The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Disappointment’ Category

Long gone but not forgotten

with 6 comments

The sun highlights the lack in eachDet var länge sedan Will Oldham musik som intresserade mig så där överdrivet mycket. Nu för tiden köper jag mest plattorna och går på spelningar bara för att han en gång i tiden betydde allt. Sure thing, killen gör en och annan halvskön låt per platta, som versionen av ”Am I Demon” på ”Ask Forgiveness” eller ”No Bad News” på ”The Letting Go” men det är tyvärr ingenting som påminner om fornstora dagar eller som får mig att gå i gasen på samma sätt som när man hörde ”A Sucker’s Evening” eller ”Tonight’s Decision (And Hereafter)” för första gången. En sak gör dock den käre Will Oldham fortfarande väldigt bra; han ser väldigt bra ut på bild.

Written by M.

februari 25, 2009 at 4:01 e m

Publicerat i Disappointment

You’re gonna miss me when I’m gone

with one comment

Insane JaneNär man summerar bortgångna musikers livs- och musikgärning slås man ofta av hur det finns vissa musiker vars sammanlagda gärning är större än de låtar, intryck och känslor som de lämnat efter sig. Personer som på sätt och vis har visat vägen genom sitt outtröttliga intresse för de bortglömda och undanskymda delarna av musikhistorien. Man kan t.ex. tycka mycket om Bobby Gillespie, in fact jag har en sjuhelvetes massa åsikter om den mannen, bl.a. att han är en anorak men det är en helt annan historia, men det är trots allt svårt att bortse från alla låttips och bortglömda artister som jag har hittat genom den mannens envetna letande i musikhistoriens skrymslen och vrår. En annan minst lika tongivande person, som tragiskt nog gick ur tiden under den gångna veckan, 62 år gammal, var The Cramps Lux Interior. Om jag skulle räkna upp alla låtar, band och artister som jag har hittat genom den mannens missionerande skulle jag få hålla på och prata/skriva i ett par dagar. Jag kan lätt säga att Lux Interior, Poison Ivy och The Cramps har betytt otroligt mycket för mitt intresse för musik, för att inte tala om min skivsamling. Kanske inte så jättemycket genom The Cramps egen musik, även om jag är nere med ”New Kind Of Kick” så det står härliga till, utan mer genom alla låtar som de gjort cover på och tipsat om i intervjuer genom åren. Som en tribute till Lux, och Poison, tänkte jag därför dagen till ära posta min topp tio-lista över låtar som jag upptäckt genom Lux Interior.

The gospel according to Lux

  1. The Shells: Whiplash
  2. Freddie & The Sinners: Sinner
  3. Blenders: Don’t Fuck Around With Love
  4. Porter Wagoner: The Rubber Room
  5. Donald Woods & The Belairs: Death Of An Angel
  6. The Third Bardo: I’m Five Years Ahead Of My Time
  7. The Bosstones: Mope-itty Mope
  8. Ronnie Cook & The Gaylads: Goo Goo Muck
  9. Bill Allen: Please Give Me Something
  10. The Imps: Uh Oh

Written by M.

februari 8, 2009 at 2:48 e m

Stockholm is full of people leaving their homes

leave a comment »

That fuck Kember

Där satt jag i godan ro, with my mind on my money and my money on my mind, kanske dagdrömde jag om rykande färsk steak tartare och om vad som komma skulle – Sonic Boom, alias Peter Kember – och allsköns hemligheter när mailet droppade ner i min inkorg. No Sonic Boom for you! Och nu sitter jag istället här med darrande läpp, en tår i ena ögonvrån och ett hål stort som en knytnäve i hjärtat. Enligt rapporter har mr. Kember lackat ur på Ryan Air när han inte fick ta mig sig gitarren ombord på planet och därför ställt in kvällens spelning i Stockholm. Vad kan man säga? Skit ska skit ha. Åt helvete med allt.  Brutal djävla död! Nu får vi istället trösta oss med Sonic Booms fin-fina version av Kraftwerks ”Hall of Mirrors”. Å andra sidan blev det nu tid över till att läsa allt man kan hitta om steak tartare. Inte så dumt

Written by M.

december 5, 2008 at 5:41 e m

Publicerat i Disappointment