The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Fri-pop’ Category

Nothing is ever finished in life. Until you’re dead.

leave a comment »

Det finns vissa band som man gillar mer än andra. Suicide är ett sådant band för mig. Tillsammans med Brainbombs, Captain Beefheart, The Fall, Aidan John Moffat (fram till det senaste debaclét till skiva i alla fall), Crass och ett par andra av the usual suspects är Suicide ett sådant där band som man aldrig slutar att lyssna på. Fråga mig inte varför. Det är något som lockar och som hela tiden tar en tillbaka till plattorna, låtarna, bilderna, intervjuerna och omslagen. Ibland tror jag att det framförallt handlar om kompromisslösheten. Att de inte tar skit. Att de aldrig blickar bakåt. Att de  hela tiden tror på vad de gör. Och om de fel har de ändå rätt och omvärlden fel. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Fuck all the people, all the time så att säga.

Ovanstående klipp är hämtat från det senaste numret av The Wire, Invisible Jukebox med Mark Mothersbaugh, och sammanfattar rätt bra varför man känner så starkt för Suicide och Alan Vega. Vad hade man inte gett för att få uppleva Suicide live under slutet av 70-talet.

I always said I was never gonna be an entertainer. Suicide was never supposed to be entertainment.

Suicide: Mr Ray (Live at CBGB’s 1977)

Annonser

Written by M.

april 15, 2009 at 4:26 e m

Publicerat i DIY-pop, Fri-pop

This ain’t the summer of love

with 2 comments

Cut The Crap

This is ain’t the garden of Eden
There ain’t no angels above
And things ain’t like they used to be
This ain’t the summer of love
Tonite we ride
This ain’t the summer of love

Ibland känner man sig bara så där lagom trist och meningslös. Händelsefattig. Osmaklig. Lite som en låt av Blue Öyster Cult, eller kanske rent av som det där stolpskottet till film som någon av Quentin Tarantino slängde ihop för något år sedan. Vad var det nu skiten hette? Hmm. Var det inte ”Hell Ride”. Jesus, var det skit eller var det skit? Don’t get me wrong. Jag gillar tits & ass. Nästan lika mycket som killarna nere på sportbaren runt hörnet där jag bor. Så att det är inte det. Men bwoy did that film suck or what? Förmodligen mer än a three dollar hooker eller hur är det skämtet går? Pure shit. Och då menar jag verkligen ren rå-skit och inte raw shit. De dagarna då man känner sig lite som ett bredbent riff i en Blue Öyster Cult-låt eller som en taskigt skulpterad karaktär i en Larry Bishop-rulle då är det tur att man kan plocka fram sina gamla mixtapes och mixcds för att underhålla sig själv. I dag snubblade jag över en helt makalös mixtape som jag spelade in för kanske en tre eller fyra år sedan. Bara instrumentala låtar. Bara killers. Den perfekta mixen för nattvandring. Oh, någon gång ska jag förresten berätta för er om mina nattvandringar med The Fall och vad som händer sent om nätterna på Stockholms nattöppna taxikafeterior, för att inte tala om de lössläppta människorna på de mindre nogräknade strippklubbarna i den här stan. Oh. Oh. Oh. Nu tappade jag nästan tråden av så pass upphetsande minnen av en svunnen tid. Instrumetala låtar var det. Eftersom jag är trist och tråkig idag, för att inte säga lat och smått irriterad över alltings djävlighet och livets allmänna tristess, bjuder jag er på en ”seven deadly sins”.

The Mongonauts sju instrumentala favoriter:

7. The Thing & Joe McPhee: To Bring You My Love

Vad behöver du veta? Mer än att jag fuskar? Fläskiga toner. Breda smilband. 100 pannor kärlek. Mats Gustafsson och Joe McPhee gör PJ Harveys underbart vackra ”To Bring You My Love”! All you need is love eller var det hat. Jag glömmer alltid bort sådana där väsentliga saker. Fläsker brinner!

6. Ryoji Ikeda & Carsten Nicolai: C1+C2

Knaster. Brus. Brum. Bb-Rr-Uu-Mm. Zonk. Boom. B-to-the-R-to-the-U-to-the-M. Fippel. Pip. Piiiiiip. Brus. Knaster. Brus. Knaster. Brus-pip. Brus-pip-knaster. Zonk. Boom. Boom. Brus-knaster-pip. Piiiiiip. Skrap. Skarpa. Skaraaaaap. Pip. Pip. Brus-brus-brus-boom-brus-knaster-pip. Pling. Brus. Brus. Knaster. Slapp. Stök. Brus. Skarpa. Brus. Skarpa. Brus-skrap-brus-skrap-skrap. Kaos. Fippel. Zonk. Brus. Brus. Brus-brus-brus. Knaster. Pip. Pip. Knaster. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus.

Du fattar resten.

Music makes the world go round!

Från en av mina absoluta favoritskivor: ”Cyclo”.

5. Aphex Twin: Flim

Come to fucking daddy! De där åren i mitten av 1990-talet när Warp inte kunde ta ett enda felsteg. Blev det någonsin bättre än på ”Come To Daddy” ep:n? Tveksamt.

4. The Ventures: The Fourth Dimension

Magisk stämning. Grymt twang på leadgitarren. Perfekt häng i det atmosfäriska kompet. Och de dovt rullande trummorna i bakgrunden påminner om en and som tvättar sig.

3. Pascal Comelade: The Blank Invasion Of Schizofonics Bikinis

Lika enkel som primitiv. Pascal Comelade har sin skit samlad och behöver inte mycket mer än ett leksakspiano, en sådan där plastig gittar som man hittar på Toy’s Are Us, en grinig orgel och en stolpigt, knappt hörbart, beat för att skapa en underbar pop-låt. Det finns få personer som jag har så stor respekt för som den här mannen. Han gör som han vill och som han gör det. Pop non-stop.

2. Björn Olsson: Tjörn

Om Ralf und Florian hade bott i ett litet fiskeläger på västkusten istället för i Düsseldorf. Makalös djävla låt. Jag vill höra den här låten i en film av Ruben Östlund. It’s gonna kick ass.

1. Rahsaan Roland Kirk: Black Root

Så här skrev jag, något gapigt och storskrävlan de kan tyckas, på en annan blogg för lite drygt fyra år sedan om den här låten:

Jag hörde Black Root för första gången för lite drygt ett halvår sedan, i ett radioprogram där John Zorn spelade sina favoritskivor, och även om programmet innehöll idel sure shots som ett par låtar med Napalm Death, Hasil Adkins ”We Got A Date”, Jazz Composer’s Orchestras ”Preview”, Juan Garcia Esquivels svindlande musik och en sjuhelvetes massa Naked City så blev jag helt knäck när den här låten kom på ungefär tjugo minuter in i programmet och efter det så har den här musiken och det här albumet etsat sig fast i mitt huvud. Jag kan inte släppa det och allt jag vill göra är att spela det bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig. Jag vet inte riktigt vad det här är för musik, och om jag skall vara riktigt ärlig så skiter jag fullständigt i det för det enda jag bryr mig om just nu det är hur många gånger jag kan spela Natural Black Inventions: Root Strata innan jag dör, men jag antar att den här musiken har sina rötter i blues och jazz men samtidigt känns det som att Kirk upptäcker dessa stilar och sina instrument på nytt. Han leker med sina saxofoner och flöjter, sin röst och rytmerna på ett sätt som inte är av denna värld. Det är en totalt djävla ohämmad lekstuga över ett struttigt stompigt beat.

Med risk för att ånyo hypea upp något så att det vid din första lyssning sjunker lika snabbt som en nyplanterad cementfotad man i Nybroviken så måste jag nog säga att det här är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv. Jag fattar som sagt noll av vad det är som är så bra med det här men jag tror det är lekfullheten som gör det. Jag menar lyssna bara på hur Kirken lutar sig tillbaka efter ungefär halva låten och bara känner på det otäckt heta new orleanska gravprocessionsgroovet och plötsligt bestämmer sig för att nu är det slutblåst för en stund och istället börjar leka med munstyckena till sin saxofon och sjunger i dem så det står härliga till. Det är helt sjukt knäckande bra om ni frågar mig. Jag blir fullkomligt slut av den här låten. Den har allt jag begär av en låt men förmodligen är det bara jag som hetsar upp mig i onödan och egentligen är det en rätt så medioker djävla skitlåt, men so what, skit samma, det här är en av mina absoluta darlings för tillfället, och här lär det inte bli något förbannat kill your darlings-mord, fullt blås fast med ett saligt sväng. Idag går det knappt en timme utan att jag spelar Black Root och jag önskar så att jag hade detta album på vinyl istället för på en rutten mptrekopia men som det är nu finns inte detta album på cd utan bara på en svindyr vinylutgåva från 1971. OK, håll i dig nu för nu blir det åka av, oi, oi, oi, someone’s gonna die av hjärtinfarkt och mental upphetsning tonight, satan i gatan vad det svänger om den här skiten! Hjälp, det här är så galet bra att det gör ont i hela kroppen på mig. Det här är musik som kräver att man har närhet till ett par rejält vadderade knäskydd och en hjärnskrynklare som är bevandrad inom intergalaktisk psykologi eller nån sån skit. Det här är pure galenskap. Det här är värsta råskiten! Det här är kung. Det här är marsiansk new orleans-stomp framförd av grottmänniskor med kännedom om universums alla håligheter och vrår. Det här är tamefan helt djävla genialt. Det här är så djävla stort att ni inte ens hajjar skiten! Det här albumet är just nu mitt allt. Jag menar bara en sådan sak att jag inte ens kan säga mig veta vad det är för sorts musik som Rahsaan Roland Kirk lirar, hell, jag vet inte ens om det är musik.

Det här är tut-i-luren på förbannat hög nivå och det är nästan äckligt hur kool Kirk är på den här låten. Det är enkelt, ärligt och rakt men samtidigt djävligt snajdigt, precist och framfusigt Det här är musik framförd i hus med lejon (bara så att ni vet det; ett hus skall ha lejon annars är det inget hus, det har Rahsaan Roland Kirk själv sagt i en radiointervju någon gång). Det här albumet kan vara det absolut bästa albumet jag någonsin hört! Och det är ingen överdrift för det här är värsta skiten. Förresten har jag sagt att det här är mitt allt för tillfället. Jag vill ingenting annat än att lyssna på Black Root och Natural Black Inventions: Root Strata om och om igen. Det här är fan i mig total djävla fanatism. OK, nu hoppas jag att låtdjäveln håller också, ledsen om jag har gjort dig besviken eller vad fan det är jag inte alls det för om du inte hajjar det här så hajjar du det inte och då är det inte så mycket att göra åt saken, för tusan det är inte mitt fel utan ditt eget och du har enbart dig själv att skylla och du förtjänar att spendera resten av evigheten i mental misär, okunskap och i nervös oro över att ha missat livets mening eller nått inte fan vet jag, fråga inte mig för helvete, jag har inte tid, OK, jag är för upptagen med att spela Natural Black Inventions: Root Strata bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig, om och om igen, OK?

Written by M.

januari 21, 2009 at 10:33 e m

Hook, line & sinker #1

with 2 comments

När jag var yngre och gick i småskolan fanns det en skön lirare på vår skola som hette Jaan Saar. Det var Jaan som under den sista terminen i sexan bl.a. introducerade mig till storheter som The Pixies, Wire och Captain Beefheart. Jaan, eller Janne Kocko som de andra killarna på skolan kallade honom, var en skön snubbe. Lirade basklarinett, kom och gick lite som han ville i skolan och verkade mest bry sig om att upptäcka en värld inom sig själv, helt enligt devisen ”skit i andra och intressera dig för dig själv”, samt hade en mamma och pappa som lirade bas och baritonsaxofon i ett frijazzband. Pappan minns jag alldeles särskilt eftersom man ofta såg honom sno runt ute i familjens trädgård i bara underbrallorna, ett slitet svart linne och med armarna överfulla av bleka och smått vattniga tatueringar spelandes brölig baritonsax. Så här i efterhand har det givetvis gått upp för mig att Jaans pappa och mamma hade lite svårt att passa in i det svenska senåttiotalet och att de förmodligen var arbetslösa eller hankade sig fram på de rena kaffepengar som de drog in på spelningarna med sitt band: Unfreiwillige Selbstkontroll. Det skulle i alla fall förklara varför de bodde kvar i ett hus med bara två rum och kök trots att familjen bestod av fem personer. Ett hus där Jaan förresten huserade i köket. På tio kvadratmeter, mitt bland matlagandes, ätandes, pratandes, grälandes familjemedlemmar, höll han hov med sin basklarinett, sin utgåvor av ”Come On Pilgrim” och ”Lick My Decals Off” och sin bärbara skivspelare av modell sent 60-tal. Jag kommer särskilt ihåg sista våren innan vi slutade vid vår småskola. Jaan hade då bestämt sig för att han skulle spela ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningen. Vår lärarinna var stormförtjust över att Jaan äntligen engagerade sig i något annat än sig själv, matteboken och att snacka musik. Vi andra, undertecknad inräknad, var kanske något mer förvånade över Jaans engagemang eftersom vi visste att Jaan kände stor avsky för högtidligheter och svenska standards.

Så kom då den stora dagen, vår sista dag på skolan, och skolavslutningen är precis som skolavslutningar brukar vara, ni vet lite så där småtrista och sömniga, det är några som sjunger ett par sånger, tvåorna spelar upp en pjäs och någon självgod rektor säger några mindre väl valda ord.

Låt mig nu bara säga att den här skolavslutningen inte blev som andra skolavslutningar. Om jag inte minns helt fel så var vi väl ungefär halvvägs in i avslutningen då det blev dags för Jaan att kliva upp på scenen. Och det här är något som vi sent kommer att glömma; upp på scenen kommer inte bara Jaan, utan med sig har han sin mamma och pappa (frijazzmusikerna), sin storebror Jaap (som var vida känd i kvarteren för sitt vilda sinne för bråk och äventyr) och sina två systrar, Linda & Susie. Mamman tar plats bakom pianot och systrarna plockar fram varsin saxofon, allt medan Jaaps bror och pappa plockar fram virveltrumma, bastrumma och två orkestercymbaler.

Alla på den lilla skolan tittar sig nervöst omkring. Vad gör The Manson Family här? Vad ska nu hända. Vad fan är det här liksom! Lugn, bara lugn, Jaan tar ton och stämmer upp i en finstämd version av ”Den blomstertid nu kommer”. Första versen går bra, det är vackert, vänt och välspelat, men mitt i den andra versen händer någonting; Jaan avbryter spelandet, faller ner på knä, tar bort munstycket från sin basklarinett och stoppar ner det i metallstycket längst ner på sitt instrument och börjar köra runt det. Ut kommer någonting som låter stenhårt metalliskt och med en fantastisk feedback som följd; ungefär så här ”wroow-wroow-wroow-iiii-eee-iiii-eee-wroow-wroow-wroow-iiiiiii-eeeeeee-iiiiiii-eeeeeee-iiiiiii”. Samtidigt som detta sker stämmer hela familjen upp i något som skulle kunna liknas vid en skev strupallsång och slutför den andra versen utan några som helst problem.

Fritt och spacesat men helt inom ramarna.

Sedan hör man bara en gäll späd röst, jag tror att det var en av systrarna men jag minns inte så noga idag, som i en hastighet av 210 knyck, vräker ur sig ”1-2-3-4” i bästa Ramones-stil.  Och nu djävlar tar det hus i helvete! Det är inte längre tal om ”Den blomstertid nu kommer” utan nu snackar vi Peter Brötzmanns ”Machine Gun”. Det är fullt ös medvetslös som gäller för hela familjen Saar. Rakt in i kaklet, hela vägen. I en skoningslös frijazzversion av den gamla skolavslutningsstandarden tar de hela skolan med storm. Det tar ungefär två minuter innan vaktmästaren klipper strömmen. Tror ni att det spelar någon roll? Nej, familjen Saar fortsätter bara att hamra ut sin frijazzversion ”Den blomstertid nu kommer” till allt högre bu-rop från de övriga föräldrarna. Själv stod jag på första parkett och knöt näven, i byxfickan.

Dagarna efter skolavslutningen flyttade familjen Saar till Stockholm.

Old Time Relijun – Indestructible Life

Kungarna av Beefheart-rock är tillbaka. Pang på rödbetan! Indestructible Life är hämtade från Old Time Relijun kommande album ”Catharsis in Crisis” (släpps den 10:e oktober på K Records). Precis som vanligt rör det sig om överhettad, stressig, friformad och krautig mongo-rock i Magic Band-skolan. Och den här gången låter det som att en Arrington de Dionyso, som bevisligen är i hög form – kolla bara videoklippen på bandets MySpace-sida (1) (2), varit nere i Ornette Coleman-träsket för att hämta inspiration. Så här fria och flytande har inte Old Time Relijun låtit på många år. One for the year book!

Bronx Irish Catholics – Ulster Defence

Jag tänkte även passa på att bjuda på en riktig klassiker idag. Bronx Irish Catholics är synthig, dansant dansgolvsrock från tidigt 1980-tal, närmare bestämt 1983. Låten finns utgiven på den briljanta samlingen ”The Pulse of New York”. Avskalat, rått och hungrigt som någonting hämtat från Hamsuns ”Svält” eller en smutsig och kylig källarlya i sextiotalets Reykjavik.

Cheveu – Jacob’s Fight

Någon mer än jag som är stressad? Deadline coming up? Slutpresentation av ett projekt? I sådana fall rekommenderas Cheveus kvicka kaosrock som doftar härligt av examensarbetespanik, kallsvett och The Fall.  Repetition please!

Written by M.

september 12, 2008 at 8:16 f m