The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

I prefer to drink in a hotel in Nottingham tonight

leave a comment »

Vad kan jag säga? Jag saknar ord. Eller vänta ett tag. Är det inte så att jag känner mig lite grann som han den där amerikanske komikern, han som just nu är så bespottad för någon förbannad antihändelse. I något avsnitt av den där gamla sit-comen klämmer komikerna ur sig de fantastiska raderna: ”I am speechless: I have no speech, ”I am speechless: I am without speech.” Och ungefär så känner jag mig ikväll efter att ha rotat runt i lite gamla lådor som jag hittade uppe på vinden. Helt plötsligt låg de bara där; ett gäng kassetter från mitten av nittiotalet. Och mitt ibland alla dessa kassetter låg fyra demos med det underbara malmöbandet The Nooners. Ett band som jag helt hade glömt bort att de en gång i tiden existerade och tog mitt hjärta med storm. Men nu är de åter i mitt liv och de är precis så bra som jag mindes dem.

Mellan åren 1993 och 1995 spelade The Nooners in fyra demos med den allra vackraste avant-art-popen du kan tänka dig. De hade ett överflöd av idéer och de gjorde lite precis som de ville. Som alla ”stora band” verkade de leva efter ”no rules apply” regeln. The Nooners hade en vilja och ett intresse för att skapa ny popmusik som få andra svenska band hade vid den här tiden och för det kommer de alltid att ha en plats i min bokhylla, och i mitt hjärta.

Olivia
Olivia fanns med på The Nooners första demokassett, ”The Dark Side of the Noon”, och det var också min första förälskelse. Kassetten spelades in och släpptes 1993. Om jag inte minns helt fel så fick demon en viss uppmärksamhet runt om i Sverige, och bl.a. omnämndes bandet i Linda Norrman-Skugges spalt i Expressen Fredag vilket på den tiden var det samma som att vara det nya svarta.

You Only Live Thrice
Två år efter första demon låter The Nooners som en korsning mellan Black Sabbath, Amon Düül och tidiga Sonic Youth. Spacesat som satan men fortfarande med den där rätta känslan för melodi som krävs för att ett band inte ska krypa upp i ändan på sig själv och försvinna. Om jag skall vara helt ärligt, vilket jag givetvis skall vara då något annat vore urbota korkat, skulle jag vilja påstå att i ”You Only Live Thrice” låter The Nooners stundtals som det gamla klassiska Earache-bandet Sleep, fast lite poppigare. ”You Only Live Thrice” släpptes på demon ”Bark at the Noon” från 1995.

Sir Athens
”Sir Athens” återfinns på bandets tredje demo ”The Nooners Play Bellman” som kom ut 1996.  Låten kan rent av vara en av de bästa indiepoplåtar som någonsin skrivits i Sverige. Egensinnig men ändå så smittande att man blir upp över öronen kär.

Dride
Demon ”In Minestrone” föll mig aldrig i smaken. En vän till mig höll alltid denna demo som Nooners bästa men personligen har jag svårt att ta till mig den lite mer poppiga stilen. Jag fattade aldrig om det här var Nooners sista desperata försök att slå igenom innan man gav upp och skrev på ett kontrakt med ett litet skitbolag från Linköping.

Tri Omega
”Tri Omega” är, i alla fall i mina ögon, The Nooners största stund på jorden. Klassisk nittiotalsindie där allting först är stilla, stilla för att sedan explodera och växa ut i en helt magnifik sjösjukeindie. Och nu snackar vi sjösjukeindie som i My Bloody Valentines ”Glider” eller ”Soon”. Rent och skärt guld. Få andra band behärskade den svåra balansgången mellan något eget och lån/stöld från MBV och Sonic Youth på samma sätt som The Nooners gjorde i mitten av nittiotalet. Första gången låten gavs ut var på bandets demo från 1993 och någon tid senare såg jag bandet live på ett litet ställe som gick under namnet J’s Place i Linköping. Som jag vill minnas det var det en fantastisk spelning där bandet tog Linköping med storm i sina specialdesignade humlekostymer. Spelningen avslutades med en tjugofem minuter lång version av ”Tri Omega”. Och så här femton år senare sitter jag nu här i en lägenhet i Göteborg och får fortfarande gåshud stora som golfbollar av att lyssna på ”Tri Omega”. Frågan är om livet kan bli bättre än vad det är just nu? Tveksamt!

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer för jag måste tillbaka till stereon och mer av The Nooners men jag lämnar er med en bonus: ”Tri Omega – The Dator Years Version”.

Annonser

Written by M.

september 24, 2008 den 9:07 e m

Publicerat i DIY-pop, Lo-fi heaven

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: