The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Come join me in the mud

leave a comment »

Min gamla professor och handledare sa alltid att det bara finns två typer av människor; ettor och nollor; antingen så är man för eller emot. Ja eller nej. Antingen så har du det eller så har du det inte. It’s as easy as that.

Låt oss leka vidare på detta ett tag.

Om nu detta stämmer så borde det vara så att det finns de som är genier och så finns det de som inte är genier. Ettor eller nollor. För eller emot. Hit eller miss. Geni eller icke-geni.*

Men det är klart, så finns det förstås de som bara snubblar över någonting fullkomligt genialt. De där som på egen hand, utan att egentligen veta hur det går till, bara hittar en ljudinställning eller en känsla och som bara finner sig i situationen och kastar sig ut i mörkret för att se vart man landar. Hur tusan gör vi med dem?Hur ska vi placera in dessa i en binär värld?

Bra fråga, och jag tvivlar på att min gamla vän medieprofessorna har något riktigt bra svar på detta. Min erfarenhet av medieprofessorer är att de väldigt sällan har något bra svar, och om jag ska vara ärlig vill jag nästan sträcka mig så långt som att säga att de aldrig har något svar, överhuvudtaget, oavsett fråga. Puh, weez, så var det som har legat och tryckt så länge ute i det fria.

I vilket fall som helst så tillhör nog dagens post till den här tredje typen av människor – de som bara snubblar över något helt genialt och som kastar sig handlöst ut i tomma intet för att se var de hamnar. Jag menar det finns inte en chans i helvete att Index, ett gäng amerikanska tonåringar som precis har lärt sig lira sina instrument, medvetet har arbetat fram ett så pass övervresigt, grisigt och lerigt sound som det som man presterar på de intstrumentala låtarna: ”Feedback”, ”Shockwave” och ”Israeli Blues”.

Det är lera baby!

Och tror mig när jag säger att det här är genialt. No doubt about it!

I ett litet garage, i den lilla förorten Grosse Point – jo, det stämmer det rör sig om Detroitförorten Grosse Point som i Grosse Point Blank – snubblar Index över ett sound som inte var av denna värld, eller det var i alla fall inte det 1967. Ni kan själva föreställa er Jims (Valice), Garys (Francis) och Johns (B. Ford) miner när de en sen augustieftermiddag 1967 satte sig i soffan för att lyssna igenom inspelningen av dagens repetition. Som vanligt hade de varit sjuhöga på syra under repet så de var givetvis spända på resultatet.

Jim går fram till rullkanalsbandaren och trycker på play. Ut kommer en djup feedbackton som bara växer och växer, och långt in i bakgrunden hör man en bas och en cymbal som markerar takten. Trummor och bas växer sig sedan starkare och starkare och gitarrens feedback övergår till friformad melodi. Och utifrån denna bygger man sedan vidare ett helt fantastiskt psychedeliskt feedback- och fuxxmonster som inte är av denna värld. ”Feedback” är helt enkelt  fem paradisiska minuter. Fan vet om någon inom den amerikanska garagescenen lät så här brutalt fria 1967. Kanske att The Velvets, i sådan fall på Sister Ray, eller kanske att han den där snubben som de äldre gubbarna nere på puben, ”Auntie Em”, där L och jag brukar hänga och quizza på söndagarna, kallar för ”Jimmy” fick ur sig något lika brötigt och stökigt, något lika öronbedövande och skriande vackert, runt 1967/68, men fan vet om det stämmer! ”Feedback” är i min öron den perfekta garagepoplåten. Ren och skär geggig energi, precis som man vill ha den!

Detta medan ”Israeli Blues” är något lite mer tveksam, lite mer försiktig och sökande. Det är som att Index inte riktigt vet vart de ska ta vägen. Som att de hela tiden med ljus och lykta letar sig fram i mörkret, som om de känner på varje ton för att hitta rätt väg fram till nästa ton.

”Shockwave” är mer pang-på-rödbetan. Slamriga öppna trummor med a whole lot of crash-cymbal, en bas som bara matar ut toner på precis rätt sätt i botten av produktionen medan gitarren hamrar ur sig fler toner än vad gitarristens fingrar klarar av i ett sjuhelvetes fuzzigt wah-wah solo.

*En bra fråga som man kan ställa sig är varför jag sätter det ena före det andra i de här exemplen. Den som har något bra svar på detta uppmuntras att höra av sig för vidare diskussioner över ett glas Kozlak.
**Den som klarar vilken film som dagens bild är hämtad från vinner en mix-cd. Svar till The Mongonaut.

Annonser

Written by M.

september 19, 2008 den 6:20 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: