The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Feed the fuzz-o-tron’ Category

Fucked by the holy spirit

with one comment

Please mr. Brainbomb, why don't you pop my cherryIbland behövs det inte många ord. Ni behöver den här boxen nu! Brainbombs! Poppets! Homostupids! Black Bug! You need this bad.

Annonser

Written by M.

april 17, 2009 at 12:25 e m

The drum is the skull of god

with one comment

Some might say that you can't polish a turd. I beg to differ.Jag tjatar och jag tjatar, och så tjatar jag lite till. Tills det blir en defekt i någons skalle. Inte ett öra är torrt efter mitt tjat och gnat. Om Skull Defekts. Nag. Nag. Nag. Mina vänner blir bara tröttare och tröttare och fan vet om jag snart har några kvar. Å andra sidan, vem behöver vänner när man har The Skull Defekts nya platta och kan rock out with the cock out hemma i vardagsrummet? Ingen. Så enkelt är det. Nya plattan, ”The Temple”, som finns ute nu på Important Records, måste var det bästa som de någonsin gjort. Inte nog med att förra årets kioskvältarhit, aka kängdängan, ”Waving” finns med på plattan utan de frikostiga djävlarna har även slängt med muskulös dansrock i form av ”Knives, Birds, Stones & Pyramids” och den helt makalös frimurardängan ”Six Sixes”. Den senare är över 11 minuter lång och kan vara bland det bästa jag någonsin har hört – magnifik free-the-noise-rock som pendlar perfekt mellan tradtribalrock i Shit & Shine-skolan och sagolik amatöraktig vittbrusnoise. Enkelt och lite naivt men oerhört effektivt. Årets platta är här och med ”The Temple” på stereon har långfredagen aldrig känts kortare.

Written by M.

april 10, 2009 at 11:58 f m

Fuck all the people, all the time

leave a comment »

Echospace

Wizzard Sleeve är ytterligare ett av alla band som borde leta sig tillbaka till ruta ett och börja om från början. Vad sägs om att börja med valet av namn; Wizzard Sleeve – det är bara att ”urban dictionaira” namnet så får ni se vad jag menar – kan vara ett av de mest barnsliga bandnamn jag har hört. Musikaliskt är det dock riktigt djävla överdjävligt vasst. Och då fattar ni att vi snackar vasst. My new favorite band i klassen köttahuvvudpunkrock. Rått, kylslaget, feedbackat, tät och benhårt. Sure thing, du må tycka att det rör sig om en bagatell, och visst, jag har säkert glömt det här om någon månad. So-fucking-what! Just nu – just här på tåget mellan Göteborg och Stockholm – skänker den mig välmående och en skön mättnads- och nöjdhetskänsla. Pelle Proppmätt! Fuck it, det är det bästa jag har hört den här veckan och det är ändå bara måndag. Yes! Så där ja då var det sagt! Det är Wizzard Sleeve och Subtle Turnhips för hela slanten dessa dagar. Garage-DIY-‘til-I-die! Känslan av ”Alabama’s Doomed” är lite densamma som The Anals ”Commando of Love; klaustrofobisk, kallsvettig panik; driven, kompromissvillig och slentriankorkad pang-på-rödbetan punkrock. Egentligen låter det nog mer som om Hawnay Troof kompades av Bratmobile på en platta producerad av The Anals. Varför fundera så mycket över hur det låter. Det är bara att ladda ner skiten och ge sig ut på ditt eget lilla vardagsrumsdansgolv och för knappa tre minuter glömma att världen existerar. Frågan är om blir bättre.

Singeln är en splitt med Amber Alerts och finns att tjacka från Goner Records.

Written by M.

februari 16, 2009 at 7:09 f m

Come join me in the mud

leave a comment »

Min gamla professor och handledare sa alltid att det bara finns två typer av människor; ettor och nollor; antingen så är man för eller emot. Ja eller nej. Antingen så har du det eller så har du det inte. It’s as easy as that.

Låt oss leka vidare på detta ett tag.

Om nu detta stämmer så borde det vara så att det finns de som är genier och så finns det de som inte är genier. Ettor eller nollor. För eller emot. Hit eller miss. Geni eller icke-geni.*

Men det är klart, så finns det förstås de som bara snubblar över någonting fullkomligt genialt. De där som på egen hand, utan att egentligen veta hur det går till, bara hittar en ljudinställning eller en känsla och som bara finner sig i situationen och kastar sig ut i mörkret för att se vart man landar. Hur tusan gör vi med dem?Hur ska vi placera in dessa i en binär värld?

Bra fråga, och jag tvivlar på att min gamla vän medieprofessorna har något riktigt bra svar på detta. Min erfarenhet av medieprofessorer är att de väldigt sällan har något bra svar, och om jag ska vara ärlig vill jag nästan sträcka mig så långt som att säga att de aldrig har något svar, överhuvudtaget, oavsett fråga. Puh, weez, så var det som har legat och tryckt så länge ute i det fria.

I vilket fall som helst så tillhör nog dagens post till den här tredje typen av människor – de som bara snubblar över något helt genialt och som kastar sig handlöst ut i tomma intet för att se var de hamnar. Jag menar det finns inte en chans i helvete att Index, ett gäng amerikanska tonåringar som precis har lärt sig lira sina instrument, medvetet har arbetat fram ett så pass övervresigt, grisigt och lerigt sound som det som man presterar på de intstrumentala låtarna: ”Feedback”, ”Shockwave” och ”Israeli Blues”.

Det är lera baby!

Och tror mig när jag säger att det här är genialt. No doubt about it!

I ett litet garage, i den lilla förorten Grosse Point – jo, det stämmer det rör sig om Detroitförorten Grosse Point som i Grosse Point Blank – snubblar Index över ett sound som inte var av denna värld, eller det var i alla fall inte det 1967. Ni kan själva föreställa er Jims (Valice), Garys (Francis) och Johns (B. Ford) miner när de en sen augustieftermiddag 1967 satte sig i soffan för att lyssna igenom inspelningen av dagens repetition. Som vanligt hade de varit sjuhöga på syra under repet så de var givetvis spända på resultatet.

Jim går fram till rullkanalsbandaren och trycker på play. Ut kommer en djup feedbackton som bara växer och växer, och långt in i bakgrunden hör man en bas och en cymbal som markerar takten. Trummor och bas växer sig sedan starkare och starkare och gitarrens feedback övergår till friformad melodi. Och utifrån denna bygger man sedan vidare ett helt fantastiskt psychedeliskt feedback- och fuxxmonster som inte är av denna värld. ”Feedback” är helt enkelt  fem paradisiska minuter. Fan vet om någon inom den amerikanska garagescenen lät så här brutalt fria 1967. Kanske att The Velvets, i sådan fall på Sister Ray, eller kanske att han den där snubben som de äldre gubbarna nere på puben, ”Auntie Em”, där L och jag brukar hänga och quizza på söndagarna, kallar för ”Jimmy” fick ur sig något lika brötigt och stökigt, något lika öronbedövande och skriande vackert, runt 1967/68, men fan vet om det stämmer! ”Feedback” är i min öron den perfekta garagepoplåten. Ren och skär geggig energi, precis som man vill ha den!

Detta medan ”Israeli Blues” är något lite mer tveksam, lite mer försiktig och sökande. Det är som att Index inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Som att de hela tiden med ljus och lykta letar sig fram i mörkret, som om de känner på varje ton för att hitta rätt väg fram till nästa ton.

”Shockwave” är mer pang-på-rödbetan. Slamriga öppna trummor med a whole lot of crash-cymbal, en bas som bara matar ut toner på precis rätt sätt i botten av produktionen medan gitarren hamrar ur sig fler toner än vad gitarristens fingrar klarar av i ett sjuhelvetes fuzzigt wah-wah solo.

*En bra fråga som man kan ställa sig är varför jag sätter det ena före det andra i de här exemplen. Den som har något bra svar på detta uppmuntras att höra av sig för vidare diskussioner över ett glas Kozlak.
**Den som klarar vilken film som dagens bild är hämtad från vinner en mix-cd. Svar till The Mongonaut.

Written by M.

september 19, 2008 at 6:20 e m