The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Can machines ever have souls?’ Category

I want the humans on the left, and the machines on the right

leave a comment »

You Got Soul
Av någon outgrundlig anledning läste jag tidskriften Mojo i dag. What a piece of absolute rubbish. Sidan upp och sida ner med storögd beundran för en tid som var. Dylan ’68. Dave Clark 5 ’64. The Stooges ’69. Curtis Mayfield ’71. The Clash ’79. The Smiths ’86. Är det någonting som jag har oerhört svårt för så är det idén att det var bättre förr. Äcklig sunknostalig får mig att vilja kräkas. Sure thing, det gjordes en sjuhelvetes massa bra musik förr i tiden. Inget tvivel om den saken. Men. Det görs en djävla massa bra musik även i dag. Don’t give that bullshit att det var bättre för. Vad var det The Castaways sjöng – var det inte ”Lies, lies, lies…”? Som alltid i de stunder då man snubblar över den här typen av uttryck och idéer dyker The Cramps ”New Kind of Kick” upp i tankarna.

Life is short
Filled With stuff
Dont know what for
I ain’t had enough I learned all I know by the age of nine
But I can better myself if I could only find
Some new kind of kick
Something I ain’t had before
Somenew kind of buzz
I want go hog mad
I’m lookin and lookin and lookin for
Somehting I ain’t had before
I’m lookin and lookin and lookin and lookin to find
Some new kind of kick
Some new kind of kick
Gimme a kick
I wanna kick
Like baby needs mom
Like Suzy needs Dick
This baby needs some new kind of kick.

Och i går hittade jag något nytt. Och det kom förstås från ett skivbolag som sällan står still, och det säger jag även om det var länge sedan som jag ägnade någon större uppmärksamhet åt Sheffieldbolaget Warp Records. Ett bolag som jag följde slaviskt ett par under mitten och andra halvan av nittiotalet.

I går besökte jag Rough Trade East. Ur högtalarna kom det absolut vackraste jag har hört sedan, äh, jag vet inte hur länge sedan det var jag hörde något så här pass vasst och vackert. Lång, lång tid är vad det rör sig om. Tänk vad fel The Wailers hade när de sjöng ”one good thing about music when it hits you is that you fell no pain”. Som en spark i pungen träffade musiken som kom ur högtalarna. Knäckande stompiga basar, svindlande sköna synthar och magnifikt programmerad rythmer. Känslan av skräckblandad sensation rusade upp längs ryggraden lika kvickt som en adrenalinstinn lineback. Däckad, och stående på knä var det bara att acceptera att vad som kom ur högtalarna var den mest briljanta electro-pop jag hört sedan Hot Chip och Robert Wyatt knåpade ihop ”Made In The Dark” under slutet av år 2008.  Albumet ”When Machines Exceed Human Intellegence” är bara ett must have och tack var världens tappraste, övertygade och mest godhjärtade människa finns den nu i min ägo och det trots att releasedatumet inte är förrän senare denna vecka.

Det är bara att erkänna, Harmonic 313 gör min bröstvårtor lika styva som de västkustska höststormarna och ljuset i Botaniska trädgården under oktober månad. Allra vassast är nog ”Falling Away” som för tankarna till Leilas fantastiskt makalösa hit, ”Don’t Fall Asleep”, från 1998, och Kylie Minogues ”Slow”, medan ”No Way Out” påminner om Derrick Mays bästa stunder på jorden, eller kanske är det ett uppdaterat och modifierat Kraftwerk? Resten av plattan är en skön blandning av allt från The Bug-inspirerad dub-techno via kylslagen och likstel hip-hop ala ”Drop It Like It’s Hot” till stapplig och underfundig Aux 88-electro. It’s all good och du borde precis som jag äga det här albumet.

Annonser

Written by M.

februari 2, 2009 at 7:04 e m