The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Down that road lies madness, insanity, and other desirable but unreachable things

leave a comment »

För någon dryg vecka, eller om det var tre eller kanske fyra veckor sedan, hyllade jag det amerikanska lo-fi-bandet Home Blitz för deras senaste tolva ”Weird Wings”. Nu när allting har sjunkit in och jag riktigt har marinerat mig i bandets tidigare sjuor och LPs måste jag säga att Home Blitz är mitt nya favoritband (tillsammans med Cheveu, The Barbaras, Pens, Psychedelic Horseshit och Eat Skull). Det är därför dags för ytterligaren post som höjer Home Blitz och allt de har gjort till skyarna.

Home Blitz gör musik för små korpulenta män i trettiofem- till fyrtioårsåldern som älskar garage-punk, åttiotals lo-fi och att samla små rara sju- och tolvtumsstora oljebitar. Så’na där patetiska män som man ser på skivmässor runt om i landet dreglandes över gamla dammiga förstautgåvor av Slay Tracks (1933–1969) och andra s.k. obskyra sjutummare som de envisas med att betala alldeles för mycket pengar för. Home Blitz gör något så enkelt, och vackert, som musik för skivnördar. Inget snack om den saken. ”Hey” är hämtad från Home Blitz självbetitlade album från förra året och låter som om någon har kört Richard Berrys ”Louie Louie” genom en galet sprucken och trasig batteridriven förstärkare och fått ut ren och skär kärlek formulerad i dryga fyra minuter av den mest älskvärda pop du kan tänka dig. Home Blitz debut är till bredden fyllda med spelglädje, pröva-på-bara-för-the-hell-of-it-mentalitet, entusiasm och lekfullhet så att det praktiskt taget svartnar för ögonen när man bränner igenom allt för många låtar på raken. Och fan vet om Home Blitz låter som ett avloppsindränkt Flamin Groovies vid tiden för ”Teenage Head” eller kanske är det som ett lite slarvigare och något slöare Half Japanese runt omkring ”Half Gentlemen/Not Beasts”. Om nu något sådant skulle vara möjligt att föreställa sig. ”Stupid Street” är det mest modernloverska jag har hört sedan The ‘Lil Fighters fantastiska album ”Boys & Girls” från 2001 eller Herman Dünes ”Mas Cambios”. En bländande fin historia som inom loppet av ett par minuter går från klassisk Modern Lovers a la John Cale demos via Big Stars ”In the Street” till ett råare Rolling Stones anno Exile on Main Street. Det är bara det att allting är täckt av ett par lager damm och smuts och att det är helt enastående briljant. Allting är himmelskt och vi avslutar det hela med Home Blitz störande version av Slades ”My Town”.

Annonser

Written by M.

oktober 13, 2008 den 8:08 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: