The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

An alteration of the original shape

with 4 comments

Destroy O’boy! Äntligen får jag skriva den här posten om distortion som jag har gått och malt på så länge. Vad jag har längtat! För att inte tala om vad ni måste ha längtat! Om jag skall vara ärlig så har jag svårt att förstå hur ni har kunnat hålla er, men det är klart ni är kanske inte några storkonsumenter av distortion? Ni kanske tillhör det här gänget människor som lever med den alldeles galna villföreställningen att distortion är något oönskat; att information skall var utan brus, att bilder skall vara osuddiga och att smaker skall vara rena och distinkta. Köp inte den lögnen! Glöm den skiten! Gör om, gör rätt!

Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort! Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort! Deeeee-eeeeee-eeeee-eeeee-stort!

Allt jag kan säga om distortion är att det är en vara som jag varje gång jag konsumerar den vill ha mer av. För tusan, jag vill ha ett helt rum fyllt av distortion. Ett rum där jag kan stå och se korniga ”distortionsstrålarna” fara genom luften; ett rum där jag kan gå om kring och klämma och känna på ljuden för att verkligen få en möjlighet att uppleva bruset på fullaste allvar. Allt jag kan få ur mig är ge mig mer! More fire! More fire! Min kärlek till distortion har till och med gått så långt att jag har slängt ut min lägenhetskamrats ritbord – den stackars saten har ett sådant där s.k. kreativt yrke så den stackars saten måste jobba sena nätter och helger framför ritbordet, från vårt sovrum för att få plats med ett litet altare där jag ett par gånger om dagen tillber distortionen och dess urkraft.

När jag tänker på distortion så tänker jag av någon anledning alltid på två saker. Det första jag kommer att tänka på är Henrik Rylander och hans feedbackmaskin och det andra jag kommer att tänka på, och som egentligen borde vara det första som jag kom att tänka på, är ”The Kings of Distortion”; Brainbombs.  När jag blir äldre och lite mer vis skall jag skriva en självbiografisk novell med titeln ”Brainbombs gives me wood”. Och jag bryr mig inte det minsta om att människor kommer att tro att jag är perverterad – perverted by Brainbombs – för det är tveksamt om jag någonsin har upplevt samma känslor som de jag upplevde första gången jag hörde Brainbombs. En total upphetsning; en ren och skär efedrinkick; jag hade svårt att sova, gick igång på alla cylindrar, började tala i tungor, fick nervösa ryckningar och ett lika stadigt handslag som en parkinsonpatient som sjunger på sista versen.

Internationellt talar man ibland om ”the holy trinity of scandinavian rock”, och de band som då avses är Lädernunnan, Union Carbide Productions och Brainbombs. Av dessa är väl åtminstone två mer än välkända, medan det sista, och absolut skarpaste och mest ohyvlade, bandet, Brainbombs, av någon konstig anledning aldrig fått den following som de så väl förtjänar. Jag menar vem vill inte varar nere med ringande öron, atonala riff som får en att känna sig som man har varit med i en tågkrash eller efedrinkickar som inte är av denna värld. Å andra sidan så är det kanske inte så lustigt om inte så många har koll på Brainbombs då bandet själva hade en rätt blygsam syn på sin egen förmåga:

Det är konstigt att folk vill ge ut grejer med oss. Det känns som att vi lurar dem. Jag förstår inte att folk orkar bry sig. Det är ju roligt för mig, som spelar på skivorna, att ha dem stående i hyllan, men hur kul är det för någon annan. När vi var i Oslo första gången så sa de att vi inte fattade hur bra vi var.

Det skulle räcka med att vi gav ut skivorna i tio exemplar, så att vi i bandet kan lyssna på dem hemma.

När Brainbombs bildades, 1985, hade bandet en enda ambition; att med hjälp av konventionella instrument återskapa industriscenens monotoni och ta världen med storm. Eller storm och storm med tanke på hur ofta Brainbombs har spelat live genom åren så rörde det sig kanske mer om att de behövde något annat att göra än att dricka punkisar och spela krocket i parken om kvällarna. Med ena foten i bredbent industriell ”cock rock” som Chrome, Stooges och The Contortions och den andra i Whitehouses fronfigur William Bennetts ”litterära värld” hittade Brainbombs snabbt ett eget sound.  På ett relativt tidigt stadium, 1986, valde bandet att skippa basen, av den enkla anledning att ingen i bandet tyckte det var särskilt kul att spela bas, för att istället satsa på två gitarrister. Som en följd av detta har Brainbombs en av de allra mest smutsiga ljudbilder known to man. De flesta av bandets låtar domineras helt enkelt av två ordentligt nedstämda, grovt distorderade och rännstenssmutsiga gitarrer.

Första gången gången Brainbombs lämnade något avvtryck för eftervärlden var 1986 i samband med kassetten ”Unveiled” där bandet bidrog med låtarna ”Psychout Kid” och ”I Detta Satans Rum”. Det dröjde sedan ytterligare två år innan bandet skivdebuterade. 1988 hade bandet med låten ”Second Coming” på samlingsskivan ”In the Shadow of Death”, som släpptes på det lilla linköpingsskivbolaget Cold Meat Industries. Året därpå släppte bandet sin första singel under eget namn, ”Jack the Ripper Lover/No End”. En sjua som gavs ut på det egna skivbolaget Brainbombs. Idag är Brainbombs framförallt ihågkomna för låten ”Anne Frank”, som släpptes på sjua av Big Brothel Communications 1990. Låten skrevs i affekt efter att bandets textförfattare, och trumpetare, Dan Råberg fått höra att Anne Franks dagbok var ett falsarium. Efter ”Anne Frank” blev Brainbombs ett etablerat namn inom industri- och noisescenen och har efter det gett ut ett otal album och singlar på diverse bolag världen över. Om du är sugen på mer är det bara att kolla in diskografin här.

Jag lämnar er idag med tre stycken rejäla distortionsbomber. Den ena vassare än den andra. Ren magi från Sveriges genom tiderna bästa band.

Brainbombs – No End (från bandets första singel ”Jack the Ripper Lover”)

Brainbombs – It’s a Burning Hell (från sjuan ”Live Action at Rock All, Oslo”)

Brainbombs – Wishing for a Slow Death (från sjuan ”Live Action at Rock All, Oslo”)

Avslutar det hela med en klassisk intervju som SVT gjorde med Brainbombs:

Att lyssna på Brainbombs är som sagt som att utsätta sig själv för en rejäl djävla tågkrash, eller som att springa med pannan före in i en värmepanna, eller kanske som en femtimmarssittning med en synnerligen fetrumpad kvinna/man (beroende på vad man nu går igång på); man känner sig onekligen lite öm och mörbultad efter att ha umgåtts med bandets låtar ett par timmar. Oavsett vad det är så lär det inte lämna dig oberörd. Precis som Peter Sotos aldrig lämnat någon oberörd. 2007 plockade Brainbombs en gång för alla ner skylten – ingen mer monotoni, inga fler enrifflåtar, ingen mer smuts, ingen mer distortion – och de är grymt saknade!

UPDATE: Tydligen var jag ute och cyklade med att Brainbombs lagt alienation och gitarrer på hyllan. Enligt uppgift ska de spela ett gig på Sonic Protest i Frankrike den 14 december i år:

Annonser

Written by M.

september 25, 2008 den 5:12 e m

Publicerat i Dirt Shit

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Är väl nästa obligatoriskt.

    Per

    september 26, 2008 at 2:08 e m

  2. Självklart! Det där inslaget är faktiskt så nära något genialt som SVT någonsin har kommit. Jag har sett det 10.000 gånger och kan förmodligen se det 10.000 gånger till utan att tröttna! 🙂

    Den spelade korkskalligheten är underbar. Vi fattar poängen ni gör är korkade, uttråkade och uppgivna, därför gör ni alienerad, brutal och känslokall massmördarrawk.

    Ska korrigera inlägget och lägga med den intervjun också. Enda anledningen till att jag inte gjorde det första gången var för att jag tycker att jag överbefolkar alla mina inlägg med ett avslutande You Tube-klipp.

    mongosatanmaria

    september 26, 2008 at 2:34 e m

  3. *

    september 27, 2008 at 11:30 f m

  4. Nice, och tillsammans med Skull Defekts! Kan det bli bättre?

    mongosatanmaria

    september 27, 2008 at 3:19 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: