The Mongonaut Speaks

What is a Mongonaut?

Brand new you’re retro

leave a comment »

Sitter på ett tåg på väg ner till Malmö och kommer att gå retro on your asses. I dag Trelleborg för lite fotboll – ÖIS möter Trelleborg i Allsvenskan och jag har aldrig besökt Vångavallen vilket känns som ett måste innan man är klar med svensk fotboll – i kväll Malmö och öl, ost och käk på Tempel (Tempo). I morgon Köpenhamn. Galen vecka: inser att jag under veckan som gått kommer att ha hunnit med följande städer: Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå, Trelleborg, Malmö och Köpenhamn. Sju dagar, sju städer. Tur man har lap top och en ipod. Annars skulle livet vara galet tråkigt och uddlöst.

Senaste veckan har jag dock varit patetiskt retro. Det hela började med att en polare började tjata om Rides ”Vapour Trail”, vilket ledde till att jag grävde fram alla gamla Ride-plattor jag kunde hitta. Fyllde ipoden med ”Nowhere” och samtliga sju tolvor som bandet släppte mellan 1990 och 1992. You’re in heaven when you listen to Ride. Efter det hamnade jag i ett djupt Swervedriverkoma: ”Son of Mustang Ford”, ”Rave Down”, ”Sandblasted”, ”Never Lose That Feeling” och ”Raise”. Och på den vägen är det. Jag har dessutom rotat lite i skräphögen vad det gäller oväsen och garagepop.

The Twins: The Man With The Toothpaste Head

Häpnadsväckande slarvig och livsbejakande. Ett fynd! Bi-joopiter gets the deal done.

The Savoys: Can It Be

Garagepop till you drop. Och ett gitarriff att dö för. Överdjävligt medryckande.

Swervedriver: Son of Mustang Ford

Allt jag minns från teaternladan i Hultsfred 1992 är ett djävla dån och ringande i öronen. Jag har inte tittat upp sedan dess.

JAMC: Alphabet Street

Frågan är om JAMC någonsin har låtit bättre. Möjligtvis på ”Ambition”.

Written by M.

maj 1, 2009 at 2:06 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

Thank heaven for little girls

with 8 comments

När solljuset äntligen kommer blir man blindgalen. Utan att tänka sig för kutar man allt vad orkar ut i parken. Exploited, Conflict och Swervedriver på bandaren. Helt bortglömt blir då förstås alla andra sysslor som att i rollen av en tvättäkta medelklassmonngonaut förkunna och sprida ordet om lo-fin. I dagar har jag gått och funderat över om jag inte ska posta en grej om Bearded Magazine eller Jeffrey Lewis monumentala powerpoppärla till album. Det blir liksom inte av eftersom de enda jag kan komma mig för är att ligga i parken – gärna på arbetstid – dricka punkisar, grilla t-benstekar lika stora som Varg Vikernes hjärta är kolsvart och lyssna på Exploiteds ”Barmy Army”.

I dag så ändrades dock allting. För det första sa min arbetsgivare åt mig att det inte höll att jag aldrig var på mitt kontor när hon behövde mig och att det inte var OK att dofta Chanel No. 3,5 när jag träffade kunder. För det andra upptäckte jag The Pheromoans nya sjutummare. Nu är allt som sagt annorlunda. Nu ligger jag i parken, dricker punkisar, grillar t-benstekar lika stora som Fenriz hjärta är fejksvart och spelar The Phermoans på full patte. Allt sker givetvis på arbetstid. Du kan ta det här jobbet och stoppa upp det någonstans.

The Pheromoans gör småplottrigt, plonkigt lo-fi-blues som för tankarna till Subtle Turnhips, tidiga Billy Childish och Dan Melchior Und Das Menace. Ett korn av sanning, ett korn av Captain Beefheart och ett korn lögn och en hel djävla massa ass kickin’ roch ‘n’ roll.

The Pheromoans: Revamper

The Pheromoans: Penius Envy 96

Written by M.

april 27, 2009 at 9:19 e m

Publicerat i Lo-fi heaven

Fucked by the holy spirit

with one comment

Please mr. Brainbomb, why don't you pop my cherryIbland behövs det inte många ord. Ni behöver den här boxen nu! Brainbombs! Poppets! Homostupids! Black Bug! You need this bad.

Written by M.

april 17, 2009 at 12:25 e m

On the 13th floor there’s a door to my mind’s eye

leave a comment »

Got 45's to play at nightHoly moly! I’ve got a brand new love! Och precis som vanligt så gör den mig så där vackert rosenkindad som bara en barbiedocka kan vara. A perfect 10. A fucking mess. Yup, that’s me. I alla fall i dag. Orsaken till mitt tillstånd är The Strange Boys. I min värld är The Strange Boys ett sådant där band som får en att dra ut på gatorna i stora protesttåg för att ställa till ett himla liv och oväsen. More rock ‘n’ roll. More R&B. More of everything. Jörg Haider-style! Sure, det är trad-rock med snotty vocals så det förslår. Det kan man säkert ha en hel del invändningar emot So what! We’re gonna have a good time, inte sant. En del Stones anno ’66/67, en del Velvet innan de gick electric on our asses och en del The Modern Lovers vid tiden för inspelningen av ”Precise Modern Lovers” får en att må bra, att glömma tid och rum, just good times. En bra låt är en bra låt är en bra låt. Ni vet hur visan går.

The Strange Boys levererar i alla fall lekfull och simpel shitty lo-fi pop ‘n’ roll. Inga krumbukter här inte utan det är lika naket som pure t’n’a. Kanske, kanske att de ger lite väl mycket associationer till trådsmala killar med trådsmala ben i alldeles för tighta svarta jeans från Bad Monkey. Ni vet den där ”När rocken kom till Sverige-looken” som var så stor ett tag under slutet av 90-talet. Oh bwoy, did the old times suck big donkey dick or what? Oops, getting carried away här, vad jag skulle säga är att The Strange Boys gör mig ready for a good time och att de har en hel del gemensamt med The Barbaras. Så där, stick nu i väg och köp skiten hos In The Red Records.

Written by M.

april 16, 2009 at 3:06 e m

Publicerat i Garage-Pop

Nothing is ever finished in life. Until you’re dead.

leave a comment »

Det finns vissa band som man gillar mer än andra. Suicide är ett sådant band för mig. Tillsammans med Brainbombs, Captain Beefheart, The Fall, Aidan John Moffat (fram till det senaste debaclét till skiva i alla fall), Crass och ett par andra av the usual suspects är Suicide ett sådant där band som man aldrig slutar att lyssna på. Fråga mig inte varför. Det är något som lockar och som hela tiden tar en tillbaka till plattorna, låtarna, bilderna, intervjuerna och omslagen. Ibland tror jag att det framförallt handlar om kompromisslösheten. Att de inte tar skit. Att de aldrig blickar bakåt. Att de  hela tiden tror på vad de gör. Och om de fel har de ändå rätt och omvärlden fel. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Fuck all the people, all the time så att säga.

Ovanstående klipp är hämtat från det senaste numret av The Wire, Invisible Jukebox med Mark Mothersbaugh, och sammanfattar rätt bra varför man känner så starkt för Suicide och Alan Vega. Vad hade man inte gett för att få uppleva Suicide live under slutet av 70-talet.

I always said I was never gonna be an entertainer. Suicide was never supposed to be entertainment.

Suicide: Mr Ray (Live at CBGB’s 1977)

Written by M.

april 15, 2009 at 4:26 e m

Publicerat i DIY-pop, Fri-pop

The drum is the skull of god

leave a comment »

Some might say that you can't polish a turd. I beg to differ.Jag tjatar och jag tjatar, och så tjatar jag lite till. Tills det blir en defekt i någons skalle. Inte ett öra är torrt efter mitt tjat och gnat. Om Skull Defekts. Nag. Nag. Nag. Mina vänner blir bara tröttare och tröttare och fan vet om jag snart har några kvar. Å andra sidan, vem behöver vänner när man har The Skull Defekts nya platta och kan rock out with the cock out hemma i vardagsrummet? Ingen. Så enkelt är det. Nya plattan, ”The Temple”, som finns ute nu på Important Records, måste var det bästa som de någonsin gjort. Inte nog med att förra årets kioskvältarhit, aka kängdängan, ”Waving” finns med på plattan utan de frikostiga djävlarna har även slängt med muskulös dansrock i form av ”Knives, Birds, Stones & Pyramids” och den helt makalös frimurardängan ”Six Sixes”. Den senare är över 11 minuter lång och kan vara bland det bästa jag någonsin har hört – magnifik free-the-noise-rock som pendlar perfekt mellan tradtribalrock i Shit & Shine-skolan och sagolik amatöraktig vittbrusnoise. Enkelt och lite naivt men oerhört effektivt. Årets platta är här och med ”The Temple” på stereon har långfredagen aldrig känts kortare.

Written by M.

april 10, 2009 at 11:58 f m

The shape of things to come

leave a comment »

UtmarkenTog mig äntligen tid att besöka Utmarken i helgen. Och låt mig säga att det var väl spenderad tid även om det höll på att bli total pannkaka av hela grejen. Never trust a hippie punk. Som tur var fanns det någon vänlig själ där som släppte in mig fast Release The Bats-mannen hade försovit sig efter en hejdundrande fest kvällen innan ute på Röda Sten. No big deal. Som sagt blev jag efter lite om och en hel del men insläppt bland skivorna. Och tur var ju det för det var pure gold. Spenderade bra mycket mer stålar än vad jag hade tänkt mig från början.

Spending Money Makes Me A Happy Camper

Det här är vad jag kom över:

En helt fantastisk liten serie illustrationer från Jacob Hurtig
7′ Diskad: Diskad (DF01)
CDR Smycken: Live at Utmarken (Utmarken No. 5)
CS Henrik Rylander: Sluggish Detonations (Hästen & Korset)
7′ Poppets: Get Back/The Way She Walks/Phone Call/Filling In The Pie (Plastic Idol Records
7′ Poppets: Pre-Party/Stupid Town/New Year (Bachelor Records)
Mag Z Gun #3, 2009
LP Jason Crumer: Burning in Hell (Harsh Head Rituals)

Det blev nästan bara good stuff. Egentligen är jag bara missnöjd med ett köp och det är Jason Crumer-plattan som inte alls var vad jag hade väntat mig. Såg fram emot tjock, hotfull, fo’ real, kompakt och organisk undervattensnoise men vet inte riktigt vad jag fick. Det lät så bra. Det blev inte riktigt bra. You win some, lose some. What the fuck.

Annars är jag grymt nöjd med kassetten från Henrik Rylander. Jag har alltid gillar Rylanders prylar men det var väldigt länge sedan jag köpte något nytt. ”Formation” har jag nästan spelat sönder och samman, och det trots att L skyr den som en vampyr skyr dagsljus, vitlök och Silver Bullet. That girl hates noise och feedback like Suzy needs Dick. Den här kassetten är fylld med stillsamt brum och brus.  Static anybody? Djupt djävla avgrundsprassel. Slow, som Kylie sjöng en gång i tiden. Silence is rhythm too som Slits sjöng. The Mongonaut is a slave to the rhythm. And brumbruset. Bruuuuuum. Bruuuuuuuus. Bruuuuuuuum. Bruuuuuuuus. Precis som gud/satan/ödet/intet/whatever hade tänkt sig i begynnelsen. Before any thing there is no thing. Bara brus. Och kanske lite brum. Och rytm. Mmm, rytm. Det här är ett monster som långsamt växer och växer. Tills det äter upp dig. Fångar dig totalt. Hypnonoise. Försök ta dig ut innan du är fast. Det är banne mig hypnotiserande att lyssna på den här kassetten. Om allt vill sig illa kommer ni att en dag hitta mig död här inne i lägenheten medan den här kassetten snurrar på stereon. Jag har helt enkelt fastnat i stillsamheten och glömt tid, rum och att handla mat. Like a fucking pensionär med för många katter. Sorgligt men sant. Oh, and you need this shit.

Poppets-sjuorna borde jag ha köpt för länge sedan. Vad kan jag säga till mitt försvar? Inte mycket. Jag är en lat och bekväm djävel. Oavsett vilket så har jag dem nu i min ägo och jag kommer fan i mig att nöta ut skiten på ett par dagar. Like there was no tomorrow. In i väggen. Som Therese Alshammar. Jag älskar särskilt ”The Way She Walks”. När bandet om ett par månader släpper sin sjua med Brainbombs-covers kommer jag att hänga på låset. Det kommer att bli så bra. Så bra säger jag. Hear me now! Poppets kommer en dag att bli större än The Beatles. Fan vet om inte den sjuan kommer att få mer spaltmeter än en sjavigt bröllop mellan någon avdankad kronprinsessa och en gymägare. Folk borde ägna tid och uppmärksamhet åt väsentligheter, inte chimärer. Goo Poppets! Missa inte deras version av ”Jack The Ripper Lover”. Brainbombs blir aldrig mjäkigare än så.

Diskad är en sjua som inte kommer att komma fram vid allt för många tillfällen. Det är en pryl som man bara spelar när läget är det exakt rätta. Den ska spelas som pricken över i:et. Kanske vid femsnåret på morgonen när man kommer hem efter en hård kväll på streetan. Packad och djävlig. Utkörd. Slutkörd. Rumpkörd. ”53rd and 3rd, standing on the street, 53rd and 3rd, I’m tryin’ to turn a trick.” Då slänger man på Diskad. Klack-klack-klack-klack. Sedan brötar det i gång och så håller det på. Kort och intensivt. Att kalla det energiskt är att underdriva. Trummor och feedback. Trummor och orgel – go fuck yourself!

Avslutningsvis, låt mig bara säga att Smycken är the bomb diggity. Ni behöver ”Live at Utmarken” i er ägo. Det är länge sedan jag hörde något så vackert och kontrollerat som detta. Det är större än livet självt. Kom ihåg var du läste det sist.

Written by M.

april 2, 2009 at 7:43 e m

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.