och något att sträva mot. Och sedan så ringer de typiskt nog aldrig om en andra dejt. Nåväl, jag får väl hålla det godo med det lilla jag får, och som tur är, är det inte så lite i detta fall.

Wavves har ett tolvspårsalbum på Fuck It Tapes och i början av nästa år ryktas det om ett album kallat ”Wavvves”De Stijl Records och som inte det var nog så har Wavves även en sjua som ser ut att få det subtila namnet ”Beach Demon, Weed Demon” på gång på det fantastiska lilla bolaget Tic Tac Totally.

Written by M.

oktober 2, 2008 at 7:04 e m

Publicerat i Garage-Pop, Lo-fi heaven

In the powdery warmth of the bathroom I felt euphoric

leave a comment »

På sistone har det slagit mig att den här bloggen håller på att utvecklas till någon form av  himmelrike, eller kanske är det en offerplats, för sumpnostalgisk, navelluddspillande och kylskåpsdoftande DIY. Djupt försjunken i, och brydd av, denna tanke bestämde jag mig tidigt i morse för att sätta mig ner och fundera över vad tusan jag kan göra åt detta synnerligen intrikata dilemma, som jag av någon lustig anledning försatt mig själv i. Till saken hör att mongonauten ser på sig själv som en öppensinning, progressiv och djävligt modig man, en moderna man, som inte alls bara är intresserad av gammal dammig doo wop, skronkig hetsjazz från mitten av sextiotalet eller den allra hetaste lo-fins från Thatchers England. Jag hoppas att ni kan se hur The Mongotron sitter där vid frukostborder med en torr kladdlimpssmörgås med rökt medvurst, en halvt urdrucken kopp earl grey och en tallrik kefir som han knappast har rört eftersom han är så djupt försjunken i tankar. Om ni inte kan föreställa er hur det ser ut så kan kanske föreställa er hur professor Baltazar hade sett ut om han hade ätit frukost. Ungefär såg det ut den här morgonen.

Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog det mig att jag för att komma runt problemet skulle kunna posta något nytt, fräscht och framåtsyftande, kanske något som säger något om vart vi är men också något om vart vi är på väg. Låt mig sedan bara säga att jag med en gång kastade mig ner i högen av nyinköpta plattor och in mapparna över inkommande låtar för att rota fram någoting som var stämplat med 2008. Det här är vad jag fann:

Home Blitz – Little League

Just nu är det få band som får mig att gå ner i en lika djup brygga som Home Blitz. Euforisk, livsbejakande och genomrutten lo-fi rawk ‘n’ roll. Få band ”can do the boogie” som Home Blitz och det säger jag trots att bandet säger sig ha Misfits, i och för sig inget fel i det även om that Danzig dude är ett ”fucked up kid”, och tidiga Gang Green som förebilder och influenser. I mina öron låter det mer som att Home Blitz har tagit dessa influenser och under pistolhot tvingat med sig skiten ut på en mörk parkeringsplats och tvingat skiten att krypa ner i en hockeytrunk för att sedan i total frenesi gå över och puckla på skiten med ett basebollträ. Ut kommer en lätthaltande, trasig och lite lätt blödande lo-fi som har potentialen att få vuxna män att ta ut skillsmässa, sälja sina årskort till sin favoritlags hemmamatcher och gå med i någon form av sekt som tillber små pärlor till lo-fi-noise-band från Princeton. Home Blitz  – your new favourite band! Oh, btb, ”Little League” finns utgiven på Home Blitz tolva på bolaget Parts Unknown. It’s a must have!

LiveFastDie – Sick as Shit of Shit

Jag måste säga att jag har svårt att motstå LiveFastDies egen beskrivning av sig själva; ”[o]h boy, another band who can hardly play their instruments and like to get wasted”. Hur tusan kan man låta bli att gilla ett band med den inställning? För mig framstår det i alla fall som en omöjlighet. När bandet dessutom gör speedad raka-rör-punk så blir allting om möjligt ännu enkare. ”Sick as Shit of Shit” återfinns den splittsjua som bandet har gjort ihop med Lover! och som är utgiven av Douchmaster Records.

Efter att jag hade rotat igenom högarna av nya prylar kände jag mig något lite lugnare och givetvis kom jag då på bättre tankar och bestämde mig för att posta lite gammal skit också. Så nu får ni hålla tillgodo med en gammal sönderspelad låt från The Falls femte Peel Session och det bästa som har hänt mig sedan jag introducerades till pizza en ljummen höstdag 1983, He’s Dead Jim.

The Fall  – Deer Park (Peel Sessions 5 version)

Den här versionen av Deer Park är hämtad The Falls femte session hos John Peel. Inspelad den 26 augusti, 1981, sändes första gången 1 september, 1981. Förutom ”Deer Park” spelade bandet även in ”Look, Know”, ”Winter” och ”Who Makes the Nazis” vid denna session. I The Mongonauts bok är detta, möjligtvis i konkurrens med det fjortonde, artonde, tjugonde och tjugofjärde,  bandets mest lyckade besök i BBC:s Maida Vale Studio. Orginalversionen till ”Deet Park” hittar ni på ”Hex Enduction Hour” från 1982, sedan får ni inte heller missa den fantastiska live-versionen som spelades in i Auckland, Nya Zeeland, 1982, och som återfinns på nyutgåvan av ”Hex Enducation Hour”. Rent textmässigt är, som så många gånger förr, Mark E Smith i högform på ”Deer Park”. En av mina absoluta favorittexter och MES har en helt fantastisk röst på denna inspelning.

Som en liten fin lördagsbonus slänger jag med Jeffrey Lewis gulliga historia om The Fall:

He’s Dead Jim – Fab Gear

Av någon outgrundlig anledning vet jag inte ett skit om He’s Dead Jim mer än att de låter som något som katten har släpat in. Och att jag älskar vad jag hör. Om någon vet någonting, eller känner någon som vet någonting, please write me a hate mail.

Och imorgon är det remisskrivardag så då utlovar jag en rejäl djupdykning i doo wop träsket. OK. Mongotronen har talat – now obey!

Written by M.

september 27, 2008 at 12:53 e m