The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Nothing is ever finished in life. Until you’re dead.

leave a comment »

Det finns vissa band som man gillar mer än andra. Suicide är ett sådant band för mig. Tillsammans med Brainbombs, Captain Beefheart, The Fall, Aidan John Moffat (fram till det senaste debaclét till skiva i alla fall), Crass och ett par andra av the usual suspects är Suicide ett sådant där band som man aldrig slutar att lyssna på. Fråga mig inte varför. Det är något som lockar och som hela tiden tar en tillbaka till plattorna, låtarna, bilderna, intervjuerna och omslagen. Ibland tror jag att det framförallt handlar om kompromisslösheten. Att de inte tar skit. Att de aldrig blickar bakåt. Att de  hela tiden tror på vad de gör. Och om de fel har de ändå rätt och omvärlden fel. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Fuck all the people, all the time så att säga.

Ovanstående klipp är hämtat från det senaste numret av The Wire, Invisible Jukebox med Mark Mothersbaugh, och sammanfattar rätt bra varför man känner så starkt för Suicide och Alan Vega. Vad hade man inte gett för att få uppleva Suicide live under slutet av 70-talet.

I always said I was never gonna be an entertainer. Suicide was never supposed to be entertainment.

Suicide: Mr Ray (Live at CBGB’s 1977)

Annonser

Written by M.

april 15, 2009 den 4:26 e m

Publicerat i DIY-pop, Fri-pop

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: