The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Dirt Shit’ Category

Fucked by the holy spirit

with one comment

Please mr. Brainbomb, why don't you pop my cherryIbland behövs det inte många ord. Ni behöver den här boxen nu! Brainbombs! Poppets! Homostupids! Black Bug! You need this bad.

Written by M.

april 17, 2009 at 12:25 e m

Fuck all the people, all the time

leave a comment »

Echospace

Wizzard Sleeve är ytterligare ett av alla band som borde leta sig tillbaka till ruta ett och börja om från början. Vad sägs om att börja med valet av namn; Wizzard Sleeve – det är bara att ”urban dictionaira” namnet så får ni se vad jag menar – kan vara ett av de mest barnsliga bandnamn jag har hört. Musikaliskt är det dock riktigt djävla överdjävligt vasst. Och då fattar ni att vi snackar vasst. My new favorite band i klassen köttahuvvudpunkrock. Rått, kylslaget, feedbackat, tät och benhårt. Sure thing, du må tycka att det rör sig om en bagatell, och visst, jag har säkert glömt det här om någon månad. So-fucking-what! Just nu – just här på tåget mellan Göteborg och Stockholm – skänker den mig välmående och en skön mättnads- och nöjdhetskänsla. Pelle Proppmätt! Fuck it, det är det bästa jag har hört den här veckan och det är ändå bara måndag. Yes! Så där ja då var det sagt! Det är Wizzard Sleeve och Subtle Turnhips för hela slanten dessa dagar. Garage-DIY-‘til-I-die! Känslan av ”Alabama’s Doomed” är lite densamma som The Anals ”Commando of Love; klaustrofobisk, kallsvettig panik; driven, kompromissvillig och slentriankorkad pang-på-rödbetan punkrock. Egentligen låter det nog mer som om Hawnay Troof kompades av Bratmobile på en platta producerad av The Anals. Varför fundera så mycket över hur det låter. Det är bara att ladda ner skiten och ge sig ut på ditt eget lilla vardagsrumsdansgolv och för knappa tre minuter glömma att världen existerar. Frågan är om blir bättre.

Singeln är en splitt med Amber Alerts och finns att tjacka från Goner Records.

Written by M.

februari 16, 2009 at 7:09 f m

Torn between the coke pig & breakfast

with 2 comments

Hell yea I'm down with the unholy twoEtt av förra årets mest angenämna bekantskaper var Ohio-bandet The Unholy Two.  Stökig, distad och primitiv riff-rock. Like a riff-crazy bat out of hell eller kanske som ett övertänt The Stooges anno 1969. Bandet har precis släppt en ny singel på Columbus Discount Records som helt klart är värd att plocka upp om du inte har något bättre för dig. Det är klart, en förutsättning är förstås att du måste gilla bredbent muskulös arbetarrock. Det gör inte heller något om du är lite efterbliven eller har ambitionen att aldrig nå längre än till någon hejarklack på någon ståplatsläktare runt om i detta land. ”Altamont 1969” är förvisso inte riktigt i klass med fjolårets mästerverk ”Kutter” men det är onekligen en fin start på det nya året. Bombastiska och genomlortiga trummor täcks av en vackert nedstämd och hårt lo-fi-erad gitarr och sedan mal det bara på. På sina ställen påminner det hela en hel del om tidiga UT eller kanske ett lite mer sparsmakat och knastertorrt Killdozer. The pig was cool och det är precis vad The Unholy Two är. Oh by the by, ”Kutter” har precis kommit i en andrapress vilken du givetvis också kan plocka upp hos Columbus Discount.

Written by M.

januari 27, 2009 at 8:46 e m

Publicerat i Dirt Shit, Free the noise

Boredom suits me fine

leave a comment »

Vissa år är bättre än andra år. Så är det helt enkelt. 1968 var ett bra år för revolution och allmänt själsligt och moraliskt förfall. 1971 var ett bra år för rosor. Och 2008 är bevisligen ett alldeles utmärkt år för kronkig, genomsur och nedsmutsad no-fi punkrock, som står med ena foten i sextiotalssurf och den andra foten i klaveret. Om man med klaveret menar Big Blacks distindränkta post-hardcore. Det senaste beviset på detta fenomen är amerikanska Nice Face som på ”Can I Fuck It” – kassett only – vräker ur sig ursinnig metallisk punk-rock som får ögonen att tåras på mig. ”Beater” låter som om någon släppt in ett gäng appackad ungtjurar och en halvblind och halt matador i en nattöppen porslinsaffär och sedan lämnat dem där över natten. ”Hawkifin” å sin sida låter som om någon tagit Jan & Deans gamla hitlåt ”Surf City”, spelat den på fel varv och kört ut ljudet genom högtalarna på en Latitude D430, eller vänta ett tag, en än mer exakt beskrivning är nog att säga att det låter som om de gamla syntharna i The Screamers hade kommit över mastertaperna till Queens ”Bohemian Rhapsody” eller någonting ur Kiss sjuttiotalsproduktion för att sedan gå lös på mixerbordet och återuppfinna hjulet, sjuttiotalsrocken och den amerikanska drömmen – allting på en och samma gång. Bang on target pal!

Written by M.

oktober 29, 2008 at 7:13 e m

Publicerat i Dirt Shit, Lo-fi heaven

Two fingers in the air anarchy style

leave a comment »

Så var den då äntligen här. Finanskrisen – eller kanske att vi ska kalla det domedagen istället. Eftersom jag har mitt på det torra – läs don’t give a fuck – så jag vet faktiskt inte vad vi skall kalla det. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Oavsett vilket så har de senaste dagarna fått mig att fundera en del på hur allt det här egentligen påverkar oss och våra liv och det här är väl vad jag kom fram till:

Telefonen ringer. Signalen skär genom rummet. Han vet vad samtalet kommer att handla om och han har fruktat det i över en vecka. Svetten bryter fram och han kan känna hur fukten kryper upp längs med nacken. Kallsvett. Telefonen ringer en andra gång. Inne i hans huvud låter signalen lika stark och alarmerande som ett brandlarm. Sedan fallet började i slutet av förra veckan har han känt på sig att det här samtalet skall komma. Det är ingenting att göra åt. Det är bara att gilla läget. Det är bara att sitta lugnt ner i båten och se på medan allt som han byggt upp över fyrtio år av hårt och idogt slit gå om intet. Allt faller fritt och det finns inget han kan göra åt det nu. Han kände mycket väl till spelreglerna när han gav sig in i leken. Ingen höll någon pistol mot hans huvud. Allt han gjorde var ju bara att göra som alla andra. Vilket val hade han egentligen. Inget. Telefonsignalen skär återigen genom rummet. Den här gången med öronbedövande styrka. Hänger kvar i rummet men han vill inte, orkar inte, kan inte, svara. Loppet är kört och han vill helt enkelt inte veta hur det ligger till. Om han lyfter på luren nu kommer alla hans farhågor att besannas. Samtidigt så vet han att han inte kan låta Ann-Christine svara. Han kan höra hur hon reser sig från soffan i köket och hasar fram över köksgolvet. På väg mot telefonen ute i hallen. Vad skulle hon ta sig till om hon visste hur illa de låg till. Att han kanske måste jobba ytterligare tio år innan det kan bli dags för pension. Nej, det skulle aldrig gå. Vid frukostbordet häromdagen frågade hon till och med om fonderna och deras gemensamma planer för de första veckorna som pensionärer. Och i förra veckan pratade hon så glatt med grannfrun om hur mycket hon såg fram mot att han nu äntligen skulle gå i pension. Efter fyrtio år som deltidsarbetande hemmafru skulle hon äntligen få lite sällskap i vardagen och inte bara ägna sig åt markservicen. Hon kan inte få veta hur det ligger till. Hon skulle aldrig klara det. Om han bara kan få fasaden att se hygglig ut, om han bara kan hålla masken, kan han kanske rida ut stormen. Bara en eller två veckor till, tills dess att det vänder uppåt igen. Det måste vända uppåt. Det är vårt enda hopp.

Jeffrey Lewis – Systematic Death

He’s selling his life,
She’s his loyal wife,
Timid as a mouse,
She’s got her litlle house,
He’s got his little car,
And they share the cocktail bar
She likes to cook his meals,
You know, something that appeals.
Sometimes he works til late
So his supper has to wait,
But she doesn’t really mind
Cos he’s getting overtime.
He likes to put a bit away
Just for that rainy day,
Cos every little counts
As the cost of living mounts.
They do the pools each week
Hoping for that lucky break.
Then they’d take a trip abroad,
Do all the things they can’t afford.
She’d really like to have a fur,
He’s like a bigger car.
They could buy a bungalow,
With a Georgian door for show.
He might think of leaving work,
But no, he wouldn’t like a shirk.
He’d much prefer to stay
And get his honest days pay.
He’s got a life of work ahead,
There’s no rest for the dead.
She’s tried to make it nice,
He’s said thankyou once or twice.

Poor little fuckers, what a sorry pair,
Had their lives stolen, but they didn’t really care.
Poor little darlings, just your ordinary folks,
Victims of the system and it’s cruel jokes.
Victims of the system and it’s cruel jokes.

The couple views the wreckage
And dreams of home sweet home,
They’d almost paid the mortgage,
Then the system dropped its bomb.

Samtidigt i en annan del av staden sitter en man i femtioårsåldern i ett luggsliten öronlappsfåtölj. Kutryggig och med ett ett härjat, läderartat ansikte, slitet av åren som aktiv anarkist i åttiotalets England. Dreadlocks som börjar tunnas ut uppe på hjässan, svart t-shirt med ett tryck på en brittisk polisman i nazistuniform och texten ”Police Bastard”, slitna svarta jeans och ett par svarta Blackspotsneakers på fötterna. I en soffa på andra sidan det runda soffbordet sitter ytterligare två män, ungefär i samma ålder, kanske något yngre, kanske något mindre slitna. Helsvart även här när det gäller klädseln. Både två med ett mångårigt förflutet inom den revolutionära vänstern. Mannen i fåtöljen höjer blicken mot sina två vänner, spricker upp i ett varggrin som sprider sig över hela hans ansikte och väser fram:

– I fuckin’ told you soo, I bloody told you. Didn’t I!?! Finally, it’s going down. The system.

Den yngre av de två männen reser sig ur soffa. Suckar tungt. Ler. Sätter sig ner igen. Börjar på en mening, avbryter sig själv, skakar på huvudet och reser sig ytterligare en gång. Skrattet kommer långsamt krypande men mitt i skrattet avbryter han sig och skakar istället på huvudet och säger:

– Jag vet i fan. Har vi inte sett det här förut? På åttio- och nittiotalet? Det har varit finanskris förr. Allting är snart som vanligt igen. Dessutom är jag tveksam till om det verkligen är systemet som bryts ner. Du tycks glömma bort att staten alltid går in och håller systemet under armarna. Ger det konstgjord andning och hjärtmassage. För mycket står på spel för att man skulle våga någonting annat. Är egentligen inte allting som vanligt; att det är arbetarna som får ta smällen medan de feta lirarna i toppen –  direktörssvinen och proppmätta överklassen – har sitt på det torra och knappt märker av någonting med sina feta plånböcker, aktieportföljer och checkhäften? Vi är snart tillbaka där vi började igen.

– Nah man, I’m telling you, this is it. The system is breaking down. This thing that we’ve been workin’ for since the eighties. It finally here. The revolution. Man, oh man, I wish I could see the face of that Thatcher bitch now. Now, when the neo-liberal ship is going down. Deep down. Oh man, I’m telling you, this is a glorious day for the people. The working people.

Chumbawamba – Revolution

Avslutningsvis är det kanske på sin plats att slänga med en känga till Lars Ohly, popvänstern och alla andra som drömmer om en ny vår för en röd revolution med förstatliganden av banker och näringsliv samt kommunitär socialism. Frågan är om någon fått till en lika träffsäker analys och bitsk kritik av popvänstern och dess ideal som Crass i Bloody Revolutions.

Crass – Bloody Revolutions.

Written by M.

oktober 12, 2008 at 11:50 f m

Publicerat i Dirt Shit, DIY-pop

An alteration of the original shape

with 4 comments

Destroy O’boy! Äntligen får jag skriva den här posten om distortion som jag har gått och malt på så länge. Vad jag har längtat! För att inte tala om vad ni måste ha längtat! Om jag skall vara ärlig så har jag svårt att förstå hur ni har kunnat hålla er, men det är klart ni är kanske inte några storkonsumenter av distortion? Ni kanske tillhör det här gänget människor som lever med den alldeles galna villföreställningen att distortion är något oönskat; att information skall var utan brus, att bilder skall vara osuddiga och att smaker skall vara rena och distinkta. Köp inte den lögnen! Glöm den skiten! Gör om, gör rätt!

Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort! Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort! Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort!

Allt jag kan säga om distortion är att det är en vara som jag varje gång jag konsumerar den vill ha mer av. För tusan, jag vill ha ett helt rum fyllt av distortion. Ett rum där jag kan stå och se korniga ”distortionsstrålarna” fara genom luften; ett rum där jag kan gå om kring och klämma och känna på ljuden för att verkligen få en möjlighet att uppleva bruset på fullaste allvar. Allt jag kan få ur mig är ge mig mer! More fire! More fire! Min kärlek till distortion har till och med gått så långt att jag har slängt ut min lägenhetskamrats ritbord – den stackars saten har ett sådant där s.k. kreativt yrke så den stackars saten måste jobba sena nätter och helger framför ritbordet, från vårt sovrum för att få plats med ett litet altare där jag ett par gånger om dagen tillber distortionen och dess urkraft.

När jag tänker på distortion så tänker jag av någon anledning alltid på två saker. Det första jag kommer att tänka på är Henrik Rylander och hans feedbackmaskin och det andra jag kommer att tänka på, och som egentligen borde vara det första som jag kom att tänka på, är ”The Kings of Distortion”; Brainbombs.  När jag blir äldre och lite mer vis skall jag skriva en självbiografisk novell med titeln ”Brainbombs gives me wood”. Och jag bryr mig inte det minsta om att människor kommer att tro att jag är perverterad – perverted by Brainbombs – för det är tveksamt om jag någonsin har upplevt samma känslor som de jag upplevde första gången jag hörde Brainbombs. En total upphetsning; en ren och skär efedrinkick; jag hade svårt att sova, gick igång på alla cylindrar, började tala i tungor, fick nervösa ryckningar och ett lika stadigt handslag som en parkinsonpatient som sjunger på sista versen.

Internationellt talar man ibland om ”the holy trinity of scandinavian rock”, och de band som då avses är Lädernunnan, Union Carbide Productions och Brainbombs. Av dessa är väl åtminstone två mer än välkända, medan det sista, och absolut skarpaste och mest ohyvlade, bandet, Brainbombs, av någon konstig anledning aldrig fått den following som de så väl förtjänar. Jag menar vem vill inte varar nere med ringande öron, atonala riff som får en att känna sig som man har varit med i en tågkrash eller efedrinkickar som inte är av denna värld. Å andra sidan så är det kanske inte så lustigt om inte så många har koll på Brainbombs då bandet själva hade en rätt blygsam syn på sin egen förmåga:

Det är konstigt att folk vill ge ut grejer med oss. Det känns som att vi lurar dem. Jag förstår inte att folk orkar bry sig. Det är ju roligt för mig, som spelar på skivorna, att ha dem stående i hyllan, men hur kul är det för någon annan. När vi var i Oslo första gången så sa de att vi inte fattade hur bra vi var.

Det skulle räcka med att vi gav ut skivorna i tio exemplar, så att vi i bandet kan lyssna på dem hemma.

När Brainbombs bildades, 1985, hade bandet en enda ambition; att med hjälp av konventionella instrument återskapa industriscenens monotoni och ta världen med storm. Eller storm och storm med tanke på hur ofta Brainbombs har spelat live genom åren så rörde det sig kanske mer om att de behövde något annat att göra än att dricka punkisar och spela krocket i parken om kvällarna. Med ena foten i bredbent industriell ”cock rock” som Chrome, Stooges och The Contortions och den andra i Whitehouses fronfigur William Bennetts ”litterära värld” hittade Brainbombs snabbt ett eget sound.  På ett relativt tidigt stadium, 1986, valde bandet att skippa basen, av den enkla anledning att ingen i bandet tyckte det var särskilt kul att spela bas, för att istället satsa på två gitarrister. Som en följd av detta har Brainbombs en av de allra mest smutsiga ljudbilder known to man. De flesta av bandets låtar domineras helt enkelt av två ordentligt nedstämda, grovt distorderade och rännstenssmutsiga gitarrer.

Första gången gången Brainbombs lämnade något avvtryck för eftervärlden var 1986 i samband med kassetten ”Unveiled” där bandet bidrog med låtarna ”Psychout Kid” och ”I Detta Satans Rum”. Det dröjde sedan ytterligare två år innan bandet skivdebuterade. 1988 hade bandet med låten ”Second Coming” på samlingsskivan ”In the Shadow of Death”, som släpptes på det lilla linköpingsskivbolaget Cold Meat Industries. Året därpå släppte bandet sin första singel under eget namn, ”Jack the Ripper Lover/No End”. En sjua som gavs ut på det egna skivbolaget Brainbombs. Idag är Brainbombs framförallt ihågkomna för låten ”Anne Frank”, som släpptes på sjua av Big Brothel Communications 1990. Låten skrevs i affekt efter att bandets textförfattare, och trumpetare, Dan Råberg fått höra att Anne Franks dagbok var ett falsarium. Efter ”Anne Frank” blev Brainbombs ett etablerat namn inom industri- och noisescenen och har efter det gett ut ett otal album och singlar på diverse bolag världen över. Om du är sugen på mer är det bara att kolla in diskografin här.

Jag lämnar er idag med tre stycken rejäla distortionsbomber. Den ena vassare än den andra. Ren magi från Sveriges genom tiderna bästa band.

Brainbombs – No End (från bandets första singel ”Jack the Ripper Lover”)

Brainbombs – It’s a Burning Hell (från sjuan ”Live Action at Rock All, Oslo”)

Brainbombs – Wishing for a Slow Death (från sjuan ”Live Action at Rock All, Oslo”)

Avslutar det hela med en klassisk intervju som SVT gjorde med Brainbombs:

Att lyssna på Brainbombs är som sagt som att utsätta sig själv för en rejäl djävla tågkrash, eller som att springa med pannan före in i en värmepanna, eller kanske som en femtimmarssittning med en synnerligen fetrumpad kvinna/man (beroende på vad man nu går igång på); man känner sig onekligen lite öm och mörbultad efter att ha umgåtts med bandets låtar ett par timmar. Oavsett vad det är så lär det inte lämna dig oberörd. Precis som Peter Sotos aldrig lämnat någon oberörd. 2007 plockade Brainbombs en gång för alla ner skylten – ingen mer monotoni, inga fler enrifflåtar, ingen mer smuts, ingen mer distortion – och de är grymt saknade!

UPDATE: Tydligen var jag ute och cyklade med att Brainbombs lagt alienation och gitarrer på hyllan. Enligt uppgift ska de spela ett gig på Sonic Protest i Frankrike den 14 december i år:

Written by M.

september 25, 2008 at 5:12 e m

Publicerat i Dirt Shit

Come join me in the mud

leave a comment »

Min gamla professor och handledare sa alltid att det bara finns två typer av människor; ettor och nollor; antingen så är man för eller emot. Ja eller nej. Antingen så har du det eller så har du det inte. It’s as easy as that.

Låt oss leka vidare på detta ett tag.

Om nu detta stämmer så borde det vara så att det finns de som är genier och så finns det de som inte är genier. Ettor eller nollor. För eller emot. Hit eller miss. Geni eller icke-geni.*

Men det är klart, så finns det förstås de som bara snubblar över någonting fullkomligt genialt. De där som på egen hand, utan att egentligen veta hur det går till, bara hittar en ljudinställning eller en känsla och som bara finner sig i situationen och kastar sig ut i mörkret för att se vart man landar. Hur tusan gör vi med dem?Hur ska vi placera in dessa i en binär värld?

Bra fråga, och jag tvivlar på att min gamla vän medieprofessorna har något riktigt bra svar på detta. Min erfarenhet av medieprofessorer är att de väldigt sällan har något bra svar, och om jag ska vara ärlig vill jag nästan sträcka mig så långt som att säga att de aldrig har något svar, överhuvudtaget, oavsett fråga. Puh, weez, så var det som har legat och tryckt så länge ute i det fria.

I vilket fall som helst så tillhör nog dagens post till den här tredje typen av människor – de som bara snubblar över något helt genialt och som kastar sig handlöst ut i tomma intet för att se var de hamnar. Jag menar det finns inte en chans i helvete att Index, ett gäng amerikanska tonåringar som precis har lärt sig lira sina instrument, medvetet har arbetat fram ett så pass övervresigt, grisigt och lerigt sound som det som man presterar på de intstrumentala låtarna: ”Feedback”, ”Shockwave” och ”Israeli Blues”.

Det är lera baby!

Och tror mig när jag säger att det här är genialt. No doubt about it!

I ett litet garage, i den lilla förorten Grosse Point – jo, det stämmer det rör sig om Detroitförorten Grosse Point som i Grosse Point Blank – snubblar Index över ett sound som inte var av denna värld, eller det var i alla fall inte det 1967. Ni kan själva föreställa er Jims (Valice), Garys (Francis) och Johns (B. Ford) miner när de en sen augustieftermiddag 1967 satte sig i soffan för att lyssna igenom inspelningen av dagens repetition. Som vanligt hade de varit sjuhöga på syra under repet så de var givetvis spända på resultatet.

Jim går fram till rullkanalsbandaren och trycker på play. Ut kommer en djup feedbackton som bara växer och växer, och långt in i bakgrunden hör man en bas och en cymbal som markerar takten. Trummor och bas växer sig sedan starkare och starkare och gitarrens feedback övergår till friformad melodi. Och utifrån denna bygger man sedan vidare ett helt fantastiskt psychedeliskt feedback- och fuxxmonster som inte är av denna värld. ”Feedback” är helt enkelt  fem paradisiska minuter. Fan vet om någon inom den amerikanska garagescenen lät så här brutalt fria 1967. Kanske att The Velvets, i sådan fall på Sister Ray, eller kanske att han den där snubben som de äldre gubbarna nere på puben, ”Auntie Em”, där L och jag brukar hänga och quizza på söndagarna, kallar för ”Jimmy” fick ur sig något lika brötigt och stökigt, något lika öronbedövande och skriande vackert, runt 1967/68, men fan vet om det stämmer! ”Feedback” är i min öron den perfekta garagepoplåten. Ren och skär geggig energi, precis som man vill ha den!

Detta medan ”Israeli Blues” är något lite mer tveksam, lite mer försiktig och sökande. Det är som att Index inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Som att de hela tiden med ljus och lykta letar sig fram i mörkret, som om de känner på varje ton för att hitta rätt väg fram till nästa ton.

”Shockwave” är mer pang-på-rödbetan. Slamriga öppna trummor med a whole lot of crash-cymbal, en bas som bara matar ut toner på precis rätt sätt i botten av produktionen medan gitarren hamrar ur sig fler toner än vad gitarristens fingrar klarar av i ett sjuhelvetes fuzzigt wah-wah solo.

*En bra fråga som man kan ställa sig är varför jag sätter det ena före det andra i de här exemplen. Den som har något bra svar på detta uppmuntras att höra av sig för vidare diskussioner över ett glas Kozlak.
**Den som klarar vilken film som dagens bild är hämtad från vinner en mix-cd. Svar till The Mongonaut.

Written by M.

september 19, 2008 at 6:20 e m