The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘DIY-pop’ Category

Nothing is ever finished in life. Until you’re dead.

leave a comment »

Det finns vissa band som man gillar mer än andra. Suicide är ett sådant band för mig. Tillsammans med Brainbombs, Captain Beefheart, The Fall, Aidan John Moffat (fram till det senaste debaclét till skiva i alla fall), Crass och ett par andra av the usual suspects är Suicide ett sådant där band som man aldrig slutar att lyssna på. Fråga mig inte varför. Det är något som lockar och som hela tiden tar en tillbaka till plattorna, låtarna, bilderna, intervjuerna och omslagen. Ibland tror jag att det framförallt handlar om kompromisslösheten. Att de inte tar skit. Att de aldrig blickar bakåt. Att de  hela tiden tror på vad de gör. Och om de fel har de ändå rätt och omvärlden fel. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Fuck all the people, all the time så att säga.

Ovanstående klipp är hämtat från det senaste numret av The Wire, Invisible Jukebox med Mark Mothersbaugh, och sammanfattar rätt bra varför man känner så starkt för Suicide och Alan Vega. Vad hade man inte gett för att få uppleva Suicide live under slutet av 70-talet.

I always said I was never gonna be an entertainer. Suicide was never supposed to be entertainment.

Suicide: Mr Ray (Live at CBGB’s 1977)

Annonser

Written by M.

april 15, 2009 at 4:26 e m

Publicerat i DIY-pop, Fri-pop

When a man loves a woman he feels so cold

with 2 comments

You make me wanna walk just like a camelDet börjar som något som skulle kunna vara Mudhoney någon gång under slutet av 80-talet. Fuzz, wah-wah och feedback tryckta i botten. Pedal to the metal. Thelma och Louise-style eller nå’n så’n skit. Gone with the wind eller är det gone in 60 Seconds. Vad fan vet jag. Givetvis är det till största delen en illusion. Idle Times är mer garage-pop än vad Mudhoney någonsin var. Pure ny-psych från ett pojkrum i Seattle. Egentligen rör det sig nog mer om en stund av uppvaknande och självinsikt; snart 30 bäst jag gör något av livet och alla de här låtarna som bara ligger och skräpar. Och tur var väl det för med ”Get Your Feet Off The Ground” har Brian Standeford, aka Idle Times, gjort en av årets vassaste singlar. I’m totally floored. Don’t ever want to come down! Och det är bara mars, frågan är hur ska det här året sluta. Ute nu på Woodsist.

Idle Times: Get Your Feet Off The Ground

Written by M.

mars 26, 2009 at 7:08 f m

This is not a Crass song

leave a comment »

Gay just like you

Det är svårt, för att inte säga nästintill omöjligt, att ogilla ett band som listar Penny Rimbaud, Chrome, Pentagle och Larry David som inspiration. När bandet ifråga dessutom gör underbart murrig, primitiv och monoton diy-lo-fi-pop borde kapitulation bli absolut. Och i låtar som ”Unhinged Mantles” stämmer också allt. Tyvärr har Lakes också en annan sida. En sida då man försöker sig på någon form av avig skogsmullepop som mest leder till att jag får Velvet Undergrounds ”All Tomorrow’s Parties”, påklistrat tonårsmörker, bleak metal och medeltidsveckan i Visby i tankarna.  Det är helt enkelt för djävligt och man önskar så att hela den här vågen av freak folk och new weird america aldrig hade svept fram över världen. Nu har den dess värre gjort det och till och med slagit rot nere i Melbourne. Och synd är ju det för om så aldrig hade varit fallet så tror jag att att Lakes hade gjort den allra vackraste Crass-popen som du kan föreställa dig. Och är det något som världen behöver just nu så är det ett nytt Crass. Fast pop då förstås. Mmm. Pop. Mmm. Crass. Hmm. Undra om det inte bara är jag som är i behov av ett nytt Crass? Skit samma. Oavsett vilket så hade mitt liv varit något enklare om Lakes kunde hålla sig till att alltid låta som en mer tondövt, oävet och oorganiserat Sonic Youth. Då kunde jag åtminstone säga att jag hade gjort något vettigt med mitt liv denna dag. Istället får jag sitta här och skämmas över att allt jag mäktar med är en halvdassig långsam lite lo-fi-pärla och värsta sortens freak folk.

Written by M.

mars 3, 2009 at 6:42 e m

Publicerat i DIY-pop, Lo-fi heaven

No dialogue with cunts

leave a comment »

Hey! Cock! I'm no fluffy little furry fuck, I'm a real punk & I bite. Cock!

De där djävlarna där borta i Kali – Kalifornien that is – vet verkligen hur man gör. Solskenspop, alltså. The Endless Bummers nya EP ”Donald Fagen Mix Tape” är riktig djävla råskit. Surf meets doo-fucking-wop meets skev mes-pop. Fin-pop, det är precis vad det rör sig om. Snacka om en perfekt start på det nya året, även om EP:n släpptes under december. Lite som om mitt gamla favoritband The Diskettes hookat upp med The Thrills, Saint Etienne och ett riktigt uselt Beach Boys-coverband i en snårig fyrkant av klockrena popmelodier, vän stämsång och en gemensam kärkek till band som The Bobbettes, Ronnie Hawkins & The Hawks och The Blenders. Rio Grande Sandbar 2001 är rent av den vackraste bilåkarpop jag har hört sedan The Modern Lovers ”Road Runner” eller Beach Boys ”Kokomo” (vad ska jag säga, jag är tvungen att ta med den när bandet till och med har döpt sig efter en bootleg med Beach Boys absolut värsta stunder på jorden). Give me a freakin cocktail now! ”Donald Fagen Mix Tape” innehåller inte en svag ton så långt örat når. Allt är mer eller mindre perfekt. Klockren stämsång när så krävs, skevt kraxande när så behövs. Allt varvat på ett sätt som får en sucker för Just Joans, Buzzcocks, Jonathan Richman och Herman Dune att gå nere i brygga eller slå småplottriga frivolter av ren och skär lycka. EP:n innehåller totalt fyra låtar och jag är så snål att jag enbart bjuder er på en låt. Skynda över till Wee Pop och beställ ditt ex. nu!

The paintings of Marc Rothko are boring but beautiful.

Written by M.

januari 2, 2009 at 6:38 e m

Publicerat i DIY-pop, Mjäk-pop

Let Your Subconscience Be Your Guidance – Let’s All Go into the Darkness

leave a comment »

Yeah, I know, my only claim to faim is that awful Good Charlotte video, but hey who the fuck cares when you make lot of money

Some girls are bigger than other girls. Och störst av dem alla är just nu Ectoplasm Girls, som, enligt sin MySpacesida, låter som soundtracket till ”Vi Barn vid Bahnhof Zoo” om den vore regisserad av Kenneth Anger. När man lyssnar på bandet får man på något vis intrycket av att det rör sig två tjejer som helt har överdoserat på Buffy The Vampire Slayer, tyskamerikansk medelklasssynth, böcker om The Manson Family, belgisk post-body, livevampyrrollspel och en rejäl dos av sunshine pop. På ”Before It Gets To Late” befinner sig dock Ectoplasm Girls, rent musikaliskt, någonstans i gränslandet mellan rostfläckad dark wave och någon av Panda Bears mer beachboysiga psyk-utflykter, och stundtals är det så bra att man får ungefär samma känsla som när man är nykär och inte vill göra något annat än att vandra genom ett höstlandskap och vara så där äckligt genomtrevlig och lycklig. And don’t you just hate that feeling! Bandet har en kassett ute på Living Tapes som helt klart är värd att införskaffa men det är nog läge att skynda sig för den är så här långt enbart tryckt i 100 exemplar.

Written by M.

november 15, 2008 at 5:01 e m

Publicerat i DIY-pop

Down that road lies madness, insanity, and other desirable but unreachable things

leave a comment »

För någon dryg vecka, eller om det var tre eller kanske fyra veckor sedan, hyllade jag det amerikanska lo-fi-bandet Home Blitz för deras senaste tolva ”Weird Wings”. Nu när allting har sjunkit in och jag riktigt har marinerat mig i bandets tidigare sjuor och LPs måste jag säga att Home Blitz är mitt nya favoritband (tillsammans med Cheveu, The Barbaras, Pens, Psychedelic Horseshit och Eat Skull). Det är därför dags för ytterligaren post som höjer Home Blitz och allt de har gjort till skyarna.

Home Blitz gör musik för små korpulenta män i trettiofem- till fyrtioårsåldern som älskar garage-punk, åttiotals lo-fi och att samla små rara sju- och tolvtumsstora oljebitar. Så’na där patetiska män som man ser på skivmässor runt om i landet dreglandes över gamla dammiga förstautgåvor av Slay Tracks (1933–1969) och andra s.k. obskyra sjutummare som de envisas med att betala alldeles för mycket pengar för. Home Blitz gör något så enkelt, och vackert, som musik för skivnördar. Inget snack om den saken. ”Hey” är hämtad från Home Blitz självbetitlade album från förra året och låter som om någon har kört Richard Berrys ”Louie Louie” genom en galet sprucken och trasig batteridriven förstärkare och fått ut ren och skär kärlek formulerad i dryga fyra minuter av den mest älskvärda pop du kan tänka dig. Home Blitz debut är till bredden fyllda med spelglädje, pröva-på-bara-för-the-hell-of-it-mentalitet, entusiasm och lekfullhet så att det praktiskt taget svartnar för ögonen när man bränner igenom allt för många låtar på raken. Och fan vet om Home Blitz låter som ett avloppsindränkt Flamin Groovies vid tiden för ”Teenage Head” eller kanske är det som ett lite slarvigare och något slöare Half Japanese runt omkring ”Half Gentlemen/Not Beasts”. Om nu något sådant skulle vara möjligt att föreställa sig. ”Stupid Street” är det mest modernloverska jag har hört sedan The ‘Lil Fighters fantastiska album ”Boys & Girls” från 2001 eller Herman Dünes ”Mas Cambios”. En bländande fin historia som inom loppet av ett par minuter går från klassisk Modern Lovers a la John Cale demos via Big Stars ”In the Street” till ett råare Rolling Stones anno Exile on Main Street. Det är bara det att allting är täckt av ett par lager damm och smuts och att det är helt enastående briljant. Allting är himmelskt och vi avslutar det hela med Home Blitz störande version av Slades ”My Town”.

Written by M.

oktober 13, 2008 at 8:08 e m

Two fingers in the air anarchy style

leave a comment »

Så var den då äntligen här. Finanskrisen – eller kanske att vi ska kalla det domedagen istället. Eftersom jag har mitt på det torra – läs don’t give a fuck – så jag vet faktiskt inte vad vi skall kalla det. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Oavsett vilket så har de senaste dagarna fått mig att fundera en del på hur allt det här egentligen påverkar oss och våra liv och det här är väl vad jag kom fram till:

Telefonen ringer. Signalen skär genom rummet. Han vet vad samtalet kommer att handla om och han har fruktat det i över en vecka. Svetten bryter fram och han kan känna hur fukten kryper upp längs med nacken. Kallsvett. Telefonen ringer en andra gång. Inne i hans huvud låter signalen lika stark och alarmerande som ett brandlarm. Sedan fallet började i slutet av förra veckan har han känt på sig att det här samtalet skall komma. Det är ingenting att göra åt. Det är bara att gilla läget. Det är bara att sitta lugnt ner i båten och se på medan allt som han byggt upp över fyrtio år av hårt och idogt slit gå om intet. Allt faller fritt och det finns inget han kan göra åt det nu. Han kände mycket väl till spelreglerna när han gav sig in i leken. Ingen höll någon pistol mot hans huvud. Allt han gjorde var ju bara att göra som alla andra. Vilket val hade han egentligen. Inget. Telefonsignalen skär återigen genom rummet. Den här gången med öronbedövande styrka. Hänger kvar i rummet men han vill inte, orkar inte, kan inte, svara. Loppet är kört och han vill helt enkelt inte veta hur det ligger till. Om han lyfter på luren nu kommer alla hans farhågor att besannas. Samtidigt så vet han att han inte kan låta Ann-Christine svara. Han kan höra hur hon reser sig från soffan i köket och hasar fram över köksgolvet. På väg mot telefonen ute i hallen. Vad skulle hon ta sig till om hon visste hur illa de låg till. Att han kanske måste jobba ytterligare tio år innan det kan bli dags för pension. Nej, det skulle aldrig gå. Vid frukostbordet häromdagen frågade hon till och med om fonderna och deras gemensamma planer för de första veckorna som pensionärer. Och i förra veckan pratade hon så glatt med grannfrun om hur mycket hon såg fram mot att han nu äntligen skulle gå i pension. Efter fyrtio år som deltidsarbetande hemmafru skulle hon äntligen få lite sällskap i vardagen och inte bara ägna sig åt markservicen. Hon kan inte få veta hur det ligger till. Hon skulle aldrig klara det. Om han bara kan få fasaden att se hygglig ut, om han bara kan hålla masken, kan han kanske rida ut stormen. Bara en eller två veckor till, tills dess att det vänder uppåt igen. Det måste vända uppåt. Det är vårt enda hopp.

Jeffrey Lewis – Systematic Death

He’s selling his life,
She’s his loyal wife,
Timid as a mouse,
She’s got her litlle house,
He’s got his little car,
And they share the cocktail bar
She likes to cook his meals,
You know, something that appeals.
Sometimes he works til late
So his supper has to wait,
But she doesn’t really mind
Cos he’s getting overtime.
He likes to put a bit away
Just for that rainy day,
Cos every little counts
As the cost of living mounts.
They do the pools each week
Hoping for that lucky break.
Then they’d take a trip abroad,
Do all the things they can’t afford.
She’d really like to have a fur,
He’s like a bigger car.
They could buy a bungalow,
With a Georgian door for show.
He might think of leaving work,
But no, he wouldn’t like a shirk.
He’d much prefer to stay
And get his honest days pay.
He’s got a life of work ahead,
There’s no rest for the dead.
She’s tried to make it nice,
He’s said thankyou once or twice.

Poor little fuckers, what a sorry pair,
Had their lives stolen, but they didn’t really care.
Poor little darlings, just your ordinary folks,
Victims of the system and it’s cruel jokes.
Victims of the system and it’s cruel jokes.

The couple views the wreckage
And dreams of home sweet home,
They’d almost paid the mortgage,
Then the system dropped its bomb.

Samtidigt i en annan del av staden sitter en man i femtioårsåldern i ett luggsliten öronlappsfåtölj. Kutryggig och med ett ett härjat, läderartat ansikte, slitet av åren som aktiv anarkist i åttiotalets England. Dreadlocks som börjar tunnas ut uppe på hjässan, svart t-shirt med ett tryck på en brittisk polisman i nazistuniform och texten ”Police Bastard”, slitna svarta jeans och ett par svarta Blackspotsneakers på fötterna. I en soffa på andra sidan det runda soffbordet sitter ytterligare två män, ungefär i samma ålder, kanske något yngre, kanske något mindre slitna. Helsvart även här när det gäller klädseln. Både två med ett mångårigt förflutet inom den revolutionära vänstern. Mannen i fåtöljen höjer blicken mot sina två vänner, spricker upp i ett varggrin som sprider sig över hela hans ansikte och väser fram:

– I fuckin’ told you soo, I bloody told you. Didn’t I!?! Finally, it’s going down. The system.

Den yngre av de två männen reser sig ur soffa. Suckar tungt. Ler. Sätter sig ner igen. Börjar på en mening, avbryter sig själv, skakar på huvudet och reser sig ytterligare en gång. Skrattet kommer långsamt krypande men mitt i skrattet avbryter han sig och skakar istället på huvudet och säger:

– Jag vet i fan. Har vi inte sett det här förut? På åttio- och nittiotalet? Det har varit finanskris förr. Allting är snart som vanligt igen. Dessutom är jag tveksam till om det verkligen är systemet som bryts ner. Du tycks glömma bort att staten alltid går in och håller systemet under armarna. Ger det konstgjord andning och hjärtmassage. För mycket står på spel för att man skulle våga någonting annat. Är egentligen inte allting som vanligt; att det är arbetarna som får ta smällen medan de feta lirarna i toppen –  direktörssvinen och proppmätta överklassen – har sitt på det torra och knappt märker av någonting med sina feta plånböcker, aktieportföljer och checkhäften? Vi är snart tillbaka där vi började igen.

– Nah man, I’m telling you, this is it. The system is breaking down. This thing that we’ve been workin’ for since the eighties. It finally here. The revolution. Man, oh man, I wish I could see the face of that Thatcher bitch now. Now, when the neo-liberal ship is going down. Deep down. Oh man, I’m telling you, this is a glorious day for the people. The working people.

Chumbawamba – Revolution

Avslutningsvis är det kanske på sin plats att slänga med en känga till Lars Ohly, popvänstern och alla andra som drömmer om en ny vår för en röd revolution med förstatliganden av banker och näringsliv samt kommunitär socialism. Frågan är om någon fått till en lika träffsäker analys och bitsk kritik av popvänstern och dess ideal som Crass i Bloody Revolutions.

Crass – Bloody Revolutions.

Written by M.

oktober 12, 2008 at 11:50 f m

Publicerat i Dirt Shit, DIY-pop