The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Boredom suits me fine

leave a comment »

Vissa år är bättre än andra år. Så är det helt enkelt. 1968 var ett bra år för revolution och allmänt själsligt och moraliskt förfall. 1971 var ett bra år för rosor. Och 2008 är bevisligen ett alldeles utmärkt år för kronkig, genomsur och nedsmutsad no-fi punkrock, som står med ena foten i sextiotalssurf och den andra foten i klaveret. Om man med klaveret menar Big Blacks distindränkta post-hardcore. Det senaste beviset på detta fenomen är amerikanska Nice Face som på ”Can I Fuck It” – kassett only – vräker ur sig ursinnig metallisk punk-rock som får ögonen att tåras på mig. ”Beater” låter som om någon släppt in ett gäng appackad ungtjurar och en halvblind och halt matador i en nattöppen porslinsaffär och sedan lämnat dem där över natten. ”Hawkifin” å sin sida låter som om någon tagit Jan & Deans gamla hitlåt ”Surf City”, spelat den på fel varv och kört ut ljudet genom högtalarna på en Latitude D430, eller vänta ett tag, en än mer exakt beskrivning är nog att säga att det låter som om de gamla syntharna i The Screamers hade kommit över mastertaperna till Queens ”Bohemian Rhapsody” eller någonting ur Kiss sjuttiotalsproduktion för att sedan gå lös på mixerbordet och återuppfinna hjulet, sjuttiotalsrocken och den amerikanska drömmen – allting på en och samma gång. Bang on target pal!

Annonser

Written by M.

oktober 29, 2008 den 7:13 e m

Publicerat i Dirt Shit, Lo-fi heaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: