The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Annoy a liberal: work hard, play hard

leave a comment »

Igår kom nya numret av The Wire. Som vanligt levererar världens mest underhållande tidning en mängd fina artiklar och texter, men frågan är om man inte den här gången överträffar sig själv när det gäller de essäer om, något som de har valt att kalla, ”Unoffical Channels” som sträcker sig över tio sidor mot slutet av tidningen. Vad vi bjuds på är tjugo texter om allt från mix tapes från tidiga hip-hop-fester i South Bronx och kassettbootlegs av John Peels sextiotalsproduktion till grime DVD:s och CD-bootlegs med ”sound booth recordings” av John Lennon, Bob Dylan och Love. David Keenan skriver om hur ”guerilla media revitalises music”, Joseph Stannard berättar om ”the homespun weave of customised compilations and play lists” och Edwin Pouncey hyllar ”Black Metal’s unholy cassette rituals”. Som ni kan se är det en salig, men också underbar, röra.

Min absoluta favorit så här långt är dock Simon Reynolds kärleksfulla text om sina gamla inspelningar av olika piratradiostationer i London från tidigt 1990-tal. Som ung var Reynolds tydligen tillräckligt besatt av rave, techno, hardcore och tidig jungle för att sitta hemma framför radion nätterna till ända för att spela in och fånga den musik som ännu inte fanns tillgänglig i skivaffärerna.

Easily the most precious sonic artefacts in my possession are the tapes I made of London pirate radio shows in the early 1990s. Everything else is replaceable, albeit in some cases at considerable effort and expense. But these ‘Ardcore rave and early Jungle tapes are almost certainly irrecoverable: given the large number of stations active then, the sheer tonnage of 24 hours/Friday-Saturday-Sunday broadcasting, and the drug-messy non-professionalism of the DJ-and-MC crews of those days, it’s highly likely my recording is the only documentation extant of any given show.

[…]

They’re not all pure gold, these tapes. But when they ignite, you can sense the MC and the decktician spurring each other to higher heights. The lesser knowns thrill me most: not the famous big-rave Jungle toasters like Moose or Five-O, but forgotten figures like OC and Ryme Tyme, who forged unique styles that melded the commanding cadences and gruff rootsiness of U-Roy-style deejay talkover with the chirpy hyperkinesis of nutty rave, or collided barrow boy argy-bargy with B-boy human beatboxing. Some of these tapes I know so well that the tracks are inseparable from the chants and chatter: years later, when I finally worked out what the mystery tunes were and bought them, they sounded flat, without that extra layer of rhythmatized speech thickening the breakbeat broth.

I sin text tipsar Reynolds även om ett antal siter som har samlat en mängd gamla piratradioinspelningar.

Hardcore – U Know The Score

London Pirates

Dagen har med andra ord ägnats åt att lyssna på en massa risiga inspelningar av gammal hardcore, detroit techno och tidig jungle. Så här långt har jag hunnit med ett lysande set av en nittonårig Richie Hawtin, ett halvslött dj-set från min gamla favorit Dj Hype och en stundtals helt briljant och frenetisk spelning av Remarc och Funky Flirt.

Annonser

Written by M.

oktober 14, 2008 den 7:48 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: