The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

In the powdery warmth of the bathroom I felt euphoric

leave a comment »

På sistone har det slagit mig att den här bloggen håller på att utvecklas till någon form av  himmelrike, eller kanske är det en offerplats, för sumpnostalgisk, navelluddspillande och kylskåpsdoftande DIY. Djupt försjunken i, och brydd av, denna tanke bestämde jag mig tidigt i morse för att sätta mig ner och fundera över vad tusan jag kan göra åt detta synnerligen intrikata dilemma, som jag av någon lustig anledning försatt mig själv i. Till saken hör att mongonauten ser på sig själv som en öppensinning, progressiv och djävligt modig man, en moderna man, som inte alls bara är intresserad av gammal dammig doo wop, skronkig hetsjazz från mitten av sextiotalet eller den allra hetaste lo-fins från Thatchers England. Jag hoppas att ni kan se hur The Mongotron sitter där vid frukostborder med en torr kladdlimpssmörgås med rökt medvurst, en halvt urdrucken kopp earl grey och en tallrik kefir som han knappast har rört eftersom han är så djupt försjunken i tankar. Om ni inte kan föreställa er hur det ser ut så kan kanske föreställa er hur professor Baltazar hade sett ut om han hade ätit frukost. Ungefär såg det ut den här morgonen.

Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog det mig att jag för att komma runt problemet skulle kunna posta något nytt, fräscht och framåtsyftande, kanske något som säger något om vart vi är men också något om vart vi är på väg. Låt mig sedan bara säga att jag med en gång kastade mig ner i högen av nyinköpta plattor och in mapparna över inkommande låtar för att rota fram någoting som var stämplat med 2008. Det här är vad jag fann:

Home Blitz – Little League

Just nu är det få band som får mig att gå ner i en lika djup brygga som Home Blitz. Euforisk, livsbejakande och genomrutten lo-fi rawk ‘n’ roll. Få band ”can do the boogie” som Home Blitz och det säger jag trots att bandet säger sig ha Misfits, i och för sig inget fel i det även om that Danzig dude är ett ”fucked up kid”, och tidiga Gang Green som förebilder och influenser. I mina öron låter det mer som att Home Blitz har tagit dessa influenser och under pistolhot tvingat med sig skiten ut på en mörk parkeringsplats och tvingat skiten att krypa ner i en hockeytrunk för att sedan i total frenesi gå över och puckla på skiten med ett basebollträ. Ut kommer en lätthaltande, trasig och lite lätt blödande lo-fi som har potentialen att få vuxna män att ta ut skillsmässa, sälja sina årskort till sin favoritlags hemmamatcher och gå med i någon form av sekt som tillber små pärlor till lo-fi-noise-band från Princeton. Home Blitz  – your new favourite band! Oh, btb, ”Little League” finns utgiven på Home Blitz tolva på bolaget Parts Unknown. It’s a must have!

LiveFastDie – Sick as Shit of Shit

Jag måste säga att jag har svårt att motstå LiveFastDies egen beskrivning av sig själva; ”[o]h boy, another band who can hardly play their instruments and like to get wasted”. Hur tusan kan man låta bli att gilla ett band med den inställning? För mig framstår det i alla fall som en omöjlighet. När bandet dessutom gör speedad raka-rör-punk så blir allting om möjligt ännu enkare. ”Sick as Shit of Shit” återfinns den splittsjua som bandet har gjort ihop med Lover! och som är utgiven av Douchmaster Records.

Efter att jag hade rotat igenom högarna av nya prylar kände jag mig något lite lugnare och givetvis kom jag då på bättre tankar och bestämde mig för att posta lite gammal skit också. Så nu får ni hålla tillgodo med en gammal sönderspelad låt från The Falls femte Peel Session och det bästa som har hänt mig sedan jag introducerades till pizza en ljummen höstdag 1983, He’s Dead Jim.

The Fall  – Deer Park (Peel Sessions 5 version)

Den här versionen av Deer Park är hämtad The Falls femte session hos John Peel. Inspelad den 26 augusti, 1981, sändes första gången 1 september, 1981. Förutom ”Deer Park” spelade bandet även in ”Look, Know”, ”Winter” och ”Who Makes the Nazis” vid denna session. I The Mongonauts bok är detta, möjligtvis i konkurrens med det fjortonde, artonde, tjugonde och tjugofjärde,  bandets mest lyckade besök i BBC:s Maida Vale Studio. Orginalversionen till ”Deet Park” hittar ni på ”Hex Enduction Hour” från 1982, sedan får ni inte heller missa den fantastiska live-versionen som spelades in i Auckland, Nya Zeeland, 1982, och som återfinns på nyutgåvan av ”Hex Enducation Hour”. Rent textmässigt är, som så många gånger förr, Mark E Smith i högform på ”Deer Park”. En av mina absoluta favorittexter och MES har en helt fantastisk röst på denna inspelning.

Som en liten fin lördagsbonus slänger jag med Jeffrey Lewis gulliga historia om The Fall:

He’s Dead Jim – Fab Gear

Av någon outgrundlig anledning vet jag inte ett skit om He’s Dead Jim mer än att de låter som något som katten har släpat in. Och att jag älskar vad jag hör. Om någon vet någonting, eller känner någon som vet någonting, please write me a hate mail.

Och imorgon är det remisskrivardag så då utlovar jag en rejäl djupdykning i doo wop träsket. OK. Mongotronen har talat – now obey!

Annonser

Written by M.

september 27, 2008 den 12:53 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: