The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Two fingers in the air anarchy style

leave a comment »

Så var den då äntligen här. Finanskrisen – eller kanske att vi ska kalla det domedagen istället. Eftersom jag har mitt på det torra – läs don’t give a fuck – så jag vet faktiskt inte vad vi skall kalla det. Man kan också fråga sig om det spelar någon roll. Oavsett vilket så har de senaste dagarna fått mig att fundera en del på hur allt det här egentligen påverkar oss och våra liv och det här är väl vad jag kom fram till:

Telefonen ringer. Signalen skär genom rummet. Han vet vad samtalet kommer att handla om och han har fruktat det i över en vecka. Svetten bryter fram och han kan känna hur fukten kryper upp längs med nacken. Kallsvett. Telefonen ringer en andra gång. Inne i hans huvud låter signalen lika stark och alarmerande som ett brandlarm. Sedan fallet började i slutet av förra veckan har han känt på sig att det här samtalet skall komma. Det är ingenting att göra åt. Det är bara att gilla läget. Det är bara att sitta lugnt ner i båten och se på medan allt som han byggt upp över fyrtio år av hårt och idogt slit gå om intet. Allt faller fritt och det finns inget han kan göra åt det nu. Han kände mycket väl till spelreglerna när han gav sig in i leken. Ingen höll någon pistol mot hans huvud. Allt han gjorde var ju bara att göra som alla andra. Vilket val hade han egentligen. Inget. Telefonsignalen skär återigen genom rummet. Den här gången med öronbedövande styrka. Hänger kvar i rummet men han vill inte, orkar inte, kan inte, svara. Loppet är kört och han vill helt enkelt inte veta hur det ligger till. Om han lyfter på luren nu kommer alla hans farhågor att besannas. Samtidigt så vet han att han inte kan låta Ann-Christine svara. Han kan höra hur hon reser sig från soffan i köket och hasar fram över köksgolvet. På väg mot telefonen ute i hallen. Vad skulle hon ta sig till om hon visste hur illa de låg till. Att han kanske måste jobba ytterligare tio år innan det kan bli dags för pension. Nej, det skulle aldrig gå. Vid frukostbordet häromdagen frågade hon till och med om fonderna och deras gemensamma planer för de första veckorna som pensionärer. Och i förra veckan pratade hon så glatt med grannfrun om hur mycket hon såg fram mot att han nu äntligen skulle gå i pension. Efter fyrtio år som deltidsarbetande hemmafru skulle hon äntligen få lite sällskap i vardagen och inte bara ägna sig åt markservicen. Hon kan inte få veta hur det ligger till. Hon skulle aldrig klara det. Om han bara kan få fasaden att se hygglig ut, om han bara kan hålla masken, kan han kanske rida ut stormen. Bara en eller två veckor till, tills dess att det vänder uppåt igen. Det måste vända uppåt. Det är vårt enda hopp.

Jeffrey Lewis – Systematic Death

He’s selling his life,
She’s his loyal wife,
Timid as a mouse,
She’s got her litlle house,
He’s got his little car,
And they share the cocktail bar
She likes to cook his meals,
You know, something that appeals.
Sometimes he works til late
So his supper has to wait,
But she doesn’t really mind
Cos he’s getting overtime.
He likes to put a bit away
Just for that rainy day,
Cos every little counts
As the cost of living mounts.
They do the pools each week
Hoping for that lucky break.
Then they’d take a trip abroad,
Do all the things they can’t afford.
She’d really like to have a fur,
He’s like a bigger car.
They could buy a bungalow,
With a Georgian door for show.
He might think of leaving work,
But no, he wouldn’t like a shirk.
He’d much prefer to stay
And get his honest days pay.
He’s got a life of work ahead,
There’s no rest for the dead.
She’s tried to make it nice,
He’s said thankyou once or twice.

Poor little fuckers, what a sorry pair,
Had their lives stolen, but they didn’t really care.
Poor little darlings, just your ordinary folks,
Victims of the system and it’s cruel jokes.
Victims of the system and it’s cruel jokes.

The couple views the wreckage
And dreams of home sweet home,
They’d almost paid the mortgage,
Then the system dropped its bomb.

Samtidigt i en annan del av staden sitter en man i femtioårsåldern i ett luggsliten öronlappsfåtölj. Kutryggig och med ett ett härjat, läderartat ansikte, slitet av åren som aktiv anarkist i åttiotalets England. Dreadlocks som börjar tunnas ut uppe på hjässan, svart t-shirt med ett tryck på en brittisk polisman i nazistuniform och texten ”Police Bastard”, slitna svarta jeans och ett par svarta Blackspotsneakers på fötterna. I en soffa på andra sidan det runda soffbordet sitter ytterligare två män, ungefär i samma ålder, kanske något yngre, kanske något mindre slitna. Helsvart även här när det gäller klädseln. Både två med ett mångårigt förflutet inom den revolutionära vänstern. Mannen i fåtöljen höjer blicken mot sina två vänner, spricker upp i ett varggrin som sprider sig över hela hans ansikte och väser fram:

– I fuckin’ told you soo, I bloody told you. Didn’t I!?! Finally, it’s going down. The system.

Den yngre av de två männen reser sig ur soffa. Suckar tungt. Ler. Sätter sig ner igen. Börjar på en mening, avbryter sig själv, skakar på huvudet och reser sig ytterligare en gång. Skrattet kommer långsamt krypande men mitt i skrattet avbryter han sig och skakar istället på huvudet och säger:

– Jag vet i fan. Har vi inte sett det här förut? På åttio- och nittiotalet? Det har varit finanskris förr. Allting är snart som vanligt igen. Dessutom är jag tveksam till om det verkligen är systemet som bryts ner. Du tycks glömma bort att staten alltid går in och håller systemet under armarna. Ger det konstgjord andning och hjärtmassage. För mycket står på spel för att man skulle våga någonting annat. Är egentligen inte allting som vanligt; att det är arbetarna som får ta smällen medan de feta lirarna i toppen –  direktörssvinen och proppmätta överklassen – har sitt på det torra och knappt märker av någonting med sina feta plånböcker, aktieportföljer och checkhäften? Vi är snart tillbaka där vi började igen.

– Nah man, I’m telling you, this is it. The system is breaking down. This thing that we’ve been workin’ for since the eighties. It finally here. The revolution. Man, oh man, I wish I could see the face of that Thatcher bitch now. Now, when the neo-liberal ship is going down. Deep down. Oh man, I’m telling you, this is a glorious day for the people. The working people.

Chumbawamba – Revolution

Avslutningsvis är det kanske på sin plats att slänga med en känga till Lars Ohly, popvänstern och alla andra som drömmer om en ny vår för en röd revolution med förstatliganden av banker och näringsliv samt kommunitär socialism. Frågan är om någon fått till en lika träffsäker analys och bitsk kritik av popvänstern och dess ideal som Crass i Bloody Revolutions.

Crass – Bloody Revolutions.

Annonser

Written by M.

oktober 12, 2008 den 11:50 f m

Publicerat i Dirt Shit, DIY-pop

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: