The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Hook, line & sinker #1

with 2 comments

När jag var yngre och gick i småskolan fanns det en skön lirare på vår skola som hette Jaan Saar. Det var Jaan som under den sista terminen i sexan bl.a. introducerade mig till storheter som The Pixies, Wire och Captain Beefheart. Jaan, eller Janne Kocko som de andra killarna på skolan kallade honom, var en skön snubbe. Lirade basklarinett, kom och gick lite som han ville i skolan och verkade mest bry sig om att upptäcka en värld inom sig själv, helt enligt devisen ”skit i andra och intressera dig för dig själv”, samt hade en mamma och pappa som lirade bas och baritonsaxofon i ett frijazzband. Pappan minns jag alldeles särskilt eftersom man ofta såg honom sno runt ute i familjens trädgård i bara underbrallorna, ett slitet svart linne och med armarna överfulla av bleka och smått vattniga tatueringar spelandes brölig baritonsax. Så här i efterhand har det givetvis gått upp för mig att Jaans pappa och mamma hade lite svårt att passa in i det svenska senåttiotalet och att de förmodligen var arbetslösa eller hankade sig fram på de rena kaffepengar som de drog in på spelningarna med sitt band: Unfreiwillige Selbstkontroll. Det skulle i alla fall förklara varför de bodde kvar i ett hus med bara två rum och kök trots att familjen bestod av fem personer. Ett hus där Jaan förresten huserade i köket. På tio kvadratmeter, mitt bland matlagandes, ätandes, pratandes, grälandes familjemedlemmar, höll han hov med sin basklarinett, sin utgåvor av ”Come On Pilgrim” och ”Lick My Decals Off” och sin bärbara skivspelare av modell sent 60-tal. Jag kommer särskilt ihåg sista våren innan vi slutade vid vår småskola. Jaan hade då bestämt sig för att han skulle spela ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningen. Vår lärarinna var stormförtjust över att Jaan äntligen engagerade sig i något annat än sig själv, matteboken och att snacka musik. Vi andra, undertecknad inräknad, var kanske något mer förvånade över Jaans engagemang eftersom vi visste att Jaan kände stor avsky för högtidligheter och svenska standards.

Så kom då den stora dagen, vår sista dag på skolan, och skolavslutningen är precis som skolavslutningar brukar vara, ni vet lite så där småtrista och sömniga, det är några som sjunger ett par sånger, tvåorna spelar upp en pjäs och någon självgod rektor säger några mindre väl valda ord.

Låt mig nu bara säga att den här skolavslutningen inte blev som andra skolavslutningar. Om jag inte minns helt fel så var vi väl ungefär halvvägs in i avslutningen då det blev dags för Jaan att kliva upp på scenen. Och det här är något som vi sent kommer att glömma; upp på scenen kommer inte bara Jaan, utan med sig har han sin mamma och pappa (frijazzmusikerna), sin storebror Jaap (som var vida känd i kvarteren för sitt vilda sinne för bråk och äventyr) och sina två systrar, Linda & Susie. Mamman tar plats bakom pianot och systrarna plockar fram varsin saxofon, allt medan Jaaps bror och pappa plockar fram virveltrumma, bastrumma och två orkestercymbaler.

Alla på den lilla skolan tittar sig nervöst omkring. Vad gör The Manson Family här? Vad ska nu hända. Vad fan är det här liksom! Lugn, bara lugn, Jaan tar ton och stämmer upp i en finstämd version av ”Den blomstertid nu kommer”. Första versen går bra, det är vackert, vänt och välspelat, men mitt i den andra versen händer någonting; Jaan avbryter spelandet, faller ner på knä, tar bort munstycket från sin basklarinett och stoppar ner det i metallstycket längst ner på sitt instrument och börjar köra runt det. Ut kommer någonting som låter stenhårt metalliskt och med en fantastisk feedback som följd; ungefär så här ”wroow-wroow-wroow-iiii-eee-iiii-eee-wroow-wroow-wroow-iiiiiii-eeeeeee-iiiiiii-eeeeeee-iiiiiii”. Samtidigt som detta sker stämmer hela familjen upp i något som skulle kunna liknas vid en skev strupallsång och slutför den andra versen utan några som helst problem.

Fritt och spacesat men helt inom ramarna.

Sedan hör man bara en gäll späd röst, jag tror att det var en av systrarna men jag minns inte så noga idag, som i en hastighet av 210 knyck, vräker ur sig ”1-2-3-4” i bästa Ramones-stil.  Och nu djävlar tar det hus i helvete! Det är inte längre tal om ”Den blomstertid nu kommer” utan nu snackar vi Peter Brötzmanns ”Machine Gun”. Det är fullt ös medvetslös som gäller för hela familjen Saar. Rakt in i kaklet, hela vägen. I en skoningslös frijazzversion av den gamla skolavslutningsstandarden tar de hela skolan med storm. Det tar ungefär två minuter innan vaktmästaren klipper strömmen. Tror ni att det spelar någon roll? Nej, familjen Saar fortsätter bara att hamra ut sin frijazzversion ”Den blomstertid nu kommer” till allt högre bu-rop från de övriga föräldrarna. Själv stod jag på första parkett och knöt näven, i byxfickan.

Dagarna efter skolavslutningen flyttade familjen Saar till Stockholm.

Old Time Relijun – Indestructible Life

Kungarna av Beefheart-rock är tillbaka. Pang på rödbetan! Indestructible Life är hämtade från Old Time Relijun kommande album ”Catharsis in Crisis” (släpps den 10:e oktober på K Records). Precis som vanligt rör det sig om överhettad, stressig, friformad och krautig mongo-rock i Magic Band-skolan. Och den här gången låter det som att en Arrington de Dionyso, som bevisligen är i hög form – kolla bara videoklippen på bandets MySpace-sida (1) (2), varit nere i Ornette Coleman-träsket för att hämta inspiration. Så här fria och flytande har inte Old Time Relijun låtit på många år. One for the year book!

Bronx Irish Catholics – Ulster Defence

Jag tänkte även passa på att bjuda på en riktig klassiker idag. Bronx Irish Catholics är synthig, dansant dansgolvsrock från tidigt 1980-tal, närmare bestämt 1983. Låten finns utgiven på den briljanta samlingen ”The Pulse of New York”. Avskalat, rått och hungrigt som någonting hämtat från Hamsuns ”Svält” eller en smutsig och kylig källarlya i sextiotalets Reykjavik.

Cheveu – Jacob’s Fight

Någon mer än jag som är stressad? Deadline coming up? Slutpresentation av ett projekt? I sådana fall rekommenderas Cheveus kvicka kaosrock som doftar härligt av examensarbetespanik, kallsvett och The Fall.  Repetition please!

Annonser

Written by M.

september 12, 2008 den 8:16 f m

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. M – M – M du är en berättare av stora mått, tack för dagens skratt och värmevåg genom själen.
    /Mattias

    mattiasahlen

    september 18, 2008 at 9:31 f m

  2. Man tackar och bockar och säger I aim to please.

    mongosatanmaria

    september 18, 2008 at 8:18 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: