The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Free the noise’ Category

The drum is the skull of god

with one comment

Some might say that you can't polish a turd. I beg to differ.Jag tjatar och jag tjatar, och så tjatar jag lite till. Tills det blir en defekt i någons skalle. Inte ett öra är torrt efter mitt tjat och gnat. Om Skull Defekts. Nag. Nag. Nag. Mina vänner blir bara tröttare och tröttare och fan vet om jag snart har några kvar. Å andra sidan, vem behöver vänner när man har The Skull Defekts nya platta och kan rock out with the cock out hemma i vardagsrummet? Ingen. Så enkelt är det. Nya plattan, ”The Temple”, som finns ute nu på Important Records, måste var det bästa som de någonsin gjort. Inte nog med att förra årets kioskvältarhit, aka kängdängan, ”Waving” finns med på plattan utan de frikostiga djävlarna har även slängt med muskulös dansrock i form av ”Knives, Birds, Stones & Pyramids” och den helt makalös frimurardängan ”Six Sixes”. Den senare är över 11 minuter lång och kan vara bland det bästa jag någonsin har hört – magnifik free-the-noise-rock som pendlar perfekt mellan tradtribalrock i Shit & Shine-skolan och sagolik amatöraktig vittbrusnoise. Enkelt och lite naivt men oerhört effektivt. Årets platta är här och med ”The Temple” på stereon har långfredagen aldrig känts kortare.

Written by M.

april 10, 2009 at 11:58 f m

The shape of things to come

leave a comment »

UtmarkenTog mig äntligen tid att besöka Utmarken i helgen. Och låt mig säga att det var väl spenderad tid även om det höll på att bli total pannkaka av hela grejen. Never trust a hippie punk. Som tur var fanns det någon vänlig själ där som släppte in mig fast Release The Bats-mannen hade försovit sig efter en hejdundrande fest kvällen innan ute på Röda Sten. No big deal. Som sagt blev jag efter lite om och en hel del men insläppt bland skivorna. Och tur var ju det för det var pure gold. Spenderade bra mycket mer stålar än vad jag hade tänkt mig från början.

Spending Money Makes Me A Happy Camper

Det här är vad jag kom över:

En helt fantastisk liten serie illustrationer från Jacob Hurtig
7′ Diskad: Diskad (DF01)
CDR Smycken: Live at Utmarken (Utmarken No. 5)
CS Henrik Rylander: Sluggish Detonations (Hästen & Korset)
7′ Poppets: Get Back/The Way She Walks/Phone Call/Filling In The Pie (Plastic Idol Records
7′ Poppets: Pre-Party/Stupid Town/New Year (Bachelor Records)
Mag Z Gun #3, 2009
LP Jason Crumer: Burning in Hell (Harsh Head Rituals)

Det blev nästan bara good stuff. Egentligen är jag bara missnöjd med ett köp och det är Jason Crumer-plattan som inte alls var vad jag hade väntat mig. Såg fram emot tjock, hotfull, fo’ real, kompakt och organisk undervattensnoise men vet inte riktigt vad jag fick. Det lät så bra. Det blev inte riktigt bra. You win some, lose some. What the fuck.

Annars är jag grymt nöjd med kassetten från Henrik Rylander. Jag har alltid gillar Rylanders prylar men det var väldigt länge sedan jag köpte något nytt. ”Formation” har jag nästan spelat sönder och samman, och det trots att L skyr den som en vampyr skyr dagsljus, vitlök och Silver Bullet. That girl hates noise och feedback like Suzy needs Dick. Den här kassetten är fylld med stillsamt brum och brus.  Static anybody? Djupt djävla avgrundsprassel. Slow, som Kylie sjöng en gång i tiden. Silence is rhythm too som Slits sjöng. The Mongonaut is a slave to the rhythm. And brumbruset. Bruuuuuum. Bruuuuuuuus. Bruuuuuuuum. Bruuuuuuuus. Precis som gud/satan/ödet/intet/whatever hade tänkt sig i begynnelsen. Before any thing there is no thing. Bara brus. Och kanske lite brum. Och rytm. Mmm, rytm. Det här är ett monster som långsamt växer och växer. Tills det äter upp dig. Fångar dig totalt. Hypnonoise. Försök ta dig ut innan du är fast. Det är banne mig hypnotiserande att lyssna på den här kassetten. Om allt vill sig illa kommer ni att en dag hitta mig död här inne i lägenheten medan den här kassetten snurrar på stereon. Jag har helt enkelt fastnat i stillsamheten och glömt tid, rum och att handla mat. Like a fucking pensionär med för många katter. Sorgligt men sant. Oh, and you need this shit.

Poppets-sjuorna borde jag ha köpt för länge sedan. Vad kan jag säga till mitt försvar? Inte mycket. Jag är en lat och bekväm djävel. Oavsett vilket så har jag dem nu i min ägo och jag kommer fan i mig att nöta ut skiten på ett par dagar. Like there was no tomorrow. In i väggen. Som Therese Alshammar. Jag älskar särskilt ”The Way She Walks”. När bandet om ett par månader släpper sin sjua med Brainbombs-covers kommer jag att hänga på låset. Det kommer att bli så bra. Så bra säger jag. Hear me now! Poppets kommer en dag att bli större än The Beatles. Fan vet om inte den sjuan kommer att få mer spaltmeter än en sjavigt bröllop mellan någon avdankad kronprinsessa och en gymägare. Folk borde ägna tid och uppmärksamhet åt väsentligheter, inte chimärer. Goo Poppets! Missa inte deras version av ”Jack The Ripper Lover”. Brainbombs blir aldrig mjäkigare än så.

Diskad är en sjua som inte kommer att komma fram vid allt för många tillfällen. Det är en pryl som man bara spelar när läget är det exakt rätta. Den ska spelas som pricken över i:et. Kanske vid femsnåret på morgonen när man kommer hem efter en hård kväll på streetan. Packad och djävlig. Utkörd. Slutkörd. Rumpkörd. ”53rd and 3rd, standing on the street, 53rd and 3rd, I’m tryin’ to turn a trick.” Då slänger man på Diskad. Klack-klack-klack-klack. Sedan brötar det i gång och så håller det på. Kort och intensivt. Att kalla det energiskt är att underdriva. Trummor och feedback. Trummor och orgel – go fuck yourself!

Avslutningsvis, låt mig bara säga att Smycken är the bomb diggity. Ni behöver ”Live at Utmarken” i er ägo. Det är länge sedan jag hörde något så vackert och kontrollerat som detta. Det är större än livet självt. Kom ihåg var du läste det sist.

Written by M.

april 2, 2009 at 7:43 e m

Kick That Habit Man

leave a comment »

Is That A Skull Defekt?Var i går en bra dag or what. Inledde dagen med att strax efter kl. sex på morgonen upptäcka att Tyvek och Cheveu kommer till Göteborg. Tack för det Release The Bats och Utmarken. Helt. Djävla. Otroligt. Mina bröstvårtor har tamefan inte varit så här styva sedan jag hörde Brainsbombs ”Jack The Ripper Lover” för första gången. Dagen fortsatte sedan med att jag upptäckte att Drajan från Brainbombs släppt en sjua under namnet ”Diskad”. Klockan var kanske några minuter i sju. What a start! Därefter 9 to 5. Väl ute ur byråkrathelvetet igen, strax efter kl. 16.41, drog man stegen mot Nostalgipalatset. Väl där snubblade jag direkt över Chromes ”Firebomb” på sjua. Mint condition. Några bläddringar bort stod sedan Dooms ”Police Bastard”. Boing! Wood. Två av mina absoluta favoritsjuor inom loppet av 25 sekunder. Vad är oddsen för det egentligen? Helt. Djävla. Otroligt. Doom-sjuan var i och för sig en tredjepress men vem bryr sig om det. Tror knappast att jag skulle ha råd men en originalpress i dagsläget. Förkvällen avslutades sedan i gott sällskap med en riktigt fet hjortwallenbergare featuring gröna ärtor, lingon och potatismos. Pricken över i:et blev sedan Skull DefektsStrand Etablissemanget. Efterbliven babianrawk är helt min grej. Tyvärr var volymen lite väl nedtagen för att det skulle lyfta till oanade höjder. Oavsett vilket så kickade Skull Defekts ass. So what else’s new. Avslutningen med en åtta minuter lång tribute till power metal och Monte Cazzazzas ”Kick That Habit” var sjukt vacker.

I lurarna på promenaden hem över Västerbron:

Doom: Police Bastard
Chrome: Firebomb
Trés Nooners: Space 1998
Sick Things: Committed To Suicide
Magik Markers: Don’t Talk In Your Sleep
Pearl Before Swine: Drop Out!
Axemen: Stoopid Symbol of Women-Hate
Poppets: Get Back
Fever Tree: I Can Beat Your Drum
The Uzi Rash Group: High & Phree
Teenage Queers: Learn To Hate In The 80’s
Axemen: Just A Pollutant

And now, back to work! Och i kväll smäller det igen. Skull Defekts på Röda Sten i Göteborg. The weekend starts here!

Skull Defekts: Kicking The Habit At Hornstull Strand Etablissemang

Written by M.

mars 27, 2009 at 12:31 e m

Publicerat i Free the noise, Skronk

Music is a thing of the past

leave a comment »

Totally twee as fuckVad gör du om absolut ingenting händer i ditt liv. Allt står still. Det är som livet vore livlöst, ljudlöst och luktlöst på en och samma gång. Stiltje. Tristess. Du har inte sett eller pratat med en annan levande själ på ett par veckor. Ingenting händer. Vad gör du när du inte har en endast intressant historia att berätta. När ingenting händer. Vad gör du då? Ljuger. Ljuger så att det står härliga till. Ljug av bara helvete. Ljug. Allt är tillåtet! Allt är OK så länge det gör livet lättare att leva. Så länge det gör tillvaron vackrare. Varför nöja sig med sanningen när lögnen är så mycket skönare. Enklare. Mer smäcker och smärtfri. Mindre obehaglig, kall och grå. Kanske rent av vackrare. Så djävla knepigt kan det omöjligen vara. Förvräng. Försköna. Förbanna. Att ljuga gör dig åtminstone på ytan och i sinnevärlden till en vackrare  och mer häpnandsväckande figur. Och vem fan vill inte vara vacker och häpnandsväckande. Jag känner då ingen som inte vill göra intryck, avtryck och bli ihågkommen genom historien. Endast förunnat de som klarar av att föra oss bakom ljuset. Vem tycker inte att en kille vars halvtimmeslunch på det lokala hambugerhaket visat sig utvecklas till rena rama Alice i underlandet är en skön och intressant snubbe. En sådan där som man gärna glider ner på puben med för att klämma en fyra-fem stout från Oceanbryggeriet. Säg en person som inte skulle lyssna med tillspetsade öron på en så pass bra berättare. Va! Tell me now. It’s you how pays. Vad spelar det sedan för roll att det inte är sant? Ingen. Det är åtminstone svaret som du får om du frågar mig. Låt mig berätta en hemlighet, och du berätta inte det här för någon, det här är top secret, ingen, och då menar jag verkligen ingen endast djävel, har dött av en lögn. Ingen har någonsin tagit skada av att du förskönar och förställer tillvaron och för dem bakom ljuset? Ju mer jag tänker på det inser jag att det faktiskt är en mänsklig skyldighet att göra allt som står i din makt att göra världen, eller är det livet jag talar om, lite mer lättuthärdlig. Och det gör du genom lögn (och bra historier).Tro mig, yta är allt som existerar. Allt som räknas. Yta. Yta. Yta. Uno-fucking-Svenningsson kan dra åt helvete. Det är ingen som bryr sig om vad som finns under ytan. Det är ren och skär bull. Fasaden är allt. Apperance is everything. Illusionisten är gud. Gud är illusionisten. Formge dig själv på samma sätt som du formger ditt hem. Att ljuga är att utöva makt. It’s easy. It’s free. Go & do it!

Å andra sidan är det ibland OK att inte ljuga. I vissa sammanhang kan det rent av vara bra att inte ljuga. Åtminstone när man snackar om musik. Jag skulle till exempel ljuga om jag sa att jag inte älskade ”Funksignal” av Atomtm. En genomgullig liten skev och skruvad knasterpoppärla. En låt som är som ett bättre mexikanskt horhus eller en Chicken Kiev på någon av Moskvas bättre restauranger eller en Tagliata Di Manzo på någon dimmig taverna i Ligurien eller varför inte en solig dag på Bahia De Felize eller något annat halvtaffligt och överreklamerat charterhotell på Tenerifa. ”Funksignal”, bara namnet gör mig på bra humör. Smaka på det. Funksignal. Dessutom är det en underbart vackert uppfuckad låt som för tankarna till Asa-Chang & Junray, Kraftwerk vid tiden för Computer World och det allra bästa ur Mille Plateauxs historia. Givetvis är det utgivet på den lilla fina bolaget Raster Noton som även släpper Carsten Nicolai, Ryoji Ikeda och annan utmärkt knaperstekt knastertechno. ”Funksignal” är som ett sådant där horhus som Will Oldham sjunger om i ”A Whorehouse Is Any House”. Oförglömligt. Anyhoe, ”Funksignal” är det mest direkta och skönt kompromisslösa som jag har hört den här veckan som annars mest har bestått av mesiga prylar som Del Shannon, The Shells och Harmonic 313. Sure, det är kanske knasternoise-light and all that jazz men vem bryr sig när det är så här oförglömligt bra? Inte jag i alla fall, precis som ingen bryr sig när vi ljuger och förskönar. Let’s do it!

Written by M.

februari 6, 2009 at 11:43 e m

Publicerat i Free the noise

Torn between the coke pig & breakfast

with 2 comments

Hell yea I'm down with the unholy twoEtt av förra årets mest angenämna bekantskaper var Ohio-bandet The Unholy Two.  Stökig, distad och primitiv riff-rock. Like a riff-crazy bat out of hell eller kanske som ett övertänt The Stooges anno 1969. Bandet har precis släppt en ny singel på Columbus Discount Records som helt klart är värd att plocka upp om du inte har något bättre för dig. Det är klart, en förutsättning är förstås att du måste gilla bredbent muskulös arbetarrock. Det gör inte heller något om du är lite efterbliven eller har ambitionen att aldrig nå längre än till någon hejarklack på någon ståplatsläktare runt om i detta land. ”Altamont 1969” är förvisso inte riktigt i klass med fjolårets mästerverk ”Kutter” men det är onekligen en fin start på det nya året. Bombastiska och genomlortiga trummor täcks av en vackert nedstämd och hårt lo-fi-erad gitarr och sedan mal det bara på. På sina ställen påminner det hela en hel del om tidiga UT eller kanske ett lite mer sparsmakat och knastertorrt Killdozer. The pig was cool och det är precis vad The Unholy Two är. Oh by the by, ”Kutter” har precis kommit i en andrapress vilken du givetvis också kan plocka upp hos Columbus Discount.

Written by M.

januari 27, 2009 at 8:46 e m

Publicerat i Dirt Shit, Free the noise

This ain’t the summer of love

with 2 comments

Cut The Crap

This is ain’t the garden of Eden
There ain’t no angels above
And things ain’t like they used to be
This ain’t the summer of love
Tonite we ride
This ain’t the summer of love

Ibland känner man sig bara så där lagom trist och meningslös. Händelsefattig. Osmaklig. Lite som en låt av Blue Öyster Cult, eller kanske rent av som det där stolpskottet till film som någon av Quentin Tarantino slängde ihop för något år sedan. Vad var det nu skiten hette? Hmm. Var det inte ”Hell Ride”. Jesus, var det skit eller var det skit? Don’t get me wrong. Jag gillar tits & ass. Nästan lika mycket som killarna nere på sportbaren runt hörnet där jag bor. Så att det är inte det. Men bwoy did that film suck or what? Förmodligen mer än a three dollar hooker eller hur är det skämtet går? Pure shit. Och då menar jag verkligen ren rå-skit och inte raw shit. De dagarna då man känner sig lite som ett bredbent riff i en Blue Öyster Cult-låt eller som en taskigt skulpterad karaktär i en Larry Bishop-rulle då är det tur att man kan plocka fram sina gamla mixtapes och mixcds för att underhålla sig själv. I dag snubblade jag över en helt makalös mixtape som jag spelade in för kanske en tre eller fyra år sedan. Bara instrumentala låtar. Bara killers. Den perfekta mixen för nattvandring. Oh, någon gång ska jag förresten berätta för er om mina nattvandringar med The Fall och vad som händer sent om nätterna på Stockholms nattöppna taxikafeterior, för att inte tala om de lössläppta människorna på de mindre nogräknade strippklubbarna i den här stan. Oh. Oh. Oh. Nu tappade jag nästan tråden av så pass upphetsande minnen av en svunnen tid. Instrumetala låtar var det. Eftersom jag är trist och tråkig idag, för att inte säga lat och smått irriterad över alltings djävlighet och livets allmänna tristess, bjuder jag er på en ”seven deadly sins”.

The Mongonauts sju instrumentala favoriter:

7. The Thing & Joe McPhee: To Bring You My Love

Vad behöver du veta? Mer än att jag fuskar? Fläskiga toner. Breda smilband. 100 pannor kärlek. Mats Gustafsson och Joe McPhee gör PJ Harveys underbart vackra ”To Bring You My Love”! All you need is love eller var det hat. Jag glömmer alltid bort sådana där väsentliga saker. Fläsker brinner!

6. Ryoji Ikeda & Carsten Nicolai: C1+C2

Knaster. Brus. Brum. Bb-Rr-Uu-Mm. Zonk. Boom. B-to-the-R-to-the-U-to-the-M. Fippel. Pip. Piiiiiip. Brus. Knaster. Brus. Knaster. Brus-pip. Brus-pip-knaster. Zonk. Boom. Boom. Brus-knaster-pip. Piiiiiip. Skrap. Skarpa. Skaraaaaap. Pip. Pip. Brus-brus-brus-boom-brus-knaster-pip. Pling. Brus. Brus. Knaster. Slapp. Stök. Brus. Skarpa. Brus. Skarpa. Brus-skrap-brus-skrap-skrap. Kaos. Fippel. Zonk. Brus. Brus. Brus-brus-brus. Knaster. Pip. Pip. Knaster. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus.

Du fattar resten.

Music makes the world go round!

Från en av mina absoluta favoritskivor: ”Cyclo”.

5. Aphex Twin: Flim

Come to fucking daddy! De där åren i mitten av 1990-talet när Warp inte kunde ta ett enda felsteg. Blev det någonsin bättre än på ”Come To Daddy” ep:n? Tveksamt.

4. The Ventures: The Fourth Dimension

Magisk stämning. Grymt twang på leadgitarren. Perfekt häng i det atmosfäriska kompet. Och de dovt rullande trummorna i bakgrunden påminner om en and som tvättar sig.

3. Pascal Comelade: The Blank Invasion Of Schizofonics Bikinis

Lika enkel som primitiv. Pascal Comelade har sin skit samlad och behöver inte mycket mer än ett leksakspiano, en sådan där plastig gittar som man hittar på Toy’s Are Us, en grinig orgel och en stolpigt, knappt hörbart, beat för att skapa en underbar pop-låt. Det finns få personer som jag har så stor respekt för som den här mannen. Han gör som han vill och som han gör det. Pop non-stop.

2. Björn Olsson: Tjörn

Om Ralf und Florian hade bott i ett litet fiskeläger på västkusten istället för i Düsseldorf. Makalös djävla låt. Jag vill höra den här låten i en film av Ruben Östlund. It’s gonna kick ass.

1. Rahsaan Roland Kirk: Black Root

Så här skrev jag, något gapigt och storskrävlan de kan tyckas, på en annan blogg för lite drygt fyra år sedan om den här låten:

Jag hörde Black Root för första gången för lite drygt ett halvår sedan, i ett radioprogram där John Zorn spelade sina favoritskivor, och även om programmet innehöll idel sure shots som ett par låtar med Napalm Death, Hasil Adkins ”We Got A Date”, Jazz Composer’s Orchestras ”Preview”, Juan Garcia Esquivels svindlande musik och en sjuhelvetes massa Naked City så blev jag helt knäck när den här låten kom på ungefär tjugo minuter in i programmet och efter det så har den här musiken och det här albumet etsat sig fast i mitt huvud. Jag kan inte släppa det och allt jag vill göra är att spela det bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig. Jag vet inte riktigt vad det här är för musik, och om jag skall vara riktigt ärlig så skiter jag fullständigt i det för det enda jag bryr mig om just nu det är hur många gånger jag kan spela Natural Black Inventions: Root Strata innan jag dör, men jag antar att den här musiken har sina rötter i blues och jazz men samtidigt känns det som att Kirk upptäcker dessa stilar och sina instrument på nytt. Han leker med sina saxofoner och flöjter, sin röst och rytmerna på ett sätt som inte är av denna värld. Det är en totalt djävla ohämmad lekstuga över ett struttigt stompigt beat.

Med risk för att ånyo hypea upp något så att det vid din första lyssning sjunker lika snabbt som en nyplanterad cementfotad man i Nybroviken så måste jag nog säga att det här är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv. Jag fattar som sagt noll av vad det är som är så bra med det här men jag tror det är lekfullheten som gör det. Jag menar lyssna bara på hur Kirken lutar sig tillbaka efter ungefär halva låten och bara känner på det otäckt heta new orleanska gravprocessionsgroovet och plötsligt bestämmer sig för att nu är det slutblåst för en stund och istället börjar leka med munstyckena till sin saxofon och sjunger i dem så det står härliga till. Det är helt sjukt knäckande bra om ni frågar mig. Jag blir fullkomligt slut av den här låten. Den har allt jag begär av en låt men förmodligen är det bara jag som hetsar upp mig i onödan och egentligen är det en rätt så medioker djävla skitlåt, men so what, skit samma, det här är en av mina absoluta darlings för tillfället, och här lär det inte bli något förbannat kill your darlings-mord, fullt blås fast med ett saligt sväng. Idag går det knappt en timme utan att jag spelar Black Root och jag önskar så att jag hade detta album på vinyl istället för på en rutten mptrekopia men som det är nu finns inte detta album på cd utan bara på en svindyr vinylutgåva från 1971. OK, håll i dig nu för nu blir det åka av, oi, oi, oi, someone’s gonna die av hjärtinfarkt och mental upphetsning tonight, satan i gatan vad det svänger om den här skiten! Hjälp, det här är så galet bra att det gör ont i hela kroppen på mig. Det här är musik som kräver att man har närhet till ett par rejält vadderade knäskydd och en hjärnskrynklare som är bevandrad inom intergalaktisk psykologi eller nån sån skit. Det här är pure galenskap. Det här är värsta råskiten! Det här är kung. Det här är marsiansk new orleans-stomp framförd av grottmänniskor med kännedom om universums alla håligheter och vrår. Det här är tamefan helt djävla genialt. Det här är så djävla stort att ni inte ens hajjar skiten! Det här albumet är just nu mitt allt. Jag menar bara en sådan sak att jag inte ens kan säga mig veta vad det är för sorts musik som Rahsaan Roland Kirk lirar, hell, jag vet inte ens om det är musik.

Det här är tut-i-luren på förbannat hög nivå och det är nästan äckligt hur kool Kirk är på den här låten. Det är enkelt, ärligt och rakt men samtidigt djävligt snajdigt, precist och framfusigt Det här är musik framförd i hus med lejon (bara så att ni vet det; ett hus skall ha lejon annars är det inget hus, det har Rahsaan Roland Kirk själv sagt i en radiointervju någon gång). Det här albumet kan vara det absolut bästa albumet jag någonsin hört! Och det är ingen överdrift för det här är värsta skiten. Förresten har jag sagt att det här är mitt allt för tillfället. Jag vill ingenting annat än att lyssna på Black Root och Natural Black Inventions: Root Strata om och om igen. Det här är fan i mig total djävla fanatism. OK, nu hoppas jag att låtdjäveln håller också, ledsen om jag har gjort dig besviken eller vad fan det är jag inte alls det för om du inte hajjar det här så hajjar du det inte och då är det inte så mycket att göra åt saken, för tusan det är inte mitt fel utan ditt eget och du har enbart dig själv att skylla och du förtjänar att spendera resten av evigheten i mental misär, okunskap och i nervös oro över att ha missat livets mening eller nått inte fan vet jag, fråga inte mig för helvete, jag har inte tid, OK, jag är för upptagen med att spela Natural Black Inventions: Root Strata bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig, om och om igen, OK?

Written by M.

januari 21, 2009 at 10:33 e m

Heavy duty to love you baby

leave a comment »

Under heavy manners!

Det görs alldeles för få låtar där berättelsen får stå i centrum. Allt för ofta är band och artister mer intresserade av lame stuff som melodier, struktur eller ren och skär brett-som-fan-mellan-benen-rawk-out-med-en-sjuhelevetes-attityd. Ingenstans är detta konstaterande mer allmängiltigt gällande än inom noisegenren, hmm, ja, undantaget melodierna då förstås. Det lilla brittiska noiserockbandet, med det sagolika namnet, Shit & Shine har dock på sitt senaste album ”Cherry” vågat frångå detta.

På albumets andraspår lämnar Shit & Shine utrymme för en svindlande liten fin historia om en man som på väg tillbaka från en snabb kopp kaffe möter ”one of them”. Ur detta utvecklar sig sedan en lugn och skön historia om att bomma taggar, tigga stålar och bjuda imaginära joints, som sig bör så slutar allting med att ”one of them” ser spöken och får spelet.

”I’m walking up Harrod Street, after grabbing a quick coffee, then one of them stops me. The first thing a notice is his bloodied fingers, the middle knuckle is scraped off, almost to the bone, and whether it is an ointment or a fresh wound it shines in the morning sun.
Got a light, he says. Speaking around a mangled cigarette in his mouth. It’s bent in three or four places, but it is more or less a whole one, a good score in his mind, like someone only had enough time for a drag or two before the bus came.
I ably, but just as I’m about to light it for him, I think the better of it when he reaches out to catch my hand, and I hand him the lighter. It takes him a few desperate tries to get it lit. Puffing to hard against each little flame before it can catch.

– It’s busted?
– Nah, it’s brand new. Slow down.

He doesn’t believe me. So he shakes the lighter a couple of times and droplets of blood fly around. I turn my head and take a quick couple of steps away, and he shakes it again, drawing another pool of blood from it.”

Och allt medan trummorna mullrar i bakgrunden och maler ner allt motstånd. Det är bara att kapitulera för the power of Shit & Shine.

Shit & Shine – Am I A Nice Guy?

Som om det inte vore nog med ”Am I A Nice Guy?” så verkar Shit & Shine även vara ett makabert bra liveband. Eller vad sägs om detta klipp:

Written by M.

september 13, 2008 at 12:38 e m

Publicerat i Free the noise