The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Children’s music’ Category

This ain’t the summer of love

with 2 comments

Cut The Crap

This is ain’t the garden of Eden
There ain’t no angels above
And things ain’t like they used to be
This ain’t the summer of love
Tonite we ride
This ain’t the summer of love

Ibland känner man sig bara så där lagom trist och meningslös. Händelsefattig. Osmaklig. Lite som en låt av Blue Öyster Cult, eller kanske rent av som det där stolpskottet till film som någon av Quentin Tarantino slängde ihop för något år sedan. Vad var det nu skiten hette? Hmm. Var det inte ”Hell Ride”. Jesus, var det skit eller var det skit? Don’t get me wrong. Jag gillar tits & ass. Nästan lika mycket som killarna nere på sportbaren runt hörnet där jag bor. Så att det är inte det. Men bwoy did that film suck or what? Förmodligen mer än a three dollar hooker eller hur är det skämtet går? Pure shit. Och då menar jag verkligen ren rå-skit och inte raw shit. De dagarna då man känner sig lite som ett bredbent riff i en Blue Öyster Cult-låt eller som en taskigt skulpterad karaktär i en Larry Bishop-rulle då är det tur att man kan plocka fram sina gamla mixtapes och mixcds för att underhålla sig själv. I dag snubblade jag över en helt makalös mixtape som jag spelade in för kanske en tre eller fyra år sedan. Bara instrumentala låtar. Bara killers. Den perfekta mixen för nattvandring. Oh, någon gång ska jag förresten berätta för er om mina nattvandringar med The Fall och vad som händer sent om nätterna på Stockholms nattöppna taxikafeterior, för att inte tala om de lössläppta människorna på de mindre nogräknade strippklubbarna i den här stan. Oh. Oh. Oh. Nu tappade jag nästan tråden av så pass upphetsande minnen av en svunnen tid. Instrumetala låtar var det. Eftersom jag är trist och tråkig idag, för att inte säga lat och smått irriterad över alltings djävlighet och livets allmänna tristess, bjuder jag er på en ”seven deadly sins”.

The Mongonauts sju instrumentala favoriter:

7. The Thing & Joe McPhee: To Bring You My Love

Vad behöver du veta? Mer än att jag fuskar? Fläskiga toner. Breda smilband. 100 pannor kärlek. Mats Gustafsson och Joe McPhee gör PJ Harveys underbart vackra ”To Bring You My Love”! All you need is love eller var det hat. Jag glömmer alltid bort sådana där väsentliga saker. Fläsker brinner!

6. Ryoji Ikeda & Carsten Nicolai: C1+C2

Knaster. Brus. Brum. Bb-Rr-Uu-Mm. Zonk. Boom. B-to-the-R-to-the-U-to-the-M. Fippel. Pip. Piiiiiip. Brus. Knaster. Brus. Knaster. Brus-pip. Brus-pip-knaster. Zonk. Boom. Boom. Brus-knaster-pip. Piiiiiip. Skrap. Skarpa. Skaraaaaap. Pip. Pip. Brus-brus-brus-boom-brus-knaster-pip. Pling. Brus. Brus. Knaster. Slapp. Stök. Brus. Skarpa. Brus. Skarpa. Brus-skrap-brus-skrap-skrap. Kaos. Fippel. Zonk. Brus. Brus. Brus-brus-brus. Knaster. Pip. Pip. Knaster. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus. Brus.

Du fattar resten.

Music makes the world go round!

Från en av mina absoluta favoritskivor: ”Cyclo”.

5. Aphex Twin: Flim

Come to fucking daddy! De där åren i mitten av 1990-talet när Warp inte kunde ta ett enda felsteg. Blev det någonsin bättre än på ”Come To Daddy” ep:n? Tveksamt.

4. The Ventures: The Fourth Dimension

Magisk stämning. Grymt twang på leadgitarren. Perfekt häng i det atmosfäriska kompet. Och de dovt rullande trummorna i bakgrunden påminner om en and som tvättar sig.

3. Pascal Comelade: The Blank Invasion Of Schizofonics Bikinis

Lika enkel som primitiv. Pascal Comelade har sin skit samlad och behöver inte mycket mer än ett leksakspiano, en sådan där plastig gittar som man hittar på Toy’s Are Us, en grinig orgel och en stolpigt, knappt hörbart, beat för att skapa en underbar pop-låt. Det finns få personer som jag har så stor respekt för som den här mannen. Han gör som han vill och som han gör det. Pop non-stop.

2. Björn Olsson: Tjörn

Om Ralf und Florian hade bott i ett litet fiskeläger på västkusten istället för i Düsseldorf. Makalös djävla låt. Jag vill höra den här låten i en film av Ruben Östlund. It’s gonna kick ass.

1. Rahsaan Roland Kirk: Black Root

Så här skrev jag, något gapigt och storskrävlan de kan tyckas, på en annan blogg för lite drygt fyra år sedan om den här låten:

Jag hörde Black Root för första gången för lite drygt ett halvår sedan, i ett radioprogram där John Zorn spelade sina favoritskivor, och även om programmet innehöll idel sure shots som ett par låtar med Napalm Death, Hasil Adkins ”We Got A Date”, Jazz Composer’s Orchestras ”Preview”, Juan Garcia Esquivels svindlande musik och en sjuhelvetes massa Naked City så blev jag helt knäck när den här låten kom på ungefär tjugo minuter in i programmet och efter det så har den här musiken och det här albumet etsat sig fast i mitt huvud. Jag kan inte släppa det och allt jag vill göra är att spela det bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig. Jag vet inte riktigt vad det här är för musik, och om jag skall vara riktigt ärlig så skiter jag fullständigt i det för det enda jag bryr mig om just nu det är hur många gånger jag kan spela Natural Black Inventions: Root Strata innan jag dör, men jag antar att den här musiken har sina rötter i blues och jazz men samtidigt känns det som att Kirk upptäcker dessa stilar och sina instrument på nytt. Han leker med sina saxofoner och flöjter, sin röst och rytmerna på ett sätt som inte är av denna värld. Det är en totalt djävla ohämmad lekstuga över ett struttigt stompigt beat.

Med risk för att ånyo hypea upp något så att det vid din första lyssning sjunker lika snabbt som en nyplanterad cementfotad man i Nybroviken så måste jag nog säga att det här är bland det bästa jag har hört i hela mitt liv. Jag fattar som sagt noll av vad det är som är så bra med det här men jag tror det är lekfullheten som gör det. Jag menar lyssna bara på hur Kirken lutar sig tillbaka efter ungefär halva låten och bara känner på det otäckt heta new orleanska gravprocessionsgroovet och plötsligt bestämmer sig för att nu är det slutblåst för en stund och istället börjar leka med munstyckena till sin saxofon och sjunger i dem så det står härliga till. Det är helt sjukt knäckande bra om ni frågar mig. Jag blir fullkomligt slut av den här låten. Den har allt jag begär av en låt men förmodligen är det bara jag som hetsar upp mig i onödan och egentligen är det en rätt så medioker djävla skitlåt, men so what, skit samma, det här är en av mina absoluta darlings för tillfället, och här lär det inte bli något förbannat kill your darlings-mord, fullt blås fast med ett saligt sväng. Idag går det knappt en timme utan att jag spelar Black Root och jag önskar så att jag hade detta album på vinyl istället för på en rutten mptrekopia men som det är nu finns inte detta album på cd utan bara på en svindyr vinylutgåva från 1971. OK, håll i dig nu för nu blir det åka av, oi, oi, oi, someone’s gonna die av hjärtinfarkt och mental upphetsning tonight, satan i gatan vad det svänger om den här skiten! Hjälp, det här är så galet bra att det gör ont i hela kroppen på mig. Det här är musik som kräver att man har närhet till ett par rejält vadderade knäskydd och en hjärnskrynklare som är bevandrad inom intergalaktisk psykologi eller nån sån skit. Det här är pure galenskap. Det här är värsta råskiten! Det här är kung. Det här är marsiansk new orleans-stomp framförd av grottmänniskor med kännedom om universums alla håligheter och vrår. Det här är tamefan helt djävla genialt. Det här är så djävla stort att ni inte ens hajjar skiten! Det här albumet är just nu mitt allt. Jag menar bara en sådan sak att jag inte ens kan säga mig veta vad det är för sorts musik som Rahsaan Roland Kirk lirar, hell, jag vet inte ens om det är musik.

Det här är tut-i-luren på förbannat hög nivå och det är nästan äckligt hur kool Kirk är på den här låten. Det är enkelt, ärligt och rakt men samtidigt djävligt snajdigt, precist och framfusigt Det här är musik framförd i hus med lejon (bara så att ni vet det; ett hus skall ha lejon annars är det inget hus, det har Rahsaan Roland Kirk själv sagt i en radiointervju någon gång). Det här albumet kan vara det absolut bästa albumet jag någonsin hört! Och det är ingen överdrift för det här är värsta skiten. Förresten har jag sagt att det här är mitt allt för tillfället. Jag vill ingenting annat än att lyssna på Black Root och Natural Black Inventions: Root Strata om och om igen. Det här är fan i mig total djävla fanatism. OK, nu hoppas jag att låtdjäveln håller också, ledsen om jag har gjort dig besviken eller vad fan det är jag inte alls det för om du inte hajjar det här så hajjar du det inte och då är det inte så mycket att göra åt saken, för tusan det är inte mitt fel utan ditt eget och du har enbart dig själv att skylla och du förtjänar att spendera resten av evigheten i mental misär, okunskap och i nervös oro över att ha missat livets mening eller nått inte fan vet jag, fråga inte mig för helvete, jag har inte tid, OK, jag är för upptagen med att spela Natural Black Inventions: Root Strata bröthögt i lurarna och hoppa upp och ner och vråla som en tokig, om och om igen, OK?

Written by M.

januari 21, 2009 at 10:33 e m

Way down Dawson’s Creek

leave a comment »

F: Hur följer du upp ett stort kommersiellt genombrott där du skrivit soundtracket till en indiehitfilm och blivit alla trettonåriga tjejer med en akustisk gitarrs stora förebild?

S: Enkelt, du ger ut en barnskiva där du sjunger om monsterbarn, fisar, gorillafisar, stora gorillafisar, hungriga tigrar, hundar som heter Louie och pappor som gör smoothies till mammor för att barnen ska bli glada.

Kimya Dawsons nya platta ”Alphabutt” (finnas nu att köpa genom K Records) är fylld med barnsliga små låtar. I sann Kimya-anda är det flamsigt och tramsigt så det förslår, men det är samtidigt gjort med så mycket kärlek och charm att det är svårt att inte älska det. Det är nästan att man önskar att man hade barn så man kunde spela den här skivan för dem, men bara nästan.

Kimya Dawson -Alphabutt

Kimya Dawson -Smoothie

Kimya Dawson -Wiggle My Tooth

Way to go Kimya!

Written by M.

september 13, 2008 at 4:15 e m