Brand new you’re retro
Sitter på ett tåg på väg ner till Malmö och kommer att gå retro on your asses. I dag Trelleborg för lite fotboll – ÖIS möter Trelleborg i Allsvenskan och jag har aldrig besökt Vångavallen vilket känns som ett måste innan man är klar med svensk fotboll – i kväll Malmö och öl, ost och käk på Tempel (Tempo). I morgon Köpenhamn. Galen vecka: inser att jag under veckan som gått kommer att ha hunnit med följande städer: Göteborg, Stockholm, Umeå, Luleå, Trelleborg, Malmö och Köpenhamn. Sju dagar, sju städer. Tur man har lap top och en ipod. Annars skulle livet vara galet tråkigt och uddlöst.
Senaste veckan har jag dock varit patetiskt retro. Det hela började med att en polare började tjata om Rides ”Vapour Trail”, vilket ledde till att jag grävde fram alla gamla Ride-plattor jag kunde hitta. Fyllde ipoden med ”Nowhere” och samtliga sju tolvor som bandet släppte mellan 1990 och 1992. You’re in heaven when you listen to Ride. Efter det hamnade jag i ett djupt Swervedriverkoma: ”Son of Mustang Ford”, ”Rave Down”, ”Sandblasted”, ”Never Lose That Feeling” och ”Raise”. Och på den vägen är det. Jag har dessutom rotat lite i skräphögen vad det gäller oväsen och garagepop.
The Twins: The Man With The Toothpaste Head
Häpnadsväckande slarvig och livsbejakande. Ett fynd! Bi-joopiter gets the deal done.
Garagepop till you drop. Och ett gitarriff att dö för. Överdjävligt medryckande.
Swervedriver: Son of Mustang Ford
Allt jag minns från teaternladan i Hultsfred 1992 är ett djävla dån och ringande i öronen. Jag har inte tittat upp sedan dess.
Frågan är om JAMC någonsin har låtit bättre. Möjligtvis på ”Ambition”.
Thank heaven for little girls
När solljuset äntligen kommer blir man blindgalen. Utan att tänka sig för kutar man allt vad orkar ut i parken. Exploited, Conflict och Swervedriver på bandaren. Helt bortglömt blir då förstås alla andra sysslor som att i rollen av en tvättäkta medelklassmonngonaut förkunna och sprida ordet om lo-fin. I dagar har jag gått och funderat över om jag inte ska posta en grej om Bearded Magazine eller Jeffrey Lewis monumentala powerpoppärla till album. Det blir liksom inte av eftersom de enda jag kan komma mig för är att ligga i parken – gärna på arbetstid – dricka punkisar, grilla t-benstekar lika stora som Varg Vikernes hjärta är kolsvart och lyssna på Exploiteds ”Barmy Army”.
I dag så ändrades dock allting. För det första sa min arbetsgivare åt mig att det inte höll att jag aldrig var på mitt kontor när hon behövde mig och att det inte var OK att dofta Chanel No. 3,5 när jag träffade kunder. För det andra upptäckte jag The Pheromoans nya sjutummare. Nu är allt som sagt annorlunda. Nu ligger jag i parken, dricker punkisar, grillar t-benstekar lika stora som Fenriz hjärta är fejksvart och spelar The Phermoans på full patte. Allt sker givetvis på arbetstid. Du kan ta det här jobbet och stoppa upp det någonstans.
The Pheromoans gör småplottrigt, plonkigt lo-fi-blues som för tankarna till Subtle Turnhips, tidiga Billy Childish och Dan Melchior Und Das Menace. Ett korn av sanning, ett korn av Captain Beefheart och ett korn lögn och en hel djävla massa ass kickin’ roch ‘n’ roll.
Fucked by the holy spirit
Ibland behövs det inte många ord. Ni behöver den här boxen nu! Brainbombs! Poppets! Homostupids! Black Bug! You need this bad.
On the 13th floor there’s a door to my mind’s eye
Holy moly! I’ve got a brand new love! Och precis som vanligt så gör den mig så där vackert rosenkindad som bara en barbiedocka kan vara. A perfect 10. A fucking mess. Yup, that’s me. I alla fall i dag. Orsaken till mitt tillstånd är The Strange Boys. I min värld är The Strange Boys ett sådant där band som får en att dra ut på gatorna i stora protesttåg för att ställa till ett himla liv och oväsen. More rock ‘n’ roll. More R&B. More of everything. Jörg Haider-style! Sure, det är trad-rock med snotty vocals så det förslår. Det kan man säkert ha en hel del invändningar emot So what! We’re gonna have a good time, inte sant. En del Stones anno ‘66/67, en del Velvet innan de gick electric on our asses och en del The Modern Lovers vid tiden för inspelningen av ”Precise Modern Lovers” får en att må bra, att glömma tid och rum, just good times. En bra låt är en bra låt är en bra låt. Ni vet hur visan går.
The Strange Boys levererar i alla fall lekfull och simpel shitty lo-fi pop ‘n’ roll. Inga krumbukter här inte utan det är lika naket som pure t’n'a. Kanske, kanske att de ger lite väl mycket associationer till trådsmala killar med trådsmala ben i alldeles för tighta svarta jeans från Bad Monkey. Ni vet den där ”När rocken kom till Sverige-looken” som var så stor ett tag under slutet av 90-talet. Oh bwoy, did the old times suck big donkey dick or what? Oops, getting carried away här, vad jag skulle säga är att The Strange Boys gör mig ready for a good time och att de har en hel del gemensamt med The Barbaras. Så där, stick nu i väg och köp skiten hos In The Red Records.
Nothing is ever finished in life. Until you’re dead.
Det finns vissa band som man gillar mer än andra. Suicide är ett sådant band för mig. Tillsammans med Brainbombs, Captain Beefheart, The Fall, Aidan John Moffat (fram till det senaste debaclét till skiva i alla fall), Crass och ett par andra av the usual suspects är Suicide ett sådant där band som man aldrig slutar att lyssna på. Fråga mig inte varför. Det är något som lockar och som hela tiden tar en tillbaka till plattorna, låtarna, bilderna, intervjuerna och omslagen. Ibland tror jag att det framförallt handlar om kompromisslösheten. Att de inte tar skit. Att de aldrig blickar bakåt. Att de hela tiden tror på vad de gör. Och om de fel har de ändå rätt och omvärlden fel. Hur skulle det kunna vara på något annat vis. Fuck all the people, all the time så att säga.
Ovanstående klipp är hämtat från det senaste numret av The Wire, Invisible Jukebox med Mark Mothersbaugh, och sammanfattar rätt bra varför man känner så starkt för Suicide och Alan Vega. Vad hade man inte gett för att få uppleva Suicide live under slutet av 70-talet.
I always said I was never gonna be an entertainer. Suicide was never supposed to be entertainment.
The drum is the skull of god
Jag tjatar och jag tjatar, och så tjatar jag lite till. Tills det blir en defekt i någons skalle. Inte ett öra är torrt efter mitt tjat och gnat. Om Skull Defekts. Nag. Nag. Nag. Mina vänner blir bara tröttare och tröttare och fan vet om jag snart har några kvar. Å andra sidan, vem behöver vänner när man har The Skull Defekts nya platta och kan rock out with the cock out hemma i vardagsrummet? Ingen. Så enkelt är det. Nya plattan, ”The Temple”, som finns ute nu på Important Records, måste var det bästa som de någonsin gjort. Inte nog med att förra årets kioskvältarhit, aka kängdängan, ”Waving” finns med på plattan utan de frikostiga djävlarna har även slängt med muskulös dansrock i form av ”Knives, Birds, Stones & Pyramids” och den helt makalös frimurardängan ”Six Sixes”. Den senare är över 11 minuter lång och kan vara bland det bästa jag någonsin har hört – magnifik free-the-noise-rock som pendlar perfekt mellan tradtribalrock i Shit & Shine-skolan och sagolik amatöraktig vittbrusnoise. Enkelt och lite naivt men oerhört effektivt. Årets platta är här och med ”The Temple” på stereon har långfredagen aldrig känts kortare.
The shape of things to come
Tog mig äntligen tid att besöka Utmarken i helgen. Och låt mig säga att det var väl spenderad tid även om det höll på att bli total pannkaka av hela grejen. Never trust a hippie punk. Som tur var fanns det någon vänlig själ där som släppte in mig fast Release The Bats-mannen hade försovit sig efter en hejdundrande fest kvällen innan ute på Röda Sten. No big deal. Som sagt blev jag efter lite om och en hel del men insläppt bland skivorna. Och tur var ju det för det var pure gold. Spenderade bra mycket mer stålar än vad jag hade tänkt mig från början.
Det här är vad jag kom över:
En helt fantastisk liten serie illustrationer från Jacob Hurtig
7′ Diskad: Diskad (DF01)
CDR Smycken: Live at Utmarken (Utmarken No. 5)
CS Henrik Rylander: Sluggish Detonations (Hästen & Korset)
7′ Poppets: Get Back/The Way She Walks/Phone Call/Filling In The Pie (Plastic Idol Records
7′ Poppets: Pre-Party/Stupid Town/New Year (Bachelor Records)
Mag Z Gun #3, 2009
LP Jason Crumer: Burning in Hell (Harsh Head Rituals)
Det blev nästan bara good stuff. Egentligen är jag bara missnöjd med ett köp och det är Jason Crumer-plattan som inte alls var vad jag hade väntat mig. Såg fram emot tjock, hotfull, fo’ real, kompakt och organisk undervattensnoise men vet inte riktigt vad jag fick. Det lät så bra. Det blev inte riktigt bra. You win some, lose some. What the fuck.
Annars är jag grymt nöjd med kassetten från Henrik Rylander. Jag har alltid gillar Rylanders prylar men det var väldigt länge sedan jag köpte något nytt. ”Formation” har jag nästan spelat sönder och samman, och det trots att L skyr den som en vampyr skyr dagsljus, vitlök och Silver Bullet. That girl hates noise och feedback like Suzy needs Dick. Den här kassetten är fylld med stillsamt brum och brus. Static anybody? Djupt djävla avgrundsprassel. Slow, som Kylie sjöng en gång i tiden. Silence is rhythm too som Slits sjöng. The Mongonaut is a slave to the rhythm. And brumbruset. Bruuuuuum. Bruuuuuuuus. Bruuuuuuuum. Bruuuuuuuus. Precis som gud/satan/ödet/intet/whatever hade tänkt sig i begynnelsen. Before any thing there is no thing. Bara brus. Och kanske lite brum. Och rytm. Mmm, rytm. Det här är ett monster som långsamt växer och växer. Tills det äter upp dig. Fångar dig totalt. Hypnonoise. Försök ta dig ut innan du är fast. Det är banne mig hypnotiserande att lyssna på den här kassetten. Om allt vill sig illa kommer ni att en dag hitta mig död här inne i lägenheten medan den här kassetten snurrar på stereon. Jag har helt enkelt fastnat i stillsamheten och glömt tid, rum och att handla mat. Like a fucking pensionär med för många katter. Sorgligt men sant. Oh, and you need this shit.
Poppets-sjuorna borde jag ha köpt för länge sedan. Vad kan jag säga till mitt försvar? Inte mycket. Jag är en lat och bekväm djävel. Oavsett vilket så har jag dem nu i min ägo och jag kommer fan i mig att nöta ut skiten på ett par dagar. Like there was no tomorrow. In i väggen. Som Therese Alshammar. Jag älskar särskilt ”The Way She Walks”. När bandet om ett par månader släpper sin sjua med Brainbombs-covers kommer jag att hänga på låset. Det kommer att bli så bra. Så bra säger jag. Hear me now! Poppets kommer en dag att bli större än The Beatles. Fan vet om inte den sjuan kommer att få mer spaltmeter än en sjavigt bröllop mellan någon avdankad kronprinsessa och en gymägare. Folk borde ägna tid och uppmärksamhet åt väsentligheter, inte chimärer. Goo Poppets! Missa inte deras version av ”Jack The Ripper Lover”. Brainbombs blir aldrig mjäkigare än så.
Diskad är en sjua som inte kommer att komma fram vid allt för många tillfällen. Det är en pryl som man bara spelar när läget är det exakt rätta. Den ska spelas som pricken över i:et. Kanske vid femsnåret på morgonen när man kommer hem efter en hård kväll på streetan. Packad och djävlig. Utkörd. Slutkörd. Rumpkörd. ”53rd and 3rd, standing on the street, 53rd and 3rd, I’m tryin’ to turn a trick.” Då slänger man på Diskad. Klack-klack-klack-klack. Sedan brötar det i gång och så håller det på. Kort och intensivt. Att kalla det energiskt är att underdriva. Trummor och feedback. Trummor och orgel – go fuck yourself!
Avslutningsvis, låt mig bara säga att Smycken är the bomb diggity. Ni behöver ”Live at Utmarken” i er ägo. Det är länge sedan jag hörde något så vackert och kontrollerat som detta. Det är större än livet självt. Kom ihåg var du läste det sist.
The kids at the club don’t give a shit about indie rock history
Indie rock anthem time! Eftersom det tycks som att vi trippar på K i dag fortsätter vi dagen med att posta The Hive Dwellers version av Superchunks ”My Noise”. Var det någon som sa något om I-N-D-I-E-R-A-W-K-A-N-T-H-E-M? My god is Superchunk the shit or what. Men tror ni att kidsen på klubben bryr sig? Vem bryr sig? Super-Mac bryr sig!
It rides beside me
It has no choice
It’s my life
It is my voice
It is stupid
It is my noiseIt’s old & silver
But to me it’s gold
It’s never silent
And that’s dangerous i’m told
I’m told
Yeah
The Hive Dwellers är Calvin Johnsons nya band och ”My Noise” är hämtad från Superchunks första EP (när de fortfarande kallade sig för Chunk). 1989, Merge Records, MRG004. En indierockklassiker om något. När ideologi och musik fortfarande hängde ihop som ler och långhalm. Som Sten & Stanley, Lois & Clark, J & Lou, Jake & Silent Bob. När vad man sa fortfarande betydde något och inte som i dag när allt handlar om vad du ser ut att säga. Nag. Nag. Nag. This dude is getting too old will somebody please stop him eller så är allt detta bara ett skämt. Vet i fan men frågan är om det spelar någon roll. Hur var det nu med sanning och lögn enligt The Mongonaut. Anyhoo, The High Dwellers version av ”My Noise” är tom och ihålig. Lite småödslig och lagomkaotisk. Precis perfekt så att texten kommer fram. För jag utgår från att det är ett medvetet val med tanke på hur monumental texten är. Snacka om att peka ut riktningen. Däråt ska vi och vi viker inte en tum. Släpp inte en djävel över bron och låt inte de djävlarna ta dig. No Elvis, Beatles or The Rolling Stones. Precis som man vill att det ska vara. Kompromisslöst, besinningslöst och övertygat. Yes!
Och när vi ändå har farten uppe passar vi på att posta ytterligare en låt från ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”: Bright Eyes version av Magnetic Fields ”Papa Was A Rodeo”. Och jag måste säga att jag vet i fan om det blir så vidare värst lyckat. Det är i och för sig svårt att göra något vettigt av en låt som är så pass fulländad i originalskick. Å andra sidan så var det väl precis vad John Yoko lyckades med för ett par år sedan. Deras version av ”Papa Was A Rodeo” är maximerad. Ren perfektion. Slö och romantisk. Sockersöt. Mmmmm.
Låtlistan för ”SCORE! 20 Years of Merge Records: THE COVERS!”:
Quasi: Beautiful Things
Les Savy Fav: Precision Auto
The Shins: Plenty Is Never Enough
St. Vincent and the National: Sleep All Summer
Broken Social Scene: Complications
Ryan Adams: Like a Fool
Bright Eyes: Papa Was a Rodeo
Lavender Diamond: New Ways of Living
The Apples in stereo: King of Carrot Flowers Pt. 3
Laura Cantrell: Cowboy on the Moon
Bill Callahan: Santa Maria
Barbara Manning: Through With People
The Mountain Goats: Drug Life
The New Pornographers: Don’t Destroy This Night
Tracey Thorn and Jens Lekman: Yeah! Oh, Yeah!
The Hive Dwellers: My Noise
Ted Leo & the Pharmacists: The Numbered Head
Okkervil River: All You Little Suckers
Death Cab for Cutie: Kicked In
Times New Viking: Neighborhood #1
Inte direkt kattskit. Gräddan av grädden på indierockmoset. Uhu! Tracey Thorn, John Darnielle, The New Pornographers, Bright Fucking Eyes, Ryan Adams, Calvin Johnson och Benjamin Gibbard. Gonna be huge! Och inte helt oväntat är det Superchunk som föräras med flest covers. Hela 4 stycken. Flest därefter har Magnetic Fields och East River Pipe. Köp albumet när det släpps den 7:e april. Support your local dealer.
För er som inte visste det kan det meddelas att Superchunk har en ny EP på gång. Även den släpps den 7:e april. På Merge Records. Se nu till att stödja scenen genom att köpa den, ungdjävlar!
O’ Liberty, where art thou
Söndag. Tiden vreds tillbaka. Firades med lite blåbärspannkakor till brunch och unholy shopping på vilodagen. En dag jag spenderat fri, utan åtaganden. Eller? Kanske är jag som råttan i labyrinten, fast i snabbmatskonsumtionens fjättrande tankebanor. Utan att jag vet om det. I så fall är rock’n’rollsocialisten Ian Svenonius frälsaren när han ropar ”down with liberty, up with chains”. Eller som det står på K Records webbsida ”So just as they call it ”liberty” or ”freedom” when war and greed stalk the land, Svenonius calls his band: CHAIN And The GANG”. Svenonius (Make-Up, Nation of Ulysses) nya band har tagit kampen och kokat ner i fyra ord som utgör ett högst symboliskt bandnamn. Har han rätt? Ingen aning, jag är ju blott en lättmanipulerad råtta som följer den Pied Piper som låter bäst. Men just nu är det utan tvekan Ian och hans K-rec-all-star-band med bl a Mr K(alvin) himself, Old Time Relijun-folk och andra lärjungar (som Veronica Ortuño från nästan lika imponerande Finally Punk). De bjuder upp till en oemotståndlig dans med lika delar DFA som K och ”kool thing”. De får mig att återuppväcka Oscar Brown Jr från graven för att skriva om Work song, istället för att ropa oh no när the judge say five years on chain-gang you gonna go, vrålar vi nu oh yeh oh yeh. Jag förvandlas till en anti-Cool Hand Luke, spottar ut äggen, bryter in i fängelset och ropar, var är mina bojor? Och så sjunger jag i takt med ”Interview with the chain gang”: ”what’s my stance? I like to dance…and smash things up”.
Chain & The Gang: Interview With Chain & The Gang
Publicerad inom ramen för ”Byråkrater – förena eder!”.
Everybody’s talking…
… about the new ”Fall Demo & Rarities Bootleg”. Nu har jag inte hunnit lyssna på denna bomb men jag är fullständigt övertygad om att den är pure gold. Pure gold, säger jag. Hear me now!
Tack till So Tough! So Cute! för tipset. Via Burning World.
