The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

For every action there is an equal and opposite reaction

leave a comment »

What time is it? It’s lo-fi & diy time. Whew, it’s about time! Så är det med den saken. Idag tänkte jag faktiskt dela med mig av två av de absolut finaste lo-fi och diy banden som jag har i min samling: Instant Automatons och The 49 Americans.

Instant Automatons är lite av en helig gral inom diy-scenen, eller det är i alla fall vad jag föreställer mig, om jag ska vara ärlig så vet jag inte ett skit om så är fallet eller inte, å andra sidan vad spelar det för roll när de gör så där överdjävligt bra musik som man bara inte kan klara sig utan. Å andra sidan (igen) så borde kanske ett band som bildades 1974 och som till en början inte hade råd med några instrument och som därför fick ägna sina första staplande steg på musikbanan åt att pilla på signalgeneratorer och vrida på förstärkarreglage i skolans fysiksal vara något av en helig gral inom en rörelse som förespråkar fritänkande, uppfinningsrikedom, motstånd och kantstötthet. Egenskaper som Instant Automatons givetvis har i överflöd.

1980 medverkade Instant Automatons med låten ”Electronic Music” på den idag klassiska EP:n ”Weird Noise EP” som gavs ut av Fuck Off Records. Instant Automatons var väl annars ett s.k. kassettband. Bandet hann under sin tid på jorden ge ut fyra kassetter och medverka på ett antal samlingskassetter.  ”Peter Paints His Fence” låter som om ett gäng ungar i någon förskoleklass ute på den norrländska landsbygden fått för sig att försöka sig på att göra dub. När det gäller ”People Laugh at Me (Cause I Like Weird Music)” så räcker det egentligen med att någon citerar texten för att man ska förstå varför det här bör vara en väsentlig del av ditt liv resten av ditt liv:

I was in a pub the other night
When a bunch of mods came in
They eyed me up then they came over
And said, ”Hey, what’s your scene?
Are you a hippy, a mod or a punk?
Got a scooter or a motorbike?”
I can’t understand why they burst out laughing
When I told them the music I like

People laugh at me coz I like weird music
People just don’t understand
Why pay £6 for an album when you can
Listen to a weird noise band?

I had a girlfriend called Josephine,
She liked Abba and The Bee Gees
She thought music was about lawyers and accountants
Percentages and legal fees
Just the other night we stayed up late
Playing records till half past ten
Then I played a Danny & The Dressmakers tape
And I never saw Josephine again

Vissa människor behöver livspartner (how pc of me), barn, villa, bil, hund, katt, kanin, hamster, akvariefiskar, eremitkräfta, vandrande pinne och kanske ett fett lönekuvert vareviga månad medan andra människor behöver Instant Automatons ”People Laugh at Me (Cause I Like Weird Music)” och ”John’s Vacuum Cleaner”. Jag föreställer mig att det finns en och annan kid runt omkring på svenska högstadie- och gymnasieskolor som skulle må riktigt bra av att höra den här ”People Laugh at Me (Cause I Like Weird Music)”. Bara för att de ska veta att det blir bättre, de är inte så förbannat ensamma. Fan, vet om inte ”People Laugh at Me (Cause I Like Weird Music)” borde vara en anthem för indiegenerationen på samma sätt som Superchunks ”Slack Motherfucker”, Sebadohs ”Gimme Indie Rock” och Becks ”Loser”. Oops, blev det precis väldigt uppenbart att The Mongonaut är 164 år gammal?

Well, well, well, fuck it! Regler är för andra människor. Så låt oss inte tappa spåret. Var var vi någonstans… ja-visst-ja… så var det… lo-fi, diy och andra härligheter som gör livet så förbannat underbart att leva.

Härnäst har vi ett av mina absoluta favoritband genom alla tider (eller i alla fall nästefter The Fall, Captain Beefheart, Wire, Brainbombs, Crass, Throbbing Gristle,  och tvåhundrafemtio ytterligare band). The 49 Americans var ett brittiskt musikkollektiv bestående av ett gäng dagdrivare på vänsterkanten som gjorde den allra mest ljuvliga skrammel- och kakafoni-pop som du kan föreställa dig. I bandet ingick bl.a. Steve Berseford (of Derek Bailey’s Company fame), David Toop (of ambient och The Wire fame), Viv Albertine (of Slits fame), Peter Cusack (of London College of Communications fame) och folk från postpunkbandet The Door & The Window. Som ni kan se är det en salig blandning människor och musiken blev väl därefter också. ”Successful Wonder Glory/Success Turns Sour” och ”Newton’s Laws” är två vackra lo-fi-pop-pärlor av den typ som knappt görs längre. Det är stappligt, skört och otroligt slarvigt spelat och fan vet om det inte låter som att de har spelat in i någon av bandmedlemmarnas mammas sovrum. Är det inte en mor vi hör i bakgrunden? Det här är verkligen The 49 Americans i sitt esse. ”Newton’s Laws” handlar givetvis om Newtons tre rörelselagar. Vad annars! Ni kan väl Newtons rörelselagar? Nej, jag tänkte väl det. I vilket fall som helst så verkar det som att The 49 Americans var ena riktiga djävlar på Sir Isaac Newton och hans idéer men frågan är om de inte var något vassare när det gäller lo-fi-pop. Egentligen är The 49 Americans oerhört knepiga att kategorisera eller att ens försöka beskriva i ord. Kanske att David Toop trots allt ändå har sammanfattat det hela bäst:

Think of The 49 Americans as a band, in the conventional sense, and you’re lost.

Annonser

Written by M.

oktober 1, 2008 den 8:00 f m

Publicerat i Lo-fi heaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: