The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Archive for the ‘Agit-pop’ Category

O’ Liberty, where art thou

leave a comment »

Bitchin' 'bout this 'n' that, corpse paint among other thingsSöndag. Tiden vreds tillbaka. Firades med lite blåbärspannkakor till brunch och unholy shopping på vilodagen. En dag jag spenderat fri, utan åtaganden. Eller? Kanske är jag som råttan i labyrinten, fast i snabbmatskonsumtionens fjättrande tankebanor. Utan att jag vet om det. I så fall är rock’n’rollsocialisten Ian Svenonius frälsaren när han ropar ”down with liberty, up with chains”. Eller som det står på K Records webbsida  ”So just as they call it ”liberty” or ”freedom” when war and greed stalk the land, Svenonius calls his band: CHAIN And The GANG”. Svenonius (Make-Up, Nation of Ulysses) nya band har tagit kampen och kokat ner i fyra ord som utgör ett högst symboliskt bandnamn. Har han rätt? Ingen aning, jag är ju blott en lättmanipulerad råtta som följer den Pied Piper som låter bäst. Men just nu är det utan tvekan Ian och hans K-rec-all-star-band med bl a Mr K(alvin) himself, Old Time Relijun-folk och andra lärjungar (som Veronica Ortuño från nästan lika imponerande Finally Punk). De bjuder upp till en oemotståndlig dans med lika delar DFA som K och ”kool thing”. De får mig att återuppväcka Oscar Brown Jr från graven för att skriva om Work song, istället för att ropa oh no när the judge say five years on chain-gang you gonna go, vrålar vi nu oh yeh oh yeh. Jag förvandlas till en anti-Cool Hand Luke, spottar ut äggen, bryter in i fängelset och ropar, var är mina bojor? Och så sjunger jag i takt med ”Interview with the chain gang”:  ”what’s my stance? I like to dance…and smash things up”.

Chain & The Gang: Interview With Chain & The Gang

Publicerad inom ramen för ”Byråkrater – förena eder!”.

Written by M.

mars 30, 2009 at 10:00 f m

Publicerat i Agit-pop

I’m still pissed about love

leave a comment »

En av förra årets vassaste låtar var Pete Greens fantastiska mangling av MySpace, fåraktigt skockbeteende, Rupert Murdoch & enfald  i ”I Haven’t Got a MySpace Cause MySpace Fucking Sucks”. Nu ser det ut som att Green har överträffat sig själv och den här gången är det NME och alla sponsrade ”indiegalor” som får sig en rejäl känga.  ”Best British Band Supported by Shochwaves” är en förträfflig modern protestsång och i en helt ok intervju med bloggen All That Ever Mattered förklarar Green vissa av de åsikter som han framför i ”Best British Band Supported by Shockwaves”:

I think it was when they started inventing scenes that didn’t exist. You know, that whole ‘new wave of new wave’ thing. And ‘romo’. What was that all about? It just seemed to be getting really daft, and cliquey and self-referential. Compared with the crimes of the current NME, that all seems quite trivial, doesn’t it? It’s ironic really. If they were to suddenly climb back out from up the arse of the Industry and start giving a shit about music again, and just be daft and cliquey and self-referential, then I’d probably start buying it again.

En annan person som genom åren har haft allvarliga problem med NME, Melody Maker och varenda annan musiktidningstitel du kan komma på, för att inte säga musikpressen i största allmänhet, är journalisten Everett True (nah, det är inte hans riktiga namn), även känd som The Legend!

Mannen, myten, konceptet, som någon halvdassig gammal svenska komiker sa.

Ni vet, den där snubben som gav Kurt Cobain en Daniel Johnston-tröja eller introducerade honom till den där fröken Love, eller hur fan det nu var, i alla fall, ni vet, han den där killen som var den förste som gav ut en platta på Creation. Men kom igen, ni vet, han den där jeppen som startade tidningen ”Careless Talk Costs Lives” – vars ambition var att ta död på all övrig brittisk musikpress (inte för att man lyckades med den naiva visionen; klartsynt analys men ganska ruttet genomförande kan man väl säga om man vill var snäll och vänlig – och som nu är the head honcho för ”Plan B Magazine”, eller som en god vän nyligen beskrev honom; ”that dude vars vardagsrumsgolv alla band som någonsin har existerat någon gång under sin karriär har sovit på”.

I ”The King of Hobart” från 2004 gnäller inte The Legend! specifikt om just NME, men något gnäller han banne mig om. Vad det är har jag inte riktigt fått klart för mig än men det låter som att han är riktigt pissed på något som har med punk att göra. Oavsett vad det är han är förbannad på den här gången så håller jag med honom. Överdjävligt bra och veckans höjdpunkt!

Written by M.

september 17, 2008 at 6:07 e m

Publicerat i Agit-pop, Lo-fi heaven