Two Kool Rock Chicks Listening to J.O. Mallander, Then Firing Most of Their Band

Håll i hatten för nu blir det åka av! Fullt ös, utan respekt för liv och lem, på en riktigt arty-farty biltur med allas vår favoritfinne. The Mongonaut Speaks ger er nämligen idag chansen att upptäcka hela tre låtar med den fantastiske Jan-Olof Mallander. Historien vill göra Mallander ansvarig för att ha introducerat Finland till Velvet Underground efter att han spenderat  ett par år med att pendla mellan NYC och Finland. Inspirerad av Fluxus-rörelsen och lite annat smått och gott började Mallander att göra musik och text-sound-kompositioner i samma anda som Åke Hodell och Sten Hanson under slutet av slutet av 1960-talet. Undan för undan utvecklades Mallander mer mot att ägna sig åt skulpturer och annan mer konceptuell konst och under slutet av sjuttiotalet spenderade Mallander ett par år som kritiker för Dagens Nyheter.

J.O. Mallander – 1962

Vi inleder vår exkursion in i Mallanders underbara ljudvärld men det fantastiska spåret ”1962”. Under sex minuter och trettiofyra sekunder får vi lyssna till tre olika röster som läser upp resultatet från det finska presidentvalet 1962. Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen och så där håller det på. Det må se hur trist som helst ut på papper men faktum är att det är en makalöst underhållande och knivskarp kritik av Finland och finsk politik under det kalla kriget. Bara för att ni ska få lite kontext så kan jag tillägga att Urho Kekkonen var finländsk statsminister under åren 1950-1956 och president under åren1956-1981. Och i Sverige pratar man om den socialdemokratiska hegemonin under 1960-, 1970- och 1980-tal. Under ett par år under 1950- och 1960-talet kallades Finland, , i vissa kretsar, t.o.m. Kekkoslovakien. Mallander har även gjort ett stycke som heter 1968 och ni kan ju gissa vad den handlar om. Om sanningen ska fram så vann inte Kekkonen med mer än 101 röster (199 av 300 röster) i presidentvalet 1962. Å andra sidan så verkar Kekkonen, åtminstone om man ska tro de historisk källorna, ha varit en allmänt skum och ful typ som inte drog sig för någonting när det gällde att behålla makten.

J.O. Mallander – In Reality

Det börjar väldigt trevligt med lite Frank Sinatra i den vänstra kanalen, och fortsätter minst lika trevligt med en vän kvinnoröst i den högra kanalen, efter ett par sekunder introduceras vi till en tredje röst när ytterligare en mansröst bryter in. Samtliga röster ”sjunger” den gamla standarden ”I’ve Got You Under My Skin” med ackopanjemang. Stundtals blir det rätt rörigt, och till slut blir det mest kaos av allting. Fast det är klart, det är ett oerhört vackert, sympatiskt och nästintill hypnotiskt kaos.

Sperm – Korvapolikliniikka Hesperia

Egentligen har inte Mallander så där överdrivet mycket med Sperm att göra mer än att han har kallats ”the conceptual force behind the group” , bl.a eftersom han vid något tillfälle, efter en av sina många New York-resor, spelade Velvet Underground för Pekka Airaksinen, som är hjärnan bakom Sperm. Det här blev startskottet på en resa in i drone-rock, musique concrète och frijazz. ”Korvapolikliniikka Hesperia” är ett utmärkt exempel på Sperms fantastiskt fria brakrock. Det är en härligt atmosfärisk historia där ett tunt lager av brus får leka fritt över en sävlig rundgångsmatta. Låten fylls enbart upp av enstaka markeringar som ramlar in i bilden med något så när jämna mellanrum. Pricken över i:et kommer under låtens sista skälvande minuter då Sperm introducerar två, eller kanske tre, röster som sprakar runt i ljudbilden lite som de vill. När jag sitter här med hörlurarna på föreställer jag mig att rösterna är hämtade från någon sändning från när Finland landade på månen för första gången, men så slår det mig att det aldrig skett, så det kan det ju inte vara, utan att det snarare är så att  Sperm har hookat upp sig mot en taxiväxel och spelat in växeldamernas röster. Oavsett varifrån rösterna är hämtade så bildar de tillsammans med den finstämda rundgången något magiskt. Tilläggas bör även att trots att ”Korvapolikliniikka Hesperia” spelades in någon gång under slutet av 1969, eller möjligtvis tidigt 1970, så påminner den i mångt och mycket om om de prylar som Henrik Rylander ägnar sig åt nu för tiden. Snack om att vara före sin tid!